I helgen var det träning i Göteborg, med fokus på tjejerna i Bujinkan. Jag och Sofia åkte upp från Malmö Budoklubb för att delta, och kom efter en hyfsat händelserik resa fram precis i tid på fredagen för att vara med på träningen.

Fredagen var tjejernas kväll där de tittade på tekniker som är bra att använda när man är mindre och svagare än sin motståndare, samt situationer där man ska undvika att hamna i. Männen blev utslängda till en början så tjejerna kunde “förbereda sig” inför träningen, sen fick vi gå in och vara “snälla” motståndare till tjejerna.

Lördagen och fredagen blev lite blandad träning där Sveneric och Mariette turades om att undervisa alla, och det blev både basic och avancerat under dagarna. Ett genomgående tema från Mariettes sida verkade vara det som påbörjades under fredagskvällen, hur man tar hand om en större och starkare motståndare (En man troligtvis). Sveneric körde lite av årets tema, som jag bara kommer ihåg halva delen av, Muto Dori, som varit en del av temat de senaste tre åren på olika sätt. Utgångsläget är att man möter sin Uke genom att inte slåss, och utan att riktigt bry sig om Ukes attack träffar eller inte för att sedan kunna hantera situationen utan styrka eller ens att tänka på vad man gör.
Detta är dock inte riktigt så enkelt som det kanske låter, jag har själv fått kämpa för att ens få några av teknikerna att verka funka ordentligt.

Men det har varit en blandning av tekniker, och lite träning mot kniv och svärd på nämnda teman, så helgen har varit väldigt inspirerande för min del, och jag misstänker att Sofia också känner något liknande.

Det roligaste med lägret var att det lyckades locka till sig ett stort antal tjejer. Av ca. 60 personer på lägret var ca ett 20 tal tjejer, vilket var bättre än arrangörerna hade hoppats på. Så på det hela ett väldigt lyckat läger.

Hem tar jag med mig ichimonji no kata, gjord med känslan av Muto Dori, och jag kommer prova och se om jag kan göra de andra Kihon med samma känsla de närmaste veckorna. Så det är bara att fortsätta träna.

/Robin

 

Temat för årets “lucialäger” i Köpenhamn är Kannin Dokuson och Muto Dori, vilket är årets tema inom Buijinkan. Jag och Peter Carlsson var på plats underlördagen får att få lite inspiration till träningen under våren, och för att kanske förstå lite mer av arten vi tränar.

Kannin Dokuson innebär, om mitt minne stämmer, att man ska respektera sin motståndare, situationen man är i, omgivningen samt även sig själv. Att respektera sig själv och de kunskaper man har är grunden för att kunna respektera andra personer i sin omgivning, då även sina motståndare.

Muto Dori tolkas vanligen som försvar mot svärd. Men det har inom Bujinkan kommit att tolkas som försvar mot alla vapen. Och att försvara sig genom att inte slåss med eller kämpa emot sin motståndare, utan att kontrollera strukturen istället.

Så väver man samman dessa koncept så ska man respektera sin motståndare, men inte bry sid om denne. När man slutar bry sig om personen i fråga och vad hen gör så slutar man slåss med personen, man bara rör sig på ett sätt som denne har svårt att läsa och ännu svårare att bemöta. “Soft always beat hard” som Sveneric uttryckte det lite senare under dagen. Och det är enligt honom gällande inom ett flertal arter, att den högsta nivån av kampform är att kunna göra allting soft. Att kontrollerat byta mellan hårt och mjukt, mjuk kropp men hård näve som ett exempel.

För egen del blev det en dag där jag fick studera hur man kan kontrollera en motståndare utan att greppa honom eller göra några egentliga tekniker. Man rör sig så att man har möjligheten att göra en teknik, men det faktum att man inte behöver använda dem gör att man får många fler alternativ att använda i olika situationer. Och än en gång så märker man hur mycket det gör att man faktiskt använder fötterna för att flytta sig på ett sätt som gör det enkelt att utföra tekniker.

Dagens specialare (För min egen del då)  blev en teknik där man ska undvika ett horisontellt hugg mot magen. Jag misslyckades säkert mer än hälften av gångerna med att ens undvika svärdet, men när man någon gång lyckades kände man hur hemskt det var att vara just precis utanför svärdets räckvidd. Och samtidigt hur man genom att vara just där kan övervinna en motståndare bara genom att stå på rätt ställe.
Min känsla av dagens övningar blev att om man kan lära sig att kontrollera en eller flera motståndare på det sätt vi övade, så kan man nästa utföra magi. Åtminstone kommer det se ut så för de som ev. ser på när man utför det. Allting är logiskt att förklara, men man kan inte se det utan att titta efter just precis den detaljen som förklarar allting i tekniken.

Det var ett trevligt läger med många bekanta och obekanta ansikten, där vi gemensamt försökte följa med i vad Sveneric visade oss för något. Jag såg många som skakade på huvudet mot slutet, säkert gjorde jag själv detsamma större delen av tiden, när vi såg vad som gjordes men inte kunde se vad som faktiskt hände. Trots att det skedde mitt framför ögonen på oss.

Så kort sagt, det var en väldigt trevlig lördag i Köpenhamn med Sveneric Bogsäter. Tackar för träningen!

/Robin

Dagens nybörjare/fortsättare träning blev fokus på fortsättare då inga nybörjare var närvarande. Så efter uppvärmning, Ukemi, slag och sparkar så frågade jag vad vill ni göra idag? Svaret blev Naginata, så då fick jag köra med det vapnet i en timme.

För de som inte vet vad en Naginata är, så är det en japansk hillebard. Det är nästan som att sätta ett japanskt “samurai-svärd” på ett långt träskaft så man får ett längre vapen att använda på de Japanska slagfälten under inbördeskrigen.

Detta är dock inget vapen jag tränat med i fråga om tekniker anpassade för vapnet, jag har bara sett det användas i uppvisningar vi gjort under tidigare år. Så då får man köra lite av det man sett, och försöka använda de tekniker jag faktiskt har gjort med olika vapen; huvudsakligen med Bo (den långa trästaven) samt grundteknikerna vi har i Kihon Happo.
Så när man är mitt uppe i att visa och förklara vad man gör, då märker man små detaljer där man helt plötsligt inser att Kihon Happo verkligen lyser igenom i allt vi gör inom Bujinkan. Som hur vi positionerar oss när vi förflyttar oss undan från en attack, hur vi blockerar och hur vi attackerar. Hur principerna som finns invävda i våra grunder är anpassade för att strida med vapen lika väl som obeväpnad.

Jag kan väl lugnt avsluta med att det fortfarande är ett stort arbete att studera, prova, fundera och träna kring kamparten Bujinkan för min del. Jag har en lång väg kvar att vandra innan jag kanske kan känna att jag har “koll på läget”. OM en sådan känsla inträffar när man tränar gammal Budo/gamla stridskonster. Av vad jag hör från de som vandrar framför mig verkar det inte så.

Så jag antar att vi ses på mattan snart igen. 🙂

/Robin