Det har varit en händelserik höst på Bujinkan Malmö. Vi har dels sett ett antal ”återvändare” på träningen, vilket har varit väldigt kul och positivt. Personer som varit borta från vår träning under kortare eller längre tid, ibland ett par år, men nu hittat tillbaka. Och i par fall, som reser långt, nära 10 mil bara för att kunna träna i Bujinkan. Det ger en oerhörd glädje och energi till alla oss andra i klubben.
Själv började jag augusti med att fira mina 40 första år i Bujinkan. Jag började den 13 augusti 1985, och jag känner att jag är bara i början av en resa som aldrig tar slut. Det finns alltid mer att lära.
Men hösten har varit händelserik av fler anledningar, nämligen att fyra av oss, Robin, Sofia, Mariana och jag var med på Kanreki Taikai i Stockholm i oktober för att fira Mats Hjelm. Mats är en av de instruktörer som tränat sedan mitten av 80-talet och har otaliga resor till Japan i bagaget. Han hade bjudit in bland annat undertecknad, men även en instruktör från USA, Craig Olson, och Ken Bahn från Norrköpingsdojon för att undervisa tillsammans med Mats själv och Fredrik Markgren från hans dojo i Stockholm. Detta var ett väldigt givande läger och när jag inte själv instruerade hade jag förmånen att få träna tillsammans med Craig, Mats, Fredrik och Ken. Det var många nya kunskaper och erfarenheter jag tog med mig hem därifrån.
I november gjorde jag även en tur till Japan för att träna själv, eller som jag brukar uttrycka det, bli satt på rätt spår igen. Det är väldigt skönt att få bara vara elev och träna själv utan att tänka på att undervisa andra. Jag hade förmånen att få träna för Noguchi sensei, Nagato sensei, Nakadai sensei, Furuta sensei, Kan sensei, Shiraishi sensei och Someya sensei. Dessutom träffa på massor av gamla och nya vänner, dels som träningskamrater, men också för att utbyta tankar och erfarenheter med. En av dem jag verkligen uppskattar är Mark Lithgow som bott i Japan sedan 80-talet och man kan nog kalla honom ett levande uppslagsverk när det gäller traditionella japanska stridskonster. Förutom att han fortfarande tränar Bujinkan är han licensierad i en Koryu (gammal skola), Shinkage ryu för svärdskonst och har dessutom tränat Kyudo (japanskt bågskytte) i många många år. Han var dessutom under lång tid elev till Hatsumi senseis fru i japansk traditionell dans. Dessutom hade jag lyckan att få träna med Björne från Stockholm som också var i Japan samt flera träningar med Pertti från Vänersborg. Pertti är en av dem som tränat Bujinkan längst i Sverige, och han är också en oerhörd kunskapskälla. Dessutom är hans elever också väldigt duktiga och jag hade ynnesten att få träna och umgås med dem också.
Väl hemma igen genomförde jag terminens sista tema-träning. Vi har under hösten haft 3 st lördagar då vi första gången fokuserade på tekniker med kodachi, det korta svärdet, och de två senaste gångerna var temat Hanbo, den korta staven. Vi kommer fortsätta med tema-träningar till våren, men fokus blir då med största sannolikhet Koto ryu koppojutsu, den skolan som Noguchi sensei har fått ärva soke-titeln i (familjeöverhuvud – stormästare).
Och avslutningsvis hade vi gradering. Det är faktiskt första gången på flera år som vi graderat så många som nio personer till nya kyu-grader. Det känns som Bujinkan är lite på frammarsch igen. Jag ser fram emot vårterminen med nya träningsutmaningar. Det finns hur mycket som helst att förkovra sig vidare i, och ändå så går vår grund, Kamae, Sanshin no kata och Kihon Happo igen i allting vi gör.
Ta gärna chansen att prova på en traditionell japansk kampform. Vi har alltid öppet för nya i klubben. Och fördelen med att vi är flera instruktörer varav oftast faktiskt alla fyra är på plats samtidigt, så kan vi alltid se till att någon tar hand om nya som kommer, även om andra kör mer avancerade saker på samma träning. Vi är där för att hjälpa varandra växa och utvecklas tillsammans.
Mvh
/PC









