I juni 2026 var det ett antal medlemmar i Bujinkan Dojo Malmö som åkte över sundet för att träna på Nordic Buyukai. Alla som var med fick skriva om hur de upplevde träningslägret och det publicerades på förbundets hemsida. Naturligtvis är det värt att publicera det även här:

Peter Carlsson – Huvudinstruktör Bujinkan Dojo Malmö

Mitt första intryck under träningen på fredagen var ”vi har väldigt många kompetenta kvinnor inom Bujinkan” då det endast var kvinnliga instruktörer. En väldigt intressant träning med många perspektiv från Tyskland, Finland, Holland och Sverige.

Under lördagen var det Ville Virmajoki från Finland, Rikard Sundelius från Sverige, Elias Krzywacki från Norge och Michael Schjerling från Danmark med lite gästinspel av Marco från Nederländerna och Sebastian från Tyskland, men framförallt för mig, Mariette van der Vliet (också från Nederländerna, red. anm.). Mariette är en av de instruktörer som har betytt absolut mest för mig inom Bujinkan då det var hon och Sveneric som satte mig på rätt spår under de år de bodde i Malmö i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Ett härligt återseende, och nog första gången sedan den tiden som jag åter hade nöjet att träna för Mariette. Vi har setts många gånger efter det, men då mest som träningskamrater och buyu. Det var en riktig nostaligtripp att faktiskt få träna för Mariette igen. Söndagen förlöpte också med en full dags träning med Michael, Rikard, Elias, Ville och Mariette.

Det mest fantastiska med träningsläger som Buyukai är inte bara träningen. Det är just att få träffa Buyu, umgås, prata och helt enkelt ”leva Bujinkan”. Återträffar med många goa vänner är så oerhört givande. Och, sist men inte minst, även om Sveneric Bogsäter har ”pensionerat” sig från träningen, så helt underbart att få träffa och prata med honom igen. En av de mest fantastiska människor tillsammans med Mariette som jag känner!

Ulf Larsson, 4 Dan
Efter ett långt uppehåll var Nordic Buyukai mitt första träningsläger sedan återkomsten till Bujinkan. Det har varit tre otroligt utmanande dagar. Det är en speciell känsla när huvudet och kroppen inser hur många rörelser som har fallit i glömska, och frustrationen har stundtals legat nära till hands. Men trots träningsvärk och stunder av osäkerhet är det en helt annan känsla jag tar med mig hem. Tack vare den fantastiska gemenskapen på mattan har ett frö som legat vilande nu verkligen börjat gro igen. Inspirationen är tillbaka och jag ser fram emot att fortsätta bygga vidare i dojon. Stort tack till alla instruktörer och träningskamrater för en oförglömlig helg!

Bjarne Christansen, 3 Kyu
Även om vi är berikat med 4 fantastiska instruktörer hos Bujinkan Dojo Malmö, då anser jag att det är viktigt för oss elever att komma ur komfortzonen ibland och träna under andra instruktörer och jobba med en Uke vi inte har jobbat med tidigare. Det uppfyllde Nordic Buyukai 2026 med flera längder. Det är lite svårt att sätta ord på vad som var bäst, för det finns inget negativt att säga om detta evenemang. Men att jobba så intensivt med Taijutsu som vi gjorde lå helt klart i topp. Vad instruktörerna angår bemärkade jag särskilt Mariette Van Der Vliet. Det är vilt att att uppleva att det är fullt möjligt för en person med relativ hög ålder och säkert också med diverse skavanker i kroppen, ändå kan röra sig så lätt och med garanti ville vara lätt för en person med elaka avsikter att undervärdera. Från mitt förflutna med karate lärde jag på det tuffa sätt, att det mycket väl kan bli oerhört dyrt att undervärdera sin motståndare. Stort tack till alla instruktörer och till alla som jag hade nöjet av att jobbad med för allt inspiration som jag tar med mig hem till Dojon i Malmö.

Kristofer Larsson, 6 Kyu
Det som var bra med lägret var att man fick träna med folk ifrån andra länder och tränare från andra Dojos, vilket gav nya perspektiv. Jag tyckte det var bra att man kunde fokusera en hel helg på ninjutsu och umgås med andra eldsjälar. Det var kul att se att månniskor från olika ställen och i olika åldrar gillar och är intresserade av kampsport.

Sofia Wijkström, 8 Dan
Det var ett internationellt läger med ett 80-tal deltagare från hela Europa, varav rätt många var danskar och några svenskar. Från Malmö var vi 7 stycken deltagare. Det var roligt att vi var så många från vår dojo som ville vara med, lära sig mer och vidga sina vyer. Vi tränade en del med varandra men passade även på att träna med nya personer, vilket kändes väldigt givande då det är lärorikt att se hur andra rör sig och uppfattar det som visas plus att det är kul att lära känna lite nya människor och i andra fall återse vänner och bekanta. På tre dagar hinner man med mycket varierande träning, och det var många intressanta och lärorika övningar. Vi började med lite knuffande med syfte att faktiskt våga attackera ordentligt. Vi jobbade en del med fokus på distans och timing, som sedan fortsatte under hela lägret. Rikard Sundelius körde bland annat en övning med att leka med fokus på intention och Mariette van der Vliet körde en del kontringar på Kihon Happo. Klurigt men kul!

Mattias Alvén, 3 Kyu
Var mina förväntningar höga eller låga inför Nordic Buyukai? Sitter och ler lite för mig själv så här i efterhand. Svaret på frågan är inte helt lätt att besvara. Sist jag var på ett Bujinkan läger måste ha varit för typ, lite mer än 27 år sedan. Letar i minnet, kan komma på tre riktiga läger, Stockholm Taikai, Norrköping och Göteborg alla på 90-talet. Suddiga men ändå viktiga i mitt liv. Tror att mitt första pass måste ha varit i slutet på 80-talet i Lund på Magnus Stenbocksgatan i källaren med mögeldoft och lågt i tak, perfekt att ta stöd i taket när balansen sviker när man ska försöka förstå Hicho no Kamae.
Men men… saker i livet kommer i vägen och man pausar. Men lämnar helt gör man inte, inte jag i alla fall. Fascinationen har alltid funnits där och nu fanns det igen plats i livet att försöka lära och förstå.

När året -26 tag fart klev jag åter in i dojon i Malmö för att försöka hitta min plats på tåget som jag lämnat för så länge sen. Så fantastiskt roligt, precis som jag mindes, veckorna går, och månaderna. Vill lära mig allt, hitta tillbaka. Ett läger i Köpenhamn? Nu snart? Klart jag ska dit. Har turen att ha ett kusinbarn som bor i Köpenhamn och som gärna lånar ut både soffa och cykel. Otroligt, Bujinkan-läger, gratis soffa i Köpenhamn och cykeltur till och från träning. Vem har inte drömt om att få pendelcykla i Köpenhamn?

Så kommer dagen. Vi är totalt 7 från Malmö Bujinkan dojo som tänker delta. Peter såklart, men också mina nya vänner, Sofia, Ulf, Bjarne, Kristoffer och Selma. Fredag eftermiddag. Lite nervöst och pirrigt, hälsar på nya ansikten, skriver in mig, byter om i källaren och går upp till träningslokalen. Får syn på Peter, Sofia och Ulf, skönt med någon man känner. Ett och annat ansikte kanske känns igen från förr, det var ju ganska så länge sen. Mina nya vänner från Bujinkan Dojo Malmö hälsar runt och tycks känna hälften av deltagarna. Det blir väl så när man har tränat i större delen av sitt liv. Och så första övningen, gå fram, putta din motståndare. Du som tar emot backa känn… Inleder gör Marielle Burré från Tyskland som visar och instruerar. Snabbt läggs det på nya moment. Salen är nu fylld av kroppar som slår, rullar, bänder, böjer, greppar, kastar. Nästa instruktör tar vid, kanske Sylvia Bleecke eller Ulrika Kerstinsdotter, eller var det Jenni Tanskanen eller Mariette van der Vliet? Nej Mariette kom på slutet. Timmarna går snabbt och fredagens träning är över. Mör i kroppen, och framförallt knoppen. Hur ska jag orka två heldagar till?

Men det går. Fler instruktörer tar vid, Michael Scherling, Elias Krzywacki, Ville Virmajoki och Rikard Sundelius. Efter en lördag med högt tempo och många timmars träning är det skönt med dusch och bastu. På kvällen är det middag på Copenhagen Distillery. Fantastisk buffé och trevlig öl i kranarna. Livebandet kör på för fullt, lite för hög volym för somliga som minglar ut. Men en dag imorgon också, dags att cykla hem till soffan.

Söndagens träningspass avlöser varandra och på något sätt lyckas jag ta mig upp från golvet igen och igen. När sista övningen är avklarad tackar min kropp och knopp, nu ska vi äntligen få vila och försöka smälta allt vi varit med om under dessa tre fantastiska dagar.

Sitter trött på tåget hem till Lund och blickar ut över Öresund. Slås över hur fantastiskt detta är. Så många olika sorters människor som kan mötas i detta, gamla-unga, långa-korta, kraftiga-tunna. Men det spelar ingen roll, alla kan lära sig och din kropp har sina egna förutsättningar och begränsningar, du måste bara finna dom själv. Denna väg är lång och oändlig. Tack Nordic Buyukai för ett fantastiskt läger.

Selma Larsson, 6 Kyu
Det har varit mycket intressant att åka på Ninjutsu-läger eftersom detta var min första gång har det varit många nya intryck, vilket ärlig talat varit ganska utmattande. Men samtidigt har det ändå varit väldigt intressant att få träffa nya människor med nya tekniker som man aldrig hört om. Det har gjort det hela till en utmaning, t.ex. har det varit svårt för mig att komma ihåg de olika teknikerna. Men med hjälp av andra som hjälpt och visat mig har det ändå löst sig. En annan intressant sak har varit att ha nya lärare som alla har olika sätt att lära ut på. Något som jag lärt mig på detta lägret är att det inte alltid handlar om styrka, vissa tekniker har till och med varit lättare när motståndaren är större. En annan sak som jag lärde mig var att alltid ha med sig något som dig energi när du är trött, t.ex. nötter.
Tack för mig!

Som sammanfattning, ett helt fantastiskt läger med många instruktörer och buyu, martial friends, från när och fjärran. Mycket träning, mycket att umgås och trivas tillsammans och helt fantastiskt organiserat av min Buyu Michael Schjerling och hans team från Bujinkan Kuki Taisho dojo i Köpenhamn.

Mvh

/PC

Det har varit en händelserik höst på Bujinkan Malmö. Vi har dels sett ett antal ”återvändare” på träningen, vilket har varit väldigt kul och positivt. Personer som varit borta från vår träning under kortare eller längre tid, ibland ett par år, men nu hittat tillbaka. Och i par fall, som reser långt, nära 10 mil bara för att kunna träna i Bujinkan. Det ger en oerhörd glädje och energi till alla oss andra i klubben.

Själv började jag augusti med att fira mina 40 första år i Bujinkan. Jag började den 13 augusti 1985, och jag känner att jag är bara i början av en resa som aldrig tar slut. Det finns alltid mer att lära.

Men hösten har varit händelserik av fler anledningar, nämligen att fyra av oss, Robin, Sofia, Mariana och jag var med på Kanreki Taikai i Stockholm i oktober för att fira Mats Hjelm. Mats är en av de instruktörer som tränat sedan mitten av 80-talet och har otaliga resor till Japan i bagaget. Han hade bjudit in bland annat undertecknad, men även en instruktör från USA, Craig Olson, och Ken Bahn från Norrköpingsdojon för att undervisa tillsammans med Mats själv och Fredrik Markgren från hans dojo i Stockholm. Detta var ett väldigt givande läger och när jag inte själv instruerade hade jag förmånen att få träna tillsammans med Craig, Mats, Fredrik och Ken. Det var många nya kunskaper och erfarenheter jag tog med mig hem därifrån.

I november gjorde jag även en tur till Japan för att träna själv, eller som jag brukar uttrycka det, bli satt på rätt spår igen. Det är väldigt skönt att få bara vara elev och träna själv utan att tänka på att undervisa andra. Jag hade förmånen att få träna för Noguchi sensei, Nagato sensei, Nakadai sensei, Furuta sensei, Kan sensei, Shiraishi sensei och Someya sensei. Dessutom träffa på massor av gamla och nya vänner, dels som träningskamrater, men också för att utbyta tankar och erfarenheter med. En av dem jag verkligen uppskattar är Mark Lithgow som bott i Japan sedan 80-talet och man kan nog kalla honom ett levande uppslagsverk när det gäller traditionella japanska stridskonster. Förutom att han fortfarande tränar Bujinkan är han licensierad i en Koryu (gammal skola), Shinkage ryu för svärdskonst och har dessutom tränat Kyudo (japanskt bågskytte) i många många år. Han var dessutom under lång tid elev till Hatsumi senseis fru i japansk traditionell dans. Dessutom hade jag lyckan att få träna med Björne från Stockholm som också var i Japan samt flera träningar med Pertti från Vänersborg. Pertti är en av dem som tränat Bujinkan längst i Sverige, och han är också en oerhörd kunskapskälla. Dessutom är hans elever också väldigt duktiga och jag hade ynnesten att få träna och umgås med dem också.

Väl hemma igen genomförde jag terminens sista tema-träning. Vi har under hösten haft 3 st lördagar då vi första gången fokuserade på tekniker med kodachi, det korta svärdet, och de två senaste gångerna var temat Hanbo, den korta staven. Vi kommer fortsätta med tema-träningar till våren, men fokus blir då med största sannolikhet Koto ryu koppojutsu, den skolan som Noguchi sensei har fått ärva soke-titeln i (familjeöverhuvud – stormästare).

Och avslutningsvis hade vi gradering. Det är faktiskt första gången på flera år som vi graderat så många som nio personer till nya kyu-grader. Det känns som Bujinkan är lite på frammarsch igen. Jag ser fram emot vårterminen med nya träningsutmaningar. Det finns hur mycket som helst att förkovra sig vidare i, och ändå så går vår grund, Kamae, Sanshin no kata och Kihon Happo igen i allting vi gör.

Ta gärna chansen att prova på en traditionell japansk kampform. Vi har alltid öppet för nya i klubben. Och fördelen med att vi är flera instruktörer varav oftast faktiskt alla fyra är på plats samtidigt, så kan vi alltid se till att någon tar hand om nya som kommer, även om andra kör mer avancerade saker på samma träning. Vi är där för att hjälpa varandra växa och utvecklas tillsammans.

Mvh

/PC

I augusti 1985 steg jag in på Ninja-center på Bredgatan i Lund tillsammans med min bror. Han hade tränat karate under en tid och hittat information om Ninjutsu, kontaktat Bo F. Munthe i Stockholm och fått reda på att det fanns ett Ninja-center i Lund. Vi började båda två men på grund av sitt arbete som kock med oregelbundna tider var min bror tvungen att ge upp, medan jag verkade ha hittat något. Med två vänsterfötter… jag har aldrig varit bra på fysisk aktivitet innan, alltid sist vald på gymnastiken i skolan och med i regel 2:a i betyg… inte för att jag kunde något utan för att av någon anledning har det aldrig legat för mig att skolka. Träningen på den tiden hölls mest av två grönbälten, Ingvar Karpsten och Jörgen Hejde, 6:e respektive 7:e kyu vid den tiden om jag kommer ihåg rätt. Det dröjde dock inte länge innan de bröt sig loss från Ninja-center och öppnade en egen förening. Träningen bedrevs i gymnastiksalen på Fågelskolan under början av den tiden… och där fick man verkligen lära sig falla när man blev kastad på ett hårt betonggolv utan några mattor.

Efter några terminer där hittades en källarlokal på Magnus Stenbocksgatan i Lund. Lågt i tak men där hade vi i alla fall lite mattor på betonggolvet…. Tre lager mattstumpar av heltäckningsmattor. Men böja på benen det lärde vi oss, för stod man för högt upp drog man fötterna på sin uke i taket när man kastade. Hugga med svärd fick man oftast göra knästående och att köra med bostav var i stort sett uteslutet. Men på somrarna kunde vi träna i observatorieparken med mjuk skön gräsmatta under, och lite falltekniksträning över parkbänkarna där….

Under 1989, gjorde jag min första Japan-resa för träning. Samma år flyttade Sveneric Bogsäter, den högst graderade i Sverige och hans fru Mariëtte V.D. Vliet till Malmö och då började även jag träna där, för det har hela tiden funnits en obändig vilja av att lära mig mer.

Därefter har det blivit ett antal resor till Japan och andra ställen i världen för att träna. Det har varit Taikai (stora seminarier med Hatsumi sensei på den tiden han reste), läger runt om i Sverige, Danmark och Europa, läger och seminarier hemma i dojon med olika instruktörer från när och fjärran. Vissa av dem på besök från Japan.

Nu sitter jag här sommaren 2025 med lite nya reservdelar på kroppen. Jag försöker påstå att nu är jag snart en ”Bionic Ninja”, men min bror som var den som introducerade mig till Bujinkan en gång i tiden säger att jag snarare är en ”plåt-nicklas”. Jag har en hel del rehab kvar framför mig, men någonstans i bakhuvudet finns ändå planen att jag skall ta mig till Japan senare i höst för mer träning. Den 13 augusti har jag gjort 40 år i Bujinkan, men jag har ju knappt börjat känns det som. Det finns så mycket mer för mig att lära mig. Visst, jag har vissa fysiska hinder numera som begränsar mig något. Jag kommer aldrig mer kunna sitta i seiza, formellt sittande på golvet, men det är ju det som är så härligt i Bujinkan. Alla har sina skavanker på något sätt, men man improviserar för att komma runt dem. Det viktiga är att jag fortfarande har en lång resa framför mig när det gäller träning. Jag har knappt skrapat på ytan av det djup av kunskap som finns i Bujinkan. Det har format och fortsätter forma mig på ett sätt som jag finner oerhört värdefullt, även om andra utomstående mest kanske skakar på huvudet och undrar när tokstollen skall ta sitt förnuft till fånga och göra något vettigt av sitt liv.

På min resa är där ett antal personer som betytt väldigt mycket för mig och till dem vill jag från djupet av mitt hjärta skänka det största tack som någonsin kan ges.

En del kanske skulle gissa att Hatsumi sensei är den första av dessa. Naturligtvis har han varit en ledstjärna och att få ha haft ynnesten att vistas i hans närvaro är något som jag värderar väldigt väldigt högt.

Men de två människor som faktiskt betytt mest för mig träningsmässigt är utan tvekan Sveneric Bogsäter och Mariëtte V.D Vliet. Det är de som guidat mig under mina första trevande år, tagit hand om mig, varit vänner och lett mig in på rätt väg. Utan dessa två hade jag inte varit där jag varit där jag är idag. Ett stort tack till Sveneric och Mariëtte från djupet av mitt hjärta!!!!!

Men sen kommer de i rask takt, Hatsumi sensei som är helt fantastisk och de av hans elever som lett mig rätt i min träning, Noguchi sensei, Nagato sensei, Shiraishi sensei, Someya sensei, Oguri sensei och Seno sensei. Den vägledning de har gett under åren har också varit tongivande i min utveckling. Av västerländska instruktörer så finns det många som inspirerat mig, Shawn Gray, Andrew Young, Larry Jonsson, Mats Hjelm med flera. Och sen har jag en Buyu, Martial Friend, som jag värdesätter väldigt mycket… Jim Berglund som verkligen utmanar mig till att göra mitt bästa, trycker ner mitt ego om det försöker poppa upp och hjälper mig utveckla så att det finns substans i vad jag gör.

Sen har naturligtvis min parhäst under många år, Jörgen Hejde, betytt väldigt mycket. Sporrat mig och med sin underbara taijutsu. Jag hoppas att han någon dag hittar tillbaka till dojon!

De som tränar med mig (och står ut med mig) i Bujinkan Malmö är också oerhört viktiga i mitt liv. Utan att sträva framåt tillsammans med dem, Sofia, Robin, Peter F och Andreas hade jag heller inte kommit speciellt långt. Det är ju trots allt i det nästan dagliga gnetandet på mattan som den största utvecklingen sker. Det är där man befäster kunskapen och förenar kropp, själ och teknik i ett ständigt flöde – Shin Gi Tai Bufu Ikkan!!! Nu laddar jag om för ytterligare 40 år på mattan 😉😊.

Gambatte Kudasai 頑張ってください

Peter Carlsson

Vi var fem stycken från Bujinkan i Malmö som deltog på jubileumslägret för Bujinkan 50 år i Sverige.

Man räknar startåret för Bujinkan i Sverige som 1975, då Bo F. Munthe fick besök av Ishizuka Tetsuji, en at Hatsumi senseis tidiga elever. Ishizuka sensei som var Hatsumi sensei trogen under hela sitt liv och även blev utnämnd till nästföljande soke i Gyokko ryu Kosshijutsu gick tyvärr bort tidigare i år efter en lång tids sjukdom. Mycket av den inledande träningen i Bujinkan skedde i Bo Munthes garage i Trollbäcken. Det finns kvar en utövare i Sverige från den allra första tiden, Thomas Franzén som instruerade på jubileumlägret tillsammans med två andra tidiga utövara, Christian Appelt och Mats Hjelm.

Träningen under lägret var uppdelad i tre grupper som hela tiden roterade. Vi fick träna tekniker från Gikan ryu koppojutsu med Mats Hjelm, tekniker med rep respektive kusarifundo med Christian och lära oss hur man kan använda utrymmet av Thomas när man lämnar saker som styrka och snabbhet vid sidan. På lördagskvällen hade vi en gemensam middag för att fira med massor av socialt samkväm och presentationer tillsammans med videohälsningar från gamla trotjänare som inte kunde vara med fysiskt.

Allting var förträffligt arrangerat av Bujinkan Norrköping! De gjorde en fantastisk insats för att alla skulle trivas, ett superbt arrangemang rakt igenom. Stort tack till Daniel Bodin och gänget för ett fantastiskt arbete.

Och för mer fantastisk träning, Mats Hjelm bjuder in till ett väldigt häftigt Taikai i oktober i år. Läs mer på :

We are set to go!

Då var det äntligen dags att börja boka upp sig för Sverigelägret 2024!

Detta året tar det plats i Malmö, med Malmö Budoklubb som värdar.

Temat kommer att vara långa pinnar med Peter och Jim!

Instruktörer kommer vara Jim Berglund från Stockholm.

Lite om hans bakgrund inom långa pinnar kommer här:

——-
Lek med långa pinnar började tidigt med främst Min tränare Larry Jonsson i slutet av 80-talet när han kom hem från en japanresa och tyckte att nu skulle vi minsann träna rokushakubo tills vi svimmade. Och det gjorde vi! Tränade alltså.
När jag sen åkte tillbaka till Japan -90 med några galna människor från Göteborg så va det främst Manaka sensei och Someya sensei som tränade bostav. Och dom va då och är väl fortfarande strikta i sitt sätt att lära ut. Mycket info som skulle tryckas in i huvudet då.
1994 var Sôjutsu-år och jag bodde i Tokyo tre månader i slutet av året och pluggade japanska samt spjuttekniker vilket jag tyckte var riktigt roligt. Sen dess så har jag alltid haft ett gott öga till spjutet som vapen.
1995 så fortsatte mina studier av språket men det var ju inte längre spjutåret utan det vart naginata som tränades i hombudojo. Jag stannade i Japan 3 månader och fick mycket träning med långa stavvapen där jag ärligt kan säga att spjutet ligger mig närmast hjärtat även fast dom säger att man inte skall ha något favoritvapen utan träna lika mycket med alla.
Jag har även varit på några spjutläger med en herre vid namn A. Young från England som bodde och tränade ett antal år i Japan.
Varit instruktör på några läger med inriktning på spjut har jag hunnit med under åren och det är bland det roligaste som finns!
//Jim
——-

Den andra instruktören blir Peter Carlsson från Malmö med sina medhjälpare Robin, Sofia och Peter F.
Peters bakgrund inom långa pinnar är följande:

——
Under min första Japanresa sommaren 1989 hade jag förmånen att få träna Kukishin ryu Keiko Sabaki Gata för Manaka sensei. Hösten 1990 tränade jag Kukishin ryu Sojutsu (spjut) för Manaka sensei i Japan. Blev även en del bojutsu för Someya sensei det året. Tränade Naginata för Sveneric Bogsäter dels i Malmö, men också på läger. Deltog även på Taikai i Frankfurt 1994 där Yari var ett av redskapen och Stratford 1995 med Hatsumi sensei där temat var Naginata. Tränade dessutom en hel del Jo under 1997, dels på Taikai i Paris, men sedan under 5 veckors vistelse i Japan.
Under en resa till japan 2011 hade jag den fantastiska turen att bli introducerad till Kukishin ryu bojutsu, Shoden no gata av Noguchi sensei under en ”privatlektion”…det dök inte upp några andra tränande den dagen. Därefter har Kukishin ryu Shoden, Chuden och Okuden no gata varit med på träningen hos Noguchi sensei under japanresor 2013, 2014, 2015, 2018 och 2019. Det blev även en del Bisento med Someya sensei 2014.
——-

Mer info om middag på lördagskvällen kommer fyllas på efter hand.

Kostnaden för lägret är 300 kr per person, och anmälan görs enligt länken nedan: https://sportadmin.se/form/form.asp?ID={B89338D2-02E9-43C9-8898-5427C2245795}

Vi kan tyvärr inte ha övernattning i dojon, så vi har ingen möjlighet att erbjuda gratis övernattning.

Vi hoppas att ni kommer ha det roligt med oss!