Som rubriken säger, “no pain – no gain!”…men jag vet egentligen inte vilken som gör mest ont. Att få en medalj av Soke, eller att få “dalj” av en instruktör eller träningskamrat. Jag återkommer till vad jag menar, men först lite bakrund till bilderna. Den första är från slutet av 80-talet eller början av 90-talet i Malmö när Sveneric Bogsäter och Mariette V.D. Vliet höll träningen här. Den andra bilden är 2015 i Japan när jag erhöll Shin Gi Tai Bufu Ikkan av Soke. Tredje bilden är efter en träning något eller några år tidigare i Japan när jag tränade med en tuff dam från Texas, USA och fjärde bilden är från ungefär samma tid när jag erhöll Bujinkans guldmedalj. Så, tillbaka till rubriken igen, utan smärta kommer man ingenstans. Inom Bujinkan har vi ett begrepp som heter Shigoki 扱き som betyder “hård träning”. Ibland kan träningen vara hård och det gör ont. Det är trots allt en stridskonst vi sysslar med i Bujinkan Budo Taijutsu. Dock, på träningen måste vi ha en oerhört stor respekt för varandra, för vi lånar faktiskt ut våra kroppar till våra träningskamrater för att de skall kunna träna sina tekniker på oss. Ibland gör det ont, ibland gör det rent utan in i helsike ont. Det är dock ingen på träningen som försöker skada den andra av rent sadistiska orsaker, utan man tränar för att lära sig något. Men det är också en träning för den som tar emot tekniken. Ett alldeles ypperligt tillfälle att träna något som heter Fudoshin 不動心, ett orubbligt hjärta. Åter till den tredje bilden som är min högerarm efter den här träningen med den tuffa damen från Texas. Det var nämligen som så att hon råkade få se min arm ett par dagar efter och frågade hur jag hade fått de blåmärkena. “Det var du som gav mig dem på senaste träningen med Soke” svarade jag. “Men du visade ju ingenting?!”. Nej, varför skulle jag visa att det gjorde ont. Det var ingen “farlig” teknik på det sättet, utan grepp av lite skinn. Det gör ont som attan, men det är inget som skadar i längden, så jag ägnade mig det passet åt att öva på just Fudoshin, orubbligt hjärta för att inte visa något. I en riktig fajt kan man inte springa hem till mamma bara för man får en smäll och det gör ont, som Sveneric brukar uttrycka det. Dessutom kan det vara en taktisk fördel med att inte visa att man får ont….motståndaren kan få lite myror i huvudet av det. Men då till de andra två bilderna….belöningarna…hur kan de göra ont? Naturligtvis är jag oerhört hedrad av att ha fått erhålla dessa utmärkelser av Soke. Men samtidigt så gör de ont. Inte fysiskt, men de tynger så tillvida att varje erkännande av det här slaget, oavsett om det är en grad eller en medalj eller någon annan typ av diplom också är ytterligare ansvar som läggs på ens axlar. Att stå upp för Bujinkan, att vara korrekt och ärlig mot de som tränar tillsammans med en. Att göra sitt bästa för att förmedla den kunskap jag kan om det vi tränar på ett för Bujinkan så korrekt sätt som möjligt. Detta var också en läxa som jag fick lära mig av den gode Larry Jonsson som skällde ut mig efter noter en gång 🙂 och det är jag idag oerhört tacksam för! Alla vi som fungerar som sempai (äldre elev) eller sensei (instruktör) inom Bujinkan har ett ansvar för att lära ut Bujinkan på ett så korrekt sätt vi bara kan. Satt för något år sedan eller två med två goda vänner i Stockholm, Steven och Anna, där Steven precis öppnat egen dojo. Jag blev djupt imponerad av den seriositet Steven visade när han berättade att han funderade på vad som hans signum skulle vara på träningen, det som han ville att hans elever skall bära med sig från den träning som de bedriver i hans dojo. Så jag har tagit till mig den frågan och funderat på vad vill jag att Bujinkan Malmö skall ge till de som tränar där…. Det finns ett par saker som jag upplever är väldigt viktiga för att få någonting ut av Bujinkan Budo Taijutsu. Det är bland annat följande:

• En korrekt kroppsstruktur så att man kan röra sig på rätt sätt, i rätt riktning och med rätt balans.
• korrekta grundtekniker! Eftersom all träning i Japan utgår från att man har en bra bas och kan sina grunder, så ser jag den här som väldigt viktig. Skall man kunna gå vidare och helst också passera mig som instruktör ;-), så måste man träna med andra instruktörer och för att kunna ta till sig vad de gör så behöver man förstå basen. Det är också ett av skälen till att jag förespråkar att nybörjar- och fortsättningsträning arbetar med grunder och bland annat Ten chi Jin Ryaku no maki, för att vi på den avancerade träningen skall kunna arbeta med rörelse, variationer, redskap etc.
• Att man trivs på träningen! Om man inte tycker det är kul och man inte känner för att gå till träningen, då lockar kanske soffan eller andra aktiviteter mer, och det är inte genom dem man blir bra på Bujinkan Budo Taijutsu. Så även om vi också har Shigoki på träningen, så har vi också leende och skratt. Det ena utesluter nämligen inte det andra 🙂

Det blev lite för långt för en söndagskväll. Nu drar vi snart igång träningen för hösten i Bujinkan Malmö. Närmare bestämt den 21 augusti kl 19:00 i dojon på Ystadvägen 46 i Malmö. Det är då den officiella terminsstarten är. Naturligtvis har vi aldrig något längre träningsuppehåll, utan vi har hållt igång över hela sommaren, men man behöver ändå en återstart då och då. Måndagen den 21 augusti är en särdeles lämplig återstart för oss som alltid är igång och förhoppningsvis ser vi en del nya ansikten också som är villiga att ge sig in i ett oändligt äventyr utan slut. Mvh /PC  

 

Ytterligare en dag då vi fick bra väder för att kunna köra ute-träning i Beijers Park här i Malmö.

Fokus för dagen var åter igen Gyokko ryu kosshijutsu. Vi har nu gått igenom Moto Gata, dvs grunden eller Kihon för Gyokko ryu och hela nivåerna Joryaku no maki och Churyaku no maki och tittat lite på Geryaku no maki. Vi kan börja skönja ett mönster för rörelserna och teknikerna i Gyokko ryu. Men det är nu jobbet börjar. Enligt modern idrottsvetenskap så krävs det ca 10000 repetitioner av en rörelse för att den skall “sitta i ryggmärgen” som vi säger på svenska. Det som det handlar om är att arbeta in rörelsen så att den neuro-muskulära reaktionen och responsen blir automatiserad. Detta är en väldigt naturlig del i träningen i en traditionell japansk stridskonst. Men här gäller det att ta till sig det som Nagato sensei sa på en träning i Japan för några år sedan när jag var där:

“Det är som en dator, man måste ladda upp operativsystemet sakta och korrekt. Skit in – Skit ut”.

För att kunna förändra den neuro-muskulära responsen måste man göra rörelserna korrekt och många gånger. Bäst blir det när man börjar sakta så att man verkligen skalar av och gör rörelserna så rörelse-ekonomiskt och exakt som möjligt. Inga onödiga saker på vägen, utan endast den rörelse som hör till tekniken. Teknikerna, eller kata som vi brukar benämna dem, är verktyg för att föra in rörelsemönstret i kroppen och automatisera det. Kata i sig har inget egenvärde. Därför måste man träna grunden grundligt så att den sitter innan man kan bli fri i sitt rörelsemönster. Hatsumi sensei tränade under 15 år med Takamatsu sensei under helgerna. Hatsumi sensei lämnade sitt jobb på fredagen och reste till Nara för att träna med Takamatsu sensei under helgen. Sen tillbaka till sitt vanliga liv med jobb i veckorna. Men om man lyssnar till flera av de Shihan som var med på den tiden, så ägnade Hatsumi sensei många timmar åt hitori keiko, egenträning för att få rörelserna att sitta i ryggmärgen. Sen tränade han dem om och om igen med sina egna elever.

Vi har alltså en lång lång väg att vandra innan vi har laddat upp “operativsystemet” för Gyokko ryu, så att vi kan slå oss fria och utnyttja essensen i det vi har lärt oss.

Vi kommer nu fortsätta lägga tid på att gå tillbaka och verkligen träna teknikerna innan vi tittar vidare på Geryaku no maki. Fördelen är att eftersom det finns en röd tråd genom teknikerna och de olika nivåerna i skolan, så kommer de rörelser vi får in i kroppen genom Joryaku no maki och Churyaku no maki göra att vi lättare kan ta till oss teknikerna i Geryaku no maki, eftersom det är samma neuro-muskulära idéer vi arbetar med.

Mvh

/PC

Ett par år sedan som jag höll ett seminarium för anti-terroristpolisen, DINOES, i Peru. Först demonstration av traditionell Bujinkan Budo Taijutsu och sedan mer anpassad CQC-träning med bland annat fokus på weapon retention, att visa farorna med hur man kan “råka” bli av med sitt eget vapen och få det använt mot sig och hur den egna skyddsutrustningen kan användas mot en själv om man inte är medveten om nackdelarna. Vi tittade bland annat också på reaktionstid och även om förövaren är kanske 20 meter bort, så hinner denne fram innan man hinner dra sitt eget vapen. Dock, dessa poliser lever i en annan verklighet än vi har i Sverige. En av de mest gripande saker var när vi under lunchen gick runt området och kom till en minnestavla över stupade i strid och min vän som är officer för DINOES och även shidoshi i Bujinkan pekade ut ett antal namn och sa att dessa hade varit hans elever. När jag avslutade seminariet sa jag till honom “var rädd om dig!”. Hans svar var “det är min plikt och för mitt land”. På något sätt för det tankarna tillbaka till vad Momochi Sandayu skrev på 1600-talet:

Ninjutsu är inte avsett för att tillfredställa personliga begär. Det är till
för ens land, sin ledare eller när det inte finns någon annan möjlighet när
man står inför fysisk fara. Om man använder det bara för att uppfylla sina
egna själviska begär, kommer man med säkerhet förstöra den ursprungliga
sanna grundmeningen med arten.
Iga ryu karate, Koto ryu koppojutsu
Momochi Sandayu

Mvh

/PC

 

Idag blev det “gör om – gör rätt”….inte för att det var de tränandes fel, utan för att jag upptäckte att jag gjort fel. Och vad gör man om man gör fel i Bujinkan….back to basics och leta upp grundprincipen för rörelsen, träna den igen och igen och applicera den korrekt i den kata där den hör hemma.

I detta fallet var det tekniken Shien från Gyokko ryu Churyaku no Maki. När jag körde den senast på träning så var det något som inte stämde. Mina anteckningar var inte tillräckligt noggranna utan det var en del som jag kände att det saknades. Det blev helt enkelt en lucka som inte får finnas mot en motståndare som viftar med kodachi/shoto.

Så hem och studera igen, kollade några andra anteckningar och källor, och jo visst saknades en liten men avgörande bit. Det var bara att gå tillbaka till Moto gata igen och träna Ura gyaku igen. Sen rekapitulera Renyo, eftersom samma rörelse går igen i den kata. Och plötsligt föll bitarna på plats för att kunna utföra Shien så som den bör utföras för att inte försätta sig själv i fara på vägen i rörelsen.

När vi hade kört de teknikerna, så blev det lite tid kvar för att gå in på Shun U och Shunsoku från Geryaku no maki. Från tekniker mot kort svärd till tekniker med långt svärd. Gäller dock att man har basen med sig när det gäller att hantera svärdet, allt ifrån Toho, alltså hur man uppför sig med svärd till att veta hur man drar svärdet och hur man utför ett grundläggande hugg. Alltså en kata är aldrig bara träning för tori, utan även uke kan jobba på sina delar.

Mvh

/PC

Så var det äntligen läge för lite hitori keiko, dvs egenträning. Denna gång med Tameshigiri. Tameshigiri är “test cutting” med svärd. Det var alldeles för länge sedan sist….

Det gick väl sådär kan man väl lugnt säga. hade gjort 3 rullar, tatami omote som det egentligen skall vara, men eftersom jag hade ett litet lager av strandmattor så använde jag det istället. Rullat ihop 2 och 2, knutit och lagt i vatten. Det var först när jag var inne på tredje rullen som det började bli tryck i huggen igen så att det blev ett tydligt resultat. Dock kan jag konstatera att ett antal resor till Japan och duvning i hugg av Someya sensei har gjort lite nytta, för jag “sliceade” inte huggen som jag har gjort tidigare (även om banan kanske var lite flack). Snitten var raka även om jag inte gick helt igenom rullen alla gånger. Högg lite kort så det blev en liten sträng i bakändan som den hängde kvar i. Nu får jag ge mig ut på jakt efter nya strandmattor eller riktig tatami omote så att jag kan fortsätta träna lite till. Huggträning i luften i all ära, men det är först när man hugger på ett riktigt mål som man ser sådana detaljer som om man “slicear” eller inte. Bujinkan är inte bara rörelse, det är resultat också!!!

Mvh

/PC