Bujinkan Budo Taijutsu i ett annat sammanhang

Att träna Bujinkan Budo Taijutsu är en resa….som jag nog har skrivit om förut några gånger. Det är en utmaning som aldrig tycks ta slut.

På den avancerade träningen började vi nu i veckan med Kukishin ryu – Chuden no kata, mellannivån. I första nivån, Shoden no kata, så har jag en anteckning från en av instruktörerna i Japan som uttryckte det ungefär som att teknikerna i Shoden är intensiva och kraftfulla. Man behöver använda styrka för att genomföra dem. I Chuden är fokus mer att observera hur motståndaren rör sig och känna i vilken riktning han eller hon är på väg i. Därför skall teknikerna inte heller vara lika kraftfulla som i Shoden för då kan man inte känna vad som händer. Det är väl inte direkt så att man “duttar” med motståndaren men det är en gradvis nedtrappning av kraften jämfört med i Shoden no kata.

I Sabaki gata handlar det om att leta svaga punkter och sen kommer man till Okuden gata som är lite speciell. Det står nämligen att motståndaren är fri i sin attack, på gränsen till Randori. Nu är i och för sig alla tekniker i den nivån beskrivna med hur motståndaren attackerar, men som vi även tittat på redan i Shoden no kata och Chuden no kata, att börjar man förstå principen i tekniken, hur man placerar sig och framförallt var man placerar sig, så spelar inte attacken så stor roll. Det handlar ju om att vara på rätt ställe vid rätt tillfälle och inte råka ut för “dåligheter” på vägen dit :-).

Det som jag tycker är intressant är att det finns en naturlig utveckling i hur en skola som Kukishin ryu (och även de andra skolorna i Bujinkan) är uppbyggd. Man övar upp sin förmåga och som vi tittade på redan förra året på Svenska Bujinkanförbundets Sverigeläger, så bygger ofta teknikerna naturligt på varandra också genom att ofta ge olika aspekter på en och samma princip. Kortfattat kan man väl uttrycka det som så att någon har tänkt till när de satte ihop en skolas curriculum…

Men så till verkligheten, för Kata från en skola är bara verktyg för att lära kroppen något som kan vara effektivt i strid. Det är ytterst sällan man kan ta en kata och applicera den i en verklig situation. Och vad är då en verklig situation?

Tränar man Judo så är en verklig situation det som kan uppstå i en match. Likaså om man tränar Karate eller BJJ eller MMA eller whatever. Men för någon som arbetar inom försvar, polis eller annat så är kanske en verklig situation något som uppstår i den personens arbete. En annan typ av verklighet kan vara att man behöver skydda sig själv på gatan. Jag tror att det är viktigt att inse att alla som tränar olika former av kampformer/stridskonster gör det utifrån det kontext som de lever och verkar i. Kontext kan också vara olika inte bara utifrån personen, utan andra yttre faktorer spelar in. Hur man slåss på gatan i sydamerika skiljer sig en del från hur man slåss på gatan i Sverige. En specialpolis i ett land har en annan situation än i ett annat land. Man kan inte dra allt över en och samma kam och säga att en sak är bättre än någon annan.

En god vän och instruktör som bott många år i Japan uttryckte det så här för mig…

Om man lever i fred måste man träna för fred. Om man lever i krig måste man träna för krig. Om man blandar de två kan det bli väldigt otrevligt. Om man använder metoder avpassade för krig i ett samhälle i fred är risken stor att man blir inlåst på ett ställe där det finns personer med mycket mer erfarenhet av våld, och då har ju ens självskydd misslyckats kapitalt.

Det som jag också tänker på när jag säger verklighet och verklighet är att vi tränar i en dojo, en säker plats där man får och skall göra fel, för det är det man lär sig av. Det betyder att vi kan ha en ganska avslappnad och trivsam atmosfär. Vi är vänner som hjälper varandra att utvecklas.

Ibland måste vi dock “step-up” verklighetstänket lite. Vi måste träna för en annan verklighet för att inte bli alltför “bekväma” och tro att vi kan något. För det har vi metoder som till exempel Shinken gata, tekniker för verklig strid där attityden är allt och tekniken intet. Det är ändå inte samma sak som verklig strid….

Det jag har som fokus i vår träning i Malmö Budoklubb – Bujinkan Budo Taijutsu är att alla skall ha en så bra kroppsstruktur och grund att de med större sannolikhet gör “rätt” och överlever – inga garantier, för det är så många andra parametrar som spelar in.

Så ha kul, njut av träningen, våga göra fel, våga göra rätt, för det är en verklighet. Glöm dock inte att det finns andra verkligheter också och var beredd på att de kanske inte är lika rosenröda utan kanske mer blodröda.

Mvh

/PC

Ett av de grundläggande koncepten i Bujinkan Budo Taijutsu är ninjutsu. Sex av de nio skolor för stridskost som ingår i Bujinkan har sitt ursprung i eller kan helt eller delvis klassificeras som ninjutsu.

På japanska skrivs ninjutsu som 忍術. Just tecknet 忍 är väldigt intressant. Den rena översättningen till engelska är “endurance; forbearance; patience; self-restraint” (Jim Breen’s wwwjdic).

Om man delar upp tecknet i sina två beståndsdelar, så är det tecknet för svärd 刀  (To) och tecknet för hjärta 心 (Kokoro). Man använder svärdet för att skydda hjärtat (spirit).

Det ger lite av bakgrunden till det jag tänkte skriva lite mer om nu, nämligen uthållighet. För nyckeln till att komma långt i Bujinkan och träna Budo Taijutsu är just uthållighet. Varför har då dumjäkeln lagt in en bild på ett hus??? Många av de som reste till Japan för att träna i Bujinkan under 80-talets senare hälft och början på 90-talet kommer känna igen det. Stället med de många namnen, Old Apartments, Heartbreak Hotel, The Shithole….de två fönstren på gaveln närmst var mina under 6 veckor sommaren 1989. Och uthållighet var något man tränades i när man bodde där. Toaletten var en porslinsskål med ett rör rakt ner i en tank. Regnade det mycket och blev för fuktigt så kom maskarna uppkrypande. Duschen….som inte hade uppfunnits när jag var där sommaren 1989, men som väl någon kommit på till augusti 1990 när Jörgen och jag kom dit för att dela mittenrummet på ovanvåningen i nästan 10 veckor, det var en stril till en vattenkanna som man satt i kallvattenslangen till tvättmaskinen. Jätteskönt i August när temperaturen ibland var över 40-gradersstrecket, men i oktober när det bara var runt 10 grader på nätterna var det inte lika angenämt. Uthållighet var ett signum…speciellt att bo på mindre än 10 kvadratmeter i nästan 10 veckor….vi pratade inte med varandra på flera månader efter vi kom hem…tränade tillsammans varje vecka för Sveneric Bogsäter, javisst, träningen kan man inte undvara….men prata med varandra, nej, vi hade fått så det räckte av varandra för ett rätt bra tag då. Den andra bilden var tagen 1990 på Shanghai, stamstället där vi hängde nästan varje kväll…utom onsdagar då det var stängt. Då var det Coco’s som gällde istället. Till och med den kvällen som en Taifun kom in och väl hemma igen efter en promenad på Nodas gator mitt i natten, barfota för vattnet stod nästan 10 cm högt av allt regnande, så drack vi en del whisky för att somna tryggt….det blåste bara så huset rörde sig sisådär 10 cm i sidled på andra våningen den natten.

Uthållighet….Hatsumi sensei har två favorituttryck…Gambatte Kudasai…ungefär “var vänlig och kämpa på” och “Keep on going”. Det är nämligen det som är nyckeln.

Nästa bild är från en träning med Shiraishi sensei i Kasukabe en lördag under sommaren 1997. Ytterligare 10 år senare var Jörgen och jag tillbaka i Japan tillsammans igen. Vi hade båda gjort några resor innan dess också, men var för sig. Men 2007 lyckades vi släpa med oss Sofia också…hint till Sofia, dags igen snart…chop chop!!!

Det har blivit ytterligare ett antal resor till Japan efter det, och planering är påbörjad för ytterligare en. Dock, det finns en prioriteringsordning som man inte får glömma. Familj, arbete och sedan träning. Därför måste man också inse att ibland blir det inte träning som man tänkt sig, resan som man så gärna vill göra till Japan för att träna får skjutas på framtiden. Något med jobbet kommer emellan.

Such is life…忍…nin – tålamod. Det viktiga är att inte ge upp utan att “keep on going”.

Men det handlar inte bara om när man kan åka till Japan eller inte, när man inte kan åka på ett träningsläger med en väldigt bra instruktör som man väldigt gärna vill lära sig av…för ibland måste man prioritera annat…忍…nin – tålamod – ge inte upp!

Det är även så i Taijutsu. Jag skrev i något inlägg att som nybörjare känns det ibland som att man har två vänsterfötter  och hjärnan fattar kanske men kroppen vill bara inte göra det hjärnan vet precis hur man skall göra. Ibland känns det bara hopplöst. Ingenting fungerar….忍…nin – tålamod – ge inte upp!

Vi hamnar på platåer i träningen. Vi tycker att det står still, vi utvecklas inte. 忍…nin – tålamod – ge inte upp!

Man känner sig som en nybörjare. Inte bara när man är nybörjare, utan även de som varit med längre kan stå som gapande fågelholkar på något träningsläger. Hur attans gjorde instruktören den tekniken? Även, eller kanske speciellt när man är i Japan och tränar för Hatsumi sensei, eller purple magic som ett par goda vänner i Stockholm kallar honom (på grund av hans lila-färgade hår). Man står som en liten lallande barnunge och undrar “hur attans gjorde han det där?”. Det spelar ingen roll hur länge man tränat, för han har ändå tränat ännu längre…忍…nin – tålamod – ge inte upp!

Men det är ju det som är inspirationen i att träna. Hur länge man än hållit på, hur många tekniker man än tycker sig kunna, hur många träningsläger eller resor till Japan man än gjort….så finns det mer att lära! Man blir helt enkelt inte färdig. Det är det som är utmaningen i Bujinkan Budo Taijutsu, att inte sluta utan som Hatsumi sensei säger, “fortsätt och kämpa på”, för det finns alltid mer att bli bättre på. Och Dojon är ju platsen där man kan förbättra sig själv, om man kämpar på!

Så mitt råd till alla tränande, nya som gamla, kämpa på!

(Jörgens och min träningsdräkt på tork efter en träning i Japan 1990)

Mvh

/PC

 

En liten sammanfattning av de första dagarnas träning i Japan denna gången.

Jag landade på Narita i tisdags morse (3 april), och efter en stund i kö för att komma igenom passkontrollen hämtade jag mitt bagage och tog mig ner till JR Line station på Narita (Japanese Railways). Fick vänta en stund där men hann få min första flaska grönt te ur en automat och en onigiri för att inte förgås av hunger. Därefter en kort tur med tåget till Narita station där jag bytte till Narita line mot Ueno som stannar i Kashiwa.på vägen. Lämnade in väskorna på hotellet och passade på att äta Sushi på en “rullbands-sushi” här i Kashiwa i väntan på att få rummet. Sen på kvällen till första träningen i Hombu dojo med Hatsumi soke.

Som vanligt så är träningen med soke på en väldigt hög nivå, och man får försöka ta till sig det lilla man kan av de koncept han arbetar med. Utgångspunkten är mutodori (obeväpnat mot vapen) men temat är hela tiden kontroll och nivån på kontroll är att han kontrollerar uke med hela kroppen genom fingrarna. Mycket handlar också om att han sätter upp en “spånning” eller ett “tryck” mot uke som han sen låter försvinna för att sedan på nytt sätta spänning och tryck och låta det försvinna, vilket gör att uke hela tiden fås att leva i ett “missförstånd” om vad som händer.

Onsdagen började med ett pass för Nagato sensei. Som vanligt ber Nagato sensei någon som precis klarat godan-testet att visa en teknik som han sedan bygger vidare på. Nagato sensei är ett under av rörelse-ekonomi. Han är på rätt ställe vid rätt tillfälle i rätt vinkel och gör aldrig mer än nödvändigt. Hela tiden täcker han sina luckor så att det inte finns några öppningar.

Nagato sensei brukar också ha en paus för dricka och med en frågestund. Denna gången handlade det dels om Gakorai Tosha Akuma Fudou, men något som också är väldigt tydligt när man lyssnar på Nagato är hur han värdesätter Hatsumi soke och att man måste följa den väg som soke visar på. Bujinkan är ingen demokrati. Vill man bli bra på Bujinkan Budo Taijutsu, så får man ge avkall på sina egna idéer och tankar och följa den väg som soke stakar ut. Det är också ett ansvar för alla instruktörer, shidoshi, shihans osv. att följa detta, och där är Nagato sensei en rollmodell att ta efter. Eller som han enkelt uttrycker det “whatever soke says is ok” 🙂 .

På kvällen blev det ett träningspass för Noguchi sensei. Träningen för Noguchi sensei utgår oftast från någon av Densho, den här kvällen Gyokko ryu. Som vanligt går det fort, det är sällan man hinner öva mer än ett par gånger var på något av det han visar, och ibland visar han tre, fyra, fem varianter samtidigt. Har man en god grund i basteknikerna så har man i alla fall lättare att hänga med på de varianter han visar.

Torsdagen var väldigt lik onsdagen. Först ett pass med Nagato sensei och sedan ett med Noguchi sensei, fast denna kvällen körde Noguchi sensei tekniker från Takagi Yoshin ryu. Däremellan han jag följa med Steven och Anna från Bujinkan Gyokuryu dojo i Stockholm till en liten familjerestaurang på “Hatsumi street” (vi kan kalla den så eftersom Hatsumi soke innan bodde där, men där nu Bujinkan Community Center och Bujinkan Office ligger). Väl där åt vi fantastisk hemlagad mat, och mitt i alltihopa travar en gentleman med lila hår in på stället….Hatsumi soke. Soke tog notan för alla Bujinkan-medlemmar som var där och det var dels vi från Sverige, men sedan en grupp på kanske tio personer från latinamerika också.

Fredagen började med ett träningspass för Noguchi sensei, varpå vi denna gång gick igenom ett otal tekniker med varianter från Koto ryu. Därefter en stunds väntan för att återigen träna för soke. Här hade jag den stora förmånen att få träna med den instruktör som varit den som gav mig min riktiga grund i Bujinkan. Temat var en fortsättning på tisdagens tema. Soke återkommer hela tiden till ett par nyckelkoncept, och det betyder troligtvis att han tycker vi suger väldigt på dessa saker så vi behöver träna mer på dem.

Rent generellt skall man vara väldigt försiktig i sin tolkning när någon instruktör i Japan säger att man är duktig på något. Det ingår inte i den japanska kulturen att skapa konflikt och ofta döljer man att man tycker någon suger genom att säga till dem att de är “duktiga”, kanske i förhoppning att man som i Japan oftast reagerar på detta genom att försöka uppnå den “duktigheten”. Ett beröm är alltså enligt det synsättet mer en piska på ryggen än ett verkligt beröm. Jag råkade själv ut för en sak för ett par år sedan då jag under ett träningspass för Nagato sensei tränade tillsammans med Duncan, en som bott och tränat många år i Japan. Nagato sensei kommenterade då något jag gjorde med “ma ma”. Det betyder ungefär “sisådär”. Duncan sa att det var ett väldigt högt omdöme för att komma från Nagato sensei. Jag frågade Duncan om det var ungefär som “gå hem och träna på det tio år så kanske du begriper och blir bra på det”, vilket enligt Duncan var precis så man bör tänka. Därför blir jag också väldigt skeptisk när Nagato sensei på en av träningarna nu i veckan sa “you are all very good”. Min tolkning är att, ok, det är något kapitalt vi har missat så det gäller att träna ännu hårdare och ännu mer för att förstå vad det är vi borde ha kunnat vid det här laget.

Så kontentan är att det gäller att ligga i för vill man bli duktig så är det bara mer träning som gäller…

Mvh

/PC

I helgen var det träning i Göteborg, med fokus på tjejerna i Bujinkan. Jag och Sofia åkte upp från Malmö Budoklubb för att delta, och kom efter en hyfsat händelserik resa fram precis i tid på fredagen för att vara med på träningen.

Fredagen var tjejernas kväll där de tittade på tekniker som är bra att använda när man är mindre och svagare än sin motståndare, samt situationer där man ska undvika att hamna i. Männen blev utslängda till en början så tjejerna kunde “förbereda sig” inför träningen, sen fick vi gå in och vara “snälla” motståndare till tjejerna.

Lördagen och fredagen blev lite blandad träning där Sveneric och Mariette turades om att undervisa alla, och det blev både basic och avancerat under dagarna. Ett genomgående tema från Mariettes sida verkade vara det som påbörjades under fredagskvällen, hur man tar hand om en större och starkare motståndare (En man troligtvis). Sveneric körde lite av årets tema, som jag bara kommer ihåg halva delen av, Muto Dori, som varit en del av temat de senaste tre åren på olika sätt. Utgångsläget är att man möter sin Uke genom att inte slåss, och utan att riktigt bry sig om Ukes attack träffar eller inte för att sedan kunna hantera situationen utan styrka eller ens att tänka på vad man gör.
Detta är dock inte riktigt så enkelt som det kanske låter, jag har själv fått kämpa för att ens få några av teknikerna att verka funka ordentligt.

Men det har varit en blandning av tekniker, och lite träning mot kniv och svärd på nämnda teman, så helgen har varit väldigt inspirerande för min del, och jag misstänker att Sofia också känner något liknande.

Det roligaste med lägret var att det lyckades locka till sig ett stort antal tjejer. Av ca. 60 personer på lägret var ca ett 20 tal tjejer, vilket var bättre än arrangörerna hade hoppats på. Så på det hela ett väldigt lyckat läger.

Hem tar jag med mig ichimonji no kata, gjord med känslan av Muto Dori, och jag kommer prova och se om jag kan göra de andra Kihon med samma känsla de närmaste veckorna. Så det är bara att fortsätta träna.

/Robin

 

Temat för årets “lucialäger” i Köpenhamn är Kannin Dokuson och Muto Dori, vilket är årets tema inom Buijinkan. Jag och Peter Carlsson var på plats underlördagen får att få lite inspiration till träningen under våren, och för att kanske förstå lite mer av arten vi tränar.

Kannin Dokuson innebär, om mitt minne stämmer, att man ska respektera sin motståndare, situationen man är i, omgivningen samt även sig själv. Att respektera sig själv och de kunskaper man har är grunden för att kunna respektera andra personer i sin omgivning, då även sina motståndare.

Muto Dori tolkas vanligen som försvar mot svärd. Men det har inom Bujinkan kommit att tolkas som försvar mot alla vapen. Och att försvara sig genom att inte slåss med eller kämpa emot sin motståndare, utan att kontrollera strukturen istället.

Så väver man samman dessa koncept så ska man respektera sin motståndare, men inte bry sid om denne. När man slutar bry sig om personen i fråga och vad hen gör så slutar man slåss med personen, man bara rör sig på ett sätt som denne har svårt att läsa och ännu svårare att bemöta. “Soft always beat hard” som Sveneric uttryckte det lite senare under dagen. Och det är enligt honom gällande inom ett flertal arter, att den högsta nivån av kampform är att kunna göra allting soft. Att kontrollerat byta mellan hårt och mjukt, mjuk kropp men hård näve som ett exempel.

För egen del blev det en dag där jag fick studera hur man kan kontrollera en motståndare utan att greppa honom eller göra några egentliga tekniker. Man rör sig så att man har möjligheten att göra en teknik, men det faktum att man inte behöver använda dem gör att man får många fler alternativ att använda i olika situationer. Och än en gång så märker man hur mycket det gör att man faktiskt använder fötterna för att flytta sig på ett sätt som gör det enkelt att utföra tekniker.

Dagens specialare (För min egen del då)  blev en teknik där man ska undvika ett horisontellt hugg mot magen. Jag misslyckades säkert mer än hälften av gångerna med att ens undvika svärdet, men när man någon gång lyckades kände man hur hemskt det var att vara just precis utanför svärdets räckvidd. Och samtidigt hur man genom att vara just där kan övervinna en motståndare bara genom att stå på rätt ställe.
Min känsla av dagens övningar blev att om man kan lära sig att kontrollera en eller flera motståndare på det sätt vi övade, så kan man nästa utföra magi. Åtminstone kommer det se ut så för de som ev. ser på när man utför det. Allting är logiskt att förklara, men man kan inte se det utan att titta efter just precis den detaljen som förklarar allting i tekniken.

Det var ett trevligt läger med många bekanta och obekanta ansikten, där vi gemensamt försökte följa med i vad Sveneric visade oss för något. Jag såg många som skakade på huvudet mot slutet, säkert gjorde jag själv detsamma större delen av tiden, när vi såg vad som gjordes men inte kunde se vad som faktiskt hände. Trots att det skedde mitt framför ögonen på oss.

Så kort sagt, det var en väldigt trevlig lördag i Köpenhamn med Sveneric Bogsäter. Tackar för träningen!

/Robin

Jag delade nyligen ett inlägg på Facebook från en instruktör som bott och tränat i Japan. Han tog upp en viktig bit i det inlägget om att bo i Japan och träna regelbundet för en japansk Shihan och att göra resor dit med jämna (ojämna) mellanrum för att träna.

Det är stor skillnad på det här. Även om man gör aldrig så många resor till Japan och tränar intensivt under en period, så är det inte samma sak som att bo där och träna flera gånger i veckan för de absolut mest kunniga inom Bujinkan. Det kommer aldrig att kunna bli samma sak. Den ständiga överföringen av kunskap som sker på regelbunden träning jämfört med brottstycken då och då, det är och blir inte samma sak.

Är då vi som reser till Japan då och då värdelösa? Absolut inte! Man kan ta till sig oerhört mycket av att träna i Japan under korta perioder. Man kan komplettera genom att träna med andra som rest till Japan och tränat. Men man måste inse sina begränsningar. Man lever inte Bujinkan på samma sätt som de som bor och tränar i Japan (och kanske dessutom har språket med sig så att de plockar upp alla nyanser i träningen). Sen skall man också veta att väldigt många av de som bosatt sig i Japan för att träna har gjort oerhörda uppoffringar på andra områden i livet. Det är inte alla förunnat att både ha kakan och äta upp den.

Så vi som då inte har samma möjligheter…vi kan fortfarande utvecklas och bli väldigt duktiga i Bujinkan Budo Taijutsu. Men det krävs också väldigt mycket arbete på ett annat sätt. Först och främst har vi ett väldigt stort ansvar gentemot de som tränar med oss. Skulle vilja punkta upp det i följande bitar:

• Vi är inte guds gåva till Bujinkan. Vi måste inse våra begränsningar och att vi inte har det djup som de som har bott många år i Japan och regelbundet tränat för Soke och Shihans där.
• Vi måste vara med noggranna med vår egen träning. Att försöka träna på ett så korrekt vis som möjligt. Inte göra egna tolkningar i för stor utsträckning.
• Att regelbundet försöka träna med andra som varit i Japan eller själv åka till Japan. Inte först och främst i syfte att få “fler häftiga tekniker” att köra hemma, utan att bli korrigerad och rättad så att vi inte hamnar på fel spår själv.
• Vi måste vara väldigt noga med att lära ut det vi kan så korrekt som möjligt. Vi kan inte “hitta på” eller blanda in annat för att fylla luckor i vår egen kunskap (för då är det inte Bujinkan längre).

Det är också viktigt att ha en tydlig idé om vad vi vill ge de som valt att träna med oss..först och främst att på samma sätt som man under träningen respekterar sin uke för att de lånat ut sin kropp för mig att lära mig något från, respektera och inse att det är en förmån att någon har valt att träna för en och har förtroende det man lär ut. Dessa människor måste behandlas med yttersta respekt (även om man ibland i läroprocessen kanske ger sken av annat 😉 ).

i mitt fall vill jag att de som tränar med mig skall få en så stabil bas som möjligt så att de har möjlighet att ta till sig träningen i Japan eller med andra duktiga instruktörer. Jag har haft med ett par väldigt duktiga träningskamrater till Japan, Sofia, Robin och Andreas….

Jag tror att de kan intyga att träningen i Japan sker på en lite annan nivå än man kan köra med elever som inte tränat så länge i Sverige. Naturligtvis är målet att kunna nå samma nivå som i Japan, men man måste inse sina begränsningar. Vi har inte samma nivå här som där. De som tränar där har ofta tränat för samma Shihan i många år och fått en stabil grundträning (som man ytterst sällan får se när man bara kommer under begränsade perioder).

Men det vi kan göra är att förbereda de som vill åka dit och träna genom att ge dem en så bra och stabil grund som möjligt. Där är så många av de japanska Shihan som framför klagomål på grunderna hos de som kommer och tränar i Japan, så det vi kan göra är att försöka ge så bra grunder att man slipper skämmas när man kommer till Japan. Det betyder mycket slag, sparkar och blockeringar, taihenjutsu med mycket fallteknik så man kan vara en bra uke åt de man tränar med, sanshin no kata och kihon happo….ten chi jin ryaku no maki, tekniker från skolorna byggt på moto gata eller kihon för respektive skola, grunder i redskap, att kunna utföra vilken teknik som helst med vilket redskap som helst etc. etc. osv. osv.

Vi saknar alltså inte material att träna. Möjligtvis saknar vi tid att träna allt det man behöver träna för att få en bra grund att stå på. Det är väl det jag saknar själv just nu. Även om det blir daglig sanshin och kihon som hitori keiko, så jag har så mycket jag skulle behöva träna så jag hade lätt kunnat fylla hela dagar alla dagar i veckan. Speciellt med tanke på att man behöver arbeta in en rörelse eller teknik 10000 gånger innan den sitter som en automatisk neuromuskulär reaktion och respons….dvs sitter i ryggmärgen.

Mvh

/PC

 

 

Dagens nybörjare/fortsättare träning blev fokus på fortsättare då inga nybörjare var närvarande. Så efter uppvärmning, Ukemi, slag och sparkar så frågade jag vad vill ni göra idag? Svaret blev Naginata, så då fick jag köra med det vapnet i en timme.

För de som inte vet vad en Naginata är, så är det en japansk hillebard. Det är nästan som att sätta ett japanskt “samurai-svärd” på ett långt träskaft så man får ett längre vapen att använda på de Japanska slagfälten under inbördeskrigen.

Detta är dock inget vapen jag tränat med i fråga om tekniker anpassade för vapnet, jag har bara sett det användas i uppvisningar vi gjort under tidigare år. Så då får man köra lite av det man sett, och försöka använda de tekniker jag faktiskt har gjort med olika vapen; huvudsakligen med Bo (den långa trästaven) samt grundteknikerna vi har i Kihon Happo.
Så när man är mitt uppe i att visa och förklara vad man gör, då märker man små detaljer där man helt plötsligt inser att Kihon Happo verkligen lyser igenom i allt vi gör inom Bujinkan. Som hur vi positionerar oss när vi förflyttar oss undan från en attack, hur vi blockerar och hur vi attackerar. Hur principerna som finns invävda i våra grunder är anpassade för att strida med vapen lika väl som obeväpnad.

Jag kan väl lugnt avsluta med att det fortfarande är ett stort arbete att studera, prova, fundera och träna kring kamparten Bujinkan för min del. Jag har en lång väg kvar att vandra innan jag kanske kan känna att jag har “koll på läget”. OM en sådan känsla inträffar när man tränar gammal Budo/gamla stridskonster. Av vad jag hör från de som vandrar framför mig verkar det inte så.

Så jag antar att vi ses på mattan snart igen. 🙂

/Robin

 

Tai 体 – (1) body; physique; posture; (2) shape; form; style; (3) substance; identity; reality

Ibland använder Hatsumi sensei istället följande ord:

Karada 躰 – (1) body; (n) (2) torso; trunk; (3) build; physique; constitution; (n,adj-no) (4) health

Det handlar alltså om kropp. Taijutsu betyder helt enkelt kroppstekniker, eller tekniker som man utför med kroppen. Det är grunden i Bujinkan Budo Taijutsu. Kroppen är det viktigaste redskapet vi har inom Bujinkan. Men, hur många lyssnar på sin kropp?

Man har ibland uttrycken “tittar, men ser inte…” eller “hör, men lyssnar inte”. Ibland upplever jag att det är samma sak när det gäller kroppen. Vi gör, men vi känner inte efter var det är som verkligen händer. Det är samma sak som när man går till gymmet och tittar sig omkring. Stort, tungt och snabbt verkar vara devisen som många tränar efter. Men lyssnar de verkligen på sina kroppar? Känner de verkligen efter att det är rätt muskel eller muskelgrupp de tränar? Det är absolut inget fel i att lyfta tungt och snabbt. Det krävs för viss typ av muskelutveckling. Men, jag tror att muskelutvecklingen i längden blir effektivare om man först arbetar in rörelserna korrekt innan man börjar lägga på för mycket tyngd. Samma sak med Taijutsu, sakta och korrekt i början för då rensar man bort onödiga rörelser som tar tid eller inte tillför i effektivitet.

Men något som är väldigt viktigt för att komma rätt med sin Taijutsu är just att lyssna och känna vad det är som händer. Det ger nämligen grunden för mycket annat i Bujinkan. Framförallt är det grunden för de som hänger i tillräckligt länge för att så småningom prova godan-testet (sakki-testet, chop-chop-testet eller vad man nu vill kalla det), dvs. graderingen till 5 dan i Bujinkan Budo Taijutsu. Jag tänker inte beskriva det mer utförligt här….man kan googla, se det på youtube och så, och i vissa fall ser de bra ut och i vissa fall ser det ut att suga ordentligt. Det är ändock inget för någon annan än de som är involverade i testet att avgöra om det är “korrekt” eller inte. Det beror inte på hur det ser ut, utan på hur det kändes, och det kan bara de inblandade avgöra.

I alla fall, på 80-talet kom ett antal böcker av en amerikansk gentleman om ninja och hur man tränar upp sin sensitivitet. Övningar hit och dit för att “känna” sin motståndare. Om jag får uttrycka mig lite mer i klartext om vad jag tycker om det….kvalificerad bullshit!!! Det kom från en herre som fick testa ett antal gånger, enligt rykte till och med med hjälm någon gång. Alltså, olika typer av sensitivitetsövningar ger noll och intet värde när det gäller förmågan att klara godan-testet.

Vad som däremot är väldigt nyttigt, det är att börja lyssna på den egna kroppen när man kör sin Sanshin no kata och Kihon Happo. Det är nämligen via att träna de övningarna som man bygger upp den känslighet som gör att man också har möjlighet att klara godan-testet. Det är ju i och för sig inte fel att träna fallteknik också, för då har man chansen att rulla undan hugget när det kommer.

Men börja lyssna på kroppen, känn efter vad som händer. Känn efter när ni är uke också. Ta smällen eller tekniken och känn hur den påverkar er kropp. Både rollen som tori och som uke är viktig för att öva detta…Var är balansen, var är tyndpunkten, hur långt är det till motståndarens hand, känns vinkeln rätt, kan han lyfta benet och sparka, kan jag hålla emot kraften som kommer mot mig när jag blockerar, etc. etc. etc. Det är grunden för att bygga en god Taijutsu.

Mvh

/PC

 

 

 

Ukemi, Sanshin no kata, Kihon happo, jodan tsuki, jodan uke, chudan tsuki, daken uke, gedan tsuki, gedan uke, sokuyaku keri och så vidare….

Jag har tjatat om vikten av en god grund och det kommer fortsatt också vara fokus. Speciellt för kyu-graderade (kanske än mer för dan-graderade). Men ibland måste man få en försmak av vart grunderna så småningom kommer bära oss. Igår var en sådan dag där vi utforskade och provade på (märk ordvalet) att ta en teknik vidare in i Bujinkan Budo Taijutsuns förtrollade värld.

Vi utgick helt enkelt från Kihon Happo Ichimonji no kamae och utforskade den utifrån koncepten Tate ni Tsuru 楯に為 och Happo Hiken 八方秘剣, som i det här fallet handlar om att kunna utföra en teknik med alla olika redskap (i förlängningen alla distanser, alla vinklar etc. men just idag med olika redskap). Vi började med Hanbo för att sedan använda Bo och Naginata och slutligen ett vanligt Obi, bälte.

Tanken var att genom att arbeta på detta sättet få en försmak på var man kan komma om man bara har en tillräckligt stabil grund. Så det kommer bli mer grundträning och mellan varven utforskar vi via andra koncept. Vi kommer även jobba vidare med olika skolor och redskap, men grund måste alltid vara med tills den internaliserats i kroppen och sitter i ryggmärgen som en naturlig respons på en attack.

Mvh

/PC

Igår kväll träffades vi några stycken i dojon för att titta på lite film  och böcker med anknytning till Bujinkan. En tidig version av Ten Chi Jin Ryaku no Maki, Sveneric Bogsäters version som gavs ut i början av 90-talet och nu den nyutgivna versionen av Rikard Sundelius…vi tittade lite på Taijutsuboken, som kom i början av 80-talet och som var en förfinad variant av TCJRnM med bilder och fler förklaringar, och några olika versioner av översättningar av den som florerat. Även Hatsumi senseis böcker Sojutsu, Bojutsu, Hanbojutsu och Knife and Pistol fighting. Idag har vi det väldigt väl förspänt med de nyare böckerna Hatsumi sensei har gett ut, och då framförallt “Unarmed Fighting Arts of the Samurai”, där Hatsumi sensei släppte alla (nästan i alla fall) taijutsu-tekniker från Gyokko ryu, Koto ryu, Takagi Yoshin ryu, Shinden Fudo ryu, Kukishin ryu och Togakure ryu.

Hatsumi sensei fick frågan om varför han avslöjade alla tekniker ur skolorna. Då gav han ju ut alla hemligheter ansåg någon….

Men tekniker på papper är bara tekniker på papper!

Jag kan jämföra med mina egna anteckningar. Det har blivit några sidor under de mer än 25 år jag tagit anteckningar från träningen. Notera att det jobbet har oftast skett på rummet på kvällen efter träningen, för när man är på mattan så tränar man. Det enda undantaget i detta fallet som jag har upplevt är Someya sensei i Japan som förutsätter att man har anteckningsmaterial med och som ger pauser för att man skall kunna skriva ner vad man precis gjort.

Men jag skulle i stort sett kunna lämna mina anteckningar till vem som helst inom Bujinkan, och det är inte säkert att de skulle kunna förstå dem ändå. Därför mina anteckningar är min tolkning av en rörelse, en känsla, en upplevelse på mattan. Det är ingen annan som kan återskapa MIN känsla eller upplevelse genom att läsa mina anteckningar.

Det är på samma sätt med de tekniker som Hatsumi sensei skrivit i sin bok, eller i de Densho som Shihan i Japan har. Även om man kan läsa japanska så kan man inte återskapa det som står i texten utan att ha blivit visad, instruerad av någon som kan och till det fått ta del av Kuden, den muntliga överföringen.

Vad man också måste förstå är att tekniker, kata är verktyg!

Men de är inte verktyg för hur man fightas på slagfältet, utan de är verktyg för att överföra kunskap om hur man fightas på slagfältet och för att lära kroppen viktiga principer som genom otaliga test i verkliga situationer har funnits vara effektiva i verkliga situationer.

En god vän, Mark Lithgow, skrev följande i ett svar på FB i en diskussion mellan väldigt erfarna budokas från Bujinkan:

“Contrary to common belief, swordsmen are not caught up in kata. They use kata to drill techniques, but they also drill them until they become muscle memory, to such a degree that they can utilise what they’ve learned in any given situation. After about 10 years in the Shinkage ryu, we are encouraged to work on ‘kudaki’ (henka).”

Mark tränar Shinkage ryu, en svärdsskola, men har också bott och tränat och tränar fortfarande Bujinkan i Japan sedan 1987.

Det han skriver ovan gäller naturligtvis också för kata och tekniker i Bujinkan. Det är verktyg för att driva in en metod i muskelminnet så att den blir automatiskt och kan appliceras i alla olika situationer. Konceptet  shu 守, ha 破, ri 離, dvs. lära, bryta, och lämna, eller som jag uttrycker det för Bujinkan Malmö, lära, träna och applicera är väldigt viktig. Man kan inte börja bryta upp en teknik i varianter, Henka, innan man har fått in grundrörelsen och grundförståelse i vad det är den kata eller tekniken försöker lära en. Vi har oftast alldeles för bråttom i Bujinkan att komma vidare till “henka-stadiet”. Det gör också att väldigt många har en skakig grund i sin taijutsu. Notera Marks kommentar om tid innan man i Shinkage ryu får börja med Henka….10 år. 

Det var en lisa för själen när vi var några stycken från klubben som var på ett läger i Göteborg för några veckor sedan och vi tränade tre tekniker på två dagar. Första taijutsu-tekniken ägnade vi 2 timmar åt. Inga varianter, utan bara att försöka hitta Kaname (the essential point) i tekniken, det som gör att den fungerar.

Det som jag har som mål i Bujinkan Malmö är att man skall få med sig en stabil grund, en bra bas med sig från träningen. Så grundläggande fallteknik, slagteknik, blockeringar, Sanshin no kata och Kihon Happo kommer genomsyra träningen även i fortsättningen, även om vi naturligtvis också kommer jobba vidare med tekniker från skolorna, redskap, Happo Hiken etc. Men vi kommer inte träna på det sätt som man gör på träningar med Shihan och Hatsumi sensei i Japan…av det enkla skälet att vi skall ha en så bra grund med oss att vi kan delta på exempelvis de träningarna i Japan för att dels kunna ha något ut av att träna på den nivån, alltså lära oss mer, men också för att vi skall slippa skämmas.

Så böcker och filmer är inspiration och kan förmedla kunskap, men det verkliga jobbet ligger i träning, på mattan, för en instruktör, hemläxa i form av hitori keiko, och mer träning i dojon. Man kan aldrig bli bra på Bujinkan Budo Taijutsu om man inte tränar, tränar och åter tränar.

Mvh

/PC