logo_trans

Bujinkan Dojo Malmö

En del av Malmö Budoklubb

DSC_0124
CIMG7438

Bujinkan Budo Taijutsu

武神館武道体術

Introduktion

Om du är en wannabe Ninja kan du sluta läsa nu…

Men om du vill träna traditionell japansk budo…
Om du är villig att tänja ditt tålamod till det yttersta…
Om du är envis, på gränsen till dum…
Om du inte rädd för smärta och utmaningar…
Om du är beredd på att ge dig in på en lång och mödosam resa…
Om du inte ger upp eller dör…

Då har du möjligheten att bli ett med en budo där det förflutna och framtiden förenas i ett flöde av tekniker och principer från lärare till elev i oavbruten tradition

Bujinkan Budo Taijutsu är inte en modern sport byggd på gammal Budo, utan det är en levande tradition. Träningen sker främst på traditionellt sätt, men den funktionella aspekten och kopplingen till shinken真剣, känslan av att stå under ett skarpt svärd, poängteras ständigt.

Med levande tradition menas i det här fallet att det är de bakomliggande principerna till teknikerna som är viktiga, och inte teknikerna i sig. Teknikerna är verktyg för att lära sig principer, och principerna skall kunna appliceras och föras tillbaka till att fungera i verkligheten. Detta gör att kampformen fortfarande är användbar och applicerbar i det moderna samhället.

Kort sagt:

Bujinkan Budo Taijutsu är traditionell budo för kropp och själ i nutid!

2017-09-10

Träningsläger i Göteborg

Nu i helgen var Sofia, Bruno, Robin och jag från Bujinkan Malmö i Göteborg på träningsläger. Ett väldigt väldigt bra läger där vi först ägnade halva lördagen åt taijutsu och sedan resten av lördagen och söndagen åt svärd. Vi tränade i ett ganska långsamt tempo med endast en taijutsuteknik och ett fåtal övningar med svärd, men där huvudtemat i träningen var Kaname 要. Kaname kan ses som den punkten som knyter ihop tekniken, det som gör att den fungerar. Åter igen fick vi också återrefererat för oss hur viktigt det är att ha en bra grund. Detta poängteras av det senaste Shidoshi-kai i Japan där Hatsumi sensei framförde att alla instruktörer skall lägga extra stor vikt vid Bujinkans sex skatter:
  1. Kihon Happo
  2. San Shin no kata
  3. Muto Dori
  4. Kontroll dvs. kontrollera distans, utrymme, motståndare etc.
  5. Självförsvar för kvinnor, dvs, kontroll utan att behöva använda kraft och styrka
  6. Bygga goda relationer i budo.
Speciellt de två första är av yttersta vikt i början eftersom allt annat i Bujinkan bygger på att man har Kihon Happo och Sanshin no kata med sig. Jag brukar säga att Sanshin är motorn i vår taijutsu, det vi använder för att skapa rörelse, medan Kihon Happo ger oss hur vi rör oss. Sanshin och Kihon Happo går igen i allt annat vi gör i Bujinkan och man kan aldrig lägga för mycket tid på att träna dessa. Bujinkan handlar inte om hur många tekniker man kan utan om hur bra man kan dem. Kihon och Sanshin är åtta plus fem tekniker. Man bör i alla fall försöka kunna dem så bra som möjligt innan man går vidare till andra tekniker. Så åter igen, vi är inte snabbmatsalternativet utan snarare långkok med genuina råvaror 🙂 Mvh /PC  
2017-09-04

Terminsstart

Terminen har börjat och det är kul att se en del nya ansikten på mattan. Malmö Budoklubb – Bujinkan Malmö har löpande intag hela terminen. Vi bjuder alltid på ett par provträningar för att man skall få testa, men egentligen tar det minst en termin eller två innan man vet om Bujinkan Budo Taijutsu är något som passar en. Första terminerna går framförallt ut på att ge verktyg för att kunna fortsätta träna.

Mycket tid läggs på fallteknik, vilket är en av de viktigaste basingredienserna för att kunna fortsätta träna. Man måste få in i kroppen hur man skall agera när man blir utsatt för en teknik så att man inte skadar sig. Annars kan ju aldrig ens träningspartner träna på tekniker. Likaså måste man lära sig slå ett vanligt rakt slag och sparka en vanlig rak spark, för i annat fall har man ingen attack som träningskamraten kan försvara sig mot. Och även jag behöver träna grunder som slag och blockeringar efter mer än trettio års träning i Bujinkan. Det finns alltid mer att lära sig och det tar lång tid innan tekniker internaliseras i kroppen….sätter sig i ryggraden så att de blir en automatisk respons.

Vi har inga flashiga höga sparkar i Bujinkan….men det har att göra med ursprunget till stilen. Försöker man sparka högt med 30 kilo rustning på sig är risken väldigt stor att man istället blir en “ninja turtle”, dvs. ligger på rygg med benen i vädret och kommer ingenstans. Därför är hela systemet uppbyggt på naturliga rörelser som utgår från kroppens grundstruktur. Det ger kraft utan att behöva använda muskelstyrka. Det är också det som gör att det inte spelar någon roll om man är gammal eller ung, tjej eller kille, utan rörelserna skall fungera för alla.

Jag lovar inte heller att Bujinkan Budo Taijutsu är det ultimata självförsvaret. Det finns andra stilar med träningsmetoder som kanske snabbare ger en verktyg som kanske kan fungera i det sammanhanget. Däremot säger jag inte heller att man inte kan använda Bujinkan Budo Taijutsu som självförsvar. Det finns väldigt många som hamnat i situationer där träningen har hjälpt dem ut. Jag har också vänner över hela världen som använder träningen i sin profession som poliser, soldater, väktare etc. som anser att Bujinkan är helt rätt verktyg för dem. Att använda träningen till självförsvar handlar mer om personens förmåga  än om stilen i sig, och förmåga kan man bygga genom träning. Sen kan viss metodik vara mer lämpad för att snabbare nå resultat inom just det området, medan metodiken i Bujinkan som vi tränar det i Bujinkan Malmö kanske är lite långsammare i just det avseendet. Man skulle kunna jämföra det med en snabbhiss till 20:e våningen där Bujinkan mer är som en fraktihiss till 50:e våningen. Det går långsammare, men den rymmer mer och kommer högre.

Däremot är träningen i Bujinkan en resa som aldrig behöver ta slut. Man hittar hela tiden nya utmaningar. Även vår Soke Hatsumi, mer än 85 år gammal säger själv att han hela tiden lär sig nya saker. Så Bujinkan är en utmaning för livet….om man är envis nog att ge sig ut på den resan.

Mvh

/PC

 

 

 

2017-08-17

Instruktörsgenomgång

Gårdagens träning blev en ren instruktörsgenomgång med 4 av våra instruktörer för att ha likformig träning för nybörjare och fortsättare denna terminen. Vi tittade bland annat på följande ur Ten Chi Jin Ryaku no Maki:

  • Taihenjutsu ukemi (fallteknik), tobi (hopp) och gångmetoder
  • Sanshin no kata
  • Kihon Happo
  • Hajutsu kyoho
    • Tehodoki
    • Taihodoki
    • Happo keri
    • Koshi Kudaki

Jag bygger Sanshin på träning som jag fått via Noguchi sensei och Duncan Stewart som bott många år i Japan (elev till Nagato sensei). Kihon Happo kör jag efter hur jag har fått lära mig den av både Someya sensei och Nagato sensei. Jag hade nämligen förmånen för några år sedan att hamna på en träning med Someya sensei i Bujinkan Hombu med bara tre andra tränande (det var lite småvarmt ute…närmre 40 grader). Han frågade då vad vi ville köra och jag bad vänligast om Kihon Happo, eftersom det är en av de viktigaste grundpelarna i Bujinkan Budo Taijutsu. Jag ville ha rättat och korrigerat hur jag gör Kihon så att de som tränar med mig i Malmö får en så korrekt version som möjligt. Några dagar senare på en träning med Nagato sensei, också i Bujinkan Hombu, så av någon anledning kör han också Kihon Happo. Normalt sett brukar han hänvisa till just Someya sensei för grunder eftersom Someya sensei är känd för sin “rena” grund i Taijutsu. Likheterna mellan Nagato senseis och Someys senseis Kihon var så slående, så jag finner ingen anledning att göra något annat än vad de gör. Därför är jag också mån om att de som tränar i vår dojo kör på det sättet, eftersom det ger just den stabila bas som man behöver för att kunna gå vidare i det “flow” och den “rörelseekonomi” som Nagato sensei visar i sin träning.

Mvh

/PC

2017-08-15

Terminsstart

Igår körde vi igenom Chu ryaku no maki från Gyokko ryu. Det blir repetition på de två sista teknikerna imorgon.

Dock, huvuddelen av passet imorgon kommer ägnas åt att gå igenom Ten Chi Jin Ryaku no Maki, den av Rikard Sundelius nyutgivna versionen. Det vi kommer fokusera på är genomgång för instruktörerna av Chi ryaku no maki, “de jordiska principerna”, vilket kommer utgöra grunden för höstterminens fortsättningsträning. Det innefattar bland annat Hajutsu Kyoho, Gyaku waza och annat smått och gott. Nybörjarträningen kommer som vanligt fokusera på Ten ryaku no maki, “de himmelska principerna” som innefattar fallteknik, slag och sparkar, Kamae (ställningar), Sanshin no kata och Kihon Happo, vilket utgör grunden för all träning i Taijutsu.

.

Mvh

/PC

2017-08-06

No Pain – No Gain!

Som rubriken säger, “no pain – no gain!”…men jag vet egentligen inte vilken som gör mest ont. Att få en medalj av Soke, eller att få “dalj” av en instruktör eller träningskamrat. Jag återkommer till vad jag menar, men först lite bakrund till bilderna. Den första är från slutet av 80-talet eller början av 90-talet i Malmö när Sveneric Bogsäter och Mariette V.D. Vliet höll träningen här. Den andra bilden är 2015 i Japan när jag erhöll Shin Gi Tai Bufu Ikkan av Soke. Tredje bilden är efter en träning något eller några år tidigare i Japan när jag tränade med en tuff dam från Texas, USA och fjärde bilden är från ungefär samma tid när jag erhöll Bujinkans guldmedalj.

Så, tillbaka till rubriken igen, utan smärta kommer man ingenstans. Inom Bujinkan har vi ett begrepp som heter Shigoki 扱き som betyder “hård träning”. Ibland kan träningen vara hård och det gör ont. Det är trots allt en stridskonst vi sysslar med i Bujinkan Budo Taijutsu. Dock, på träningen måste vi ha en oerhört stor respekt för varandra, för vi lånar faktiskt ut våra kroppar till våra träningskamrater för att de skall kunna träna sina tekniker på oss. Ibland gör det ont, ibland gör det rent utan in i helsike ont. Det är dock ingen på träningen som försöker skada den andra av rent sadistiska orsaker, utan man tränar för att lära sig något. Men det är också en träning för den som tar emot tekniken. Ett alldeles ypperligt tillfälle att träna något som heter Fudoshin 不動心, ett orubbligt hjärta. Åter till den tredje bilden som är min högerarm efter den här träningen med den tuffa damen från Texas. Det var nämligen som så att hon råkade få se min arm ett par dagar efter och frågade hur jag hade fått de blåmärkena. “Det var du som gav mig dem på senaste träningen med Soke” svarade jag. “Men du visade ju ingenting?!”. Nej, varför skulle jag visa att det gjorde ont. Det var ingen “farlig” teknik på det sättet, utan grepp av lite skinn. Det gör ont som attan, men det är inget som skadar i längden, så jag ägnade mig det passet åt att öva på just Fudoshin, orubbligt hjärta för att inte visa något. I en riktig fajt kan man inte springa hem till mamma bara för man får en smäll och det gör ont, som Sveneric brukar uttrycka det. Dessutom kan det vara en taktisk fördel med att inte visa att man får ont….motståndaren kan få lite myror i huvudet av det.

Men då till de andra två bilderna….belöningarna…hur kan de göra ont? Naturligtvis är jag oerhört hedrad av att ha fått erhålla dessa utmärkelser av Soke. Men samtidigt så gör de ont. Inte fysiskt, men de tynger så tillvida att varje erkännande av det här slaget, oavsett om det är en grad eller en medalj eller någon annan typ av diplom också är ytterligare ansvar som läggs på ens axlar. Att stå upp för Bujinkan, att vara korrekt och ärlig mot de som tränar tillsammans med en. Att göra sitt bästa för att förmedla den kunskap jag kan om det vi tränar på ett för Bujinkan så korrekt sätt som möjligt. Detta var också en läxa som jag fick lära mig av den gode Larry Jonsson som skällde ut mig efter noter en gång 🙂 och det är jag idag oerhört tacksam för!

Alla vi som fungerar som sempai (äldre elev) eller sensei (instruktör) inom Bujinkan har ett ansvar för att lära ut Bujinkan på ett så korrekt sätt vi bara kan. Satt för något år sedan eller två med två goda vänner i Stockholm, Steven och Anna, där Steven precis öppnat egen dojo. Jag blev djupt imponerad av den seriositet Steven visade när han berättade att han funderade på vad som hans signum skulle vara på träningen, det som han ville att hans elever skall bära med sig från den träning som de bedriver i hans dojo. Så jag har tagit till mig den frågan och funderat på vad vill jag att Bujinkan Malmö skall ge till de som tränar där….

Det finns ett par saker som jag upplever är väldigt viktiga för att få någonting ut av Bujinkan Budo Taijutsu. Det är bland annat följande:

  • En korrekt kroppsstruktur så att man kan röra sig på rätt sätt, i rätt riktning och med rätt balans.
  • korrekta grundtekniker!
    Eftersom all träning i Japan utgår från att man har en bra bas och kan sina grunder, så ser jag den här som väldigt viktig. Skall man kunna gå vidare och helst också passera mig som instruktör ;-), så måste man träna med andra instruktörer och för att kunna ta till sig vad de gör så behöver man förstå basen. Det är också ett av skälen till att jag förespråkar att nybörjar- och fortsättningsträning arbetar med grunder och bland annat Ten chi Jin Ryaku no maki, för att vi på den avancerade träningen skall kunna arbeta med rörelse, variationer, redskap etc.
  • Att man trivs på träningen! Om man inte tycker det är kul och man inte känner för att gå till träningen, då lockar kanske soffan eller andra aktiviteter mer, och det är inte genom dem man blir bra på Bujinkan Budo Taijutsu. Så även om vi också har Shigoki på träningen, så har vi också leende och skratt. Det ena utesluter nämligen inte det andra 🙂

Det blev lite för långt för en söndagskväll. Nu drar vi snart igång träningen för hösten i Bujinkan Malmö. Närmare bestämt den 21 augusti kl 19:00 i dojon på Ystadvägen 46 i Malmö. Det är då den officiella terminsstarten är. Naturligtvis har vi aldrig något längre träningsuppehåll, utan vi har hållt igång över hela sommaren, men man behöver ändå en återstart då och då. Måndagen den 21 augusti är en särdeles lämplig återstart för oss som alltid är igång och förhoppningsvis ser vi en del nya ansikten också som är villiga att ge sig in i ett oändligt äventyr utan slut.

Mvh

/PC

 

20170621_203704
DSC_0124
DSC_0020_688_edited
DSC_0050

""The simplest is always the most difficult."

- Masaaki Hatsumi