Träningen är igång igen för hösten 2020. Men egentligen är det fel att säga så, för vi har alltid träningen igång. I stort sett hela sommaren har vi kört, för det mesta ute i Beijers Park här i Malmö. Bujinkan Budo Taijutsu är inget som man egentligen tar paus från. Träningen är alltid med en, även om man ibland får köra hitori keiko, dvs. egenträning. Vi kommer nu under hösten inte ha något egentligt nybörjarpass. Nybörjare är däremot alltid välkomna! Det vi kommer göra är att ha ett pass som vi kallar Bujinkan Budo Taijutsu Kihon no Kiso 武神館武道体術基本の 基礎. Det handlar helt enkelt om grundträning i Bujinkan Budo Taijutsu. Syftet med det här passet, måndagar 19:30 – 21:00 och onsdagar 18:00 – 19:30 är att bygga en bra grund i sin Taijutsu. Fokus kommer att vara på taihenjutsu, kamae, Sanshin no kata och Kihon Happo. Helt enkelt de fundamentala delarna i Taijutsun och syftet är att bygga en bra kroppsstruktur och effektiva rörelser. Känner jag Peter och Sofia rätt, så kommer de dessutom lägga in lite fysträning i passen, därför även om målet i Taijutsu är att inte använda styrka för att kontrollera sin motståndare, så behövs kroppsstyrka för att kontrollera den egna kroppen. Alla bör gå på passen i grundträning. De är helt enkelt en förutsättning för att träna på de mer avancerade passen (även om vi ofta går tillbaka och studerar grunderna på djupet på dessa passen också). Dock ligger fokus på lite andra saker under de passen. Så alla som tränar Bujinkan Budo Taijutsu i Malmö, fokusera på Kihon no Kiso-passen och se de avancerade passen mer som grädde på mosen med blåmärken på kroppen. Och som nämdes, alla som vill prova på Bujinkan Budo Taijutsu är välkomna på Kihon no Kiso-passen också!

Bujinkan Budo Taijutsu i ett annat sammanhang

Att träna Bujinkan Budo Taijutsu är en resa….som jag nog har skrivit om förut några gånger. Det är en utmaning som aldrig tycks ta slut.

På den avancerade träningen började vi nu i veckan med Kukishin ryu – Chuden no kata, mellannivån. I första nivån, Shoden no kata, så har jag en anteckning från en av instruktörerna i Japan som uttryckte det ungefär som att teknikerna i Shoden är intensiva och kraftfulla. Man behöver använda styrka för att genomföra dem. I Chuden är fokus mer att observera hur motståndaren rör sig och känna i vilken riktning han eller hon är på väg i. Därför skall teknikerna inte heller vara lika kraftfulla som i Shoden för då kan man inte känna vad som händer. Det är väl inte direkt så att man “duttar” med motståndaren men det är en gradvis nedtrappning av kraften jämfört med i Shoden no kata.

I Sabaki gata handlar det om att leta svaga punkter och sen kommer man till Okuden gata som är lite speciell. Det står nämligen att motståndaren är fri i sin attack, på gränsen till Randori. Nu är i och för sig alla tekniker i den nivån beskrivna med hur motståndaren attackerar, men som vi även tittat på redan i Shoden no kata och Chuden no kata, att börjar man förstå principen i tekniken, hur man placerar sig och framförallt var man placerar sig, så spelar inte attacken så stor roll. Det handlar ju om att vara på rätt ställe vid rätt tillfälle och inte råka ut för “dåligheter” på vägen dit :-).

Det som jag tycker är intressant är att det finns en naturlig utveckling i hur en skola som Kukishin ryu (och även de andra skolorna i Bujinkan) är uppbyggd. Man övar upp sin förmåga och som vi tittade på redan förra året på Svenska Bujinkanförbundets Sverigeläger, så bygger ofta teknikerna naturligt på varandra också genom att ofta ge olika aspekter på en och samma princip. Kortfattat kan man väl uttrycka det som så att någon har tänkt till när de satte ihop en skolas curriculum…

Men så till verkligheten, för Kata från en skola är bara verktyg för att lära kroppen något som kan vara effektivt i strid. Det är ytterst sällan man kan ta en kata och applicera den i en verklig situation. Och vad är då en verklig situation?

Tränar man Judo så är en verklig situation det som kan uppstå i en match. Likaså om man tränar Karate eller BJJ eller MMA eller whatever. Men för någon som arbetar inom försvar, polis eller annat så är kanske en verklig situation något som uppstår i den personens arbete. En annan typ av verklighet kan vara att man behöver skydda sig själv på gatan. Jag tror att det är viktigt att inse att alla som tränar olika former av kampformer/stridskonster gör det utifrån det kontext som de lever och verkar i. Kontext kan också vara olika inte bara utifrån personen, utan andra yttre faktorer spelar in. Hur man slåss på gatan i sydamerika skiljer sig en del från hur man slåss på gatan i Sverige. En specialpolis i ett land har en annan situation än i ett annat land. Man kan inte dra allt över en och samma kam och säga att en sak är bättre än någon annan.

En god vän och instruktör som bott många år i Japan uttryckte det så här för mig…

Om man lever i fred måste man träna för fred. Om man lever i krig måste man träna för krig. Om man blandar de två kan det bli väldigt otrevligt. Om man använder metoder avpassade för krig i ett samhälle i fred är risken stor att man blir inlåst på ett ställe där det finns personer med mycket mer erfarenhet av våld, och då har ju ens självskydd misslyckats kapitalt.

Det som jag också tänker på när jag säger verklighet och verklighet är att vi tränar i en dojo, en säker plats där man får och skall göra fel, för det är det man lär sig av. Det betyder att vi kan ha en ganska avslappnad och trivsam atmosfär. Vi är vänner som hjälper varandra att utvecklas.

Ibland måste vi dock “step-up” verklighetstänket lite. Vi måste träna för en annan verklighet för att inte bli alltför “bekväma” och tro att vi kan något. För det har vi metoder som till exempel Shinken gata, tekniker för verklig strid där attityden är allt och tekniken intet. Det är ändå inte samma sak som verklig strid….

Det jag har som fokus i vår träning i Malmö Budoklubb – Bujinkan Budo Taijutsu är att alla skall ha en så bra kroppsstruktur och grund att de med större sannolikhet gör “rätt” och överlever – inga garantier, för det är så många andra parametrar som spelar in.

Så ha kul, njut av träningen, våga göra fel, våga göra rätt, för det är en verklighet. Glöm dock inte att det finns andra verkligheter också och var beredd på att de kanske inte är lika rosenröda utan kanske mer blodröda.

Mvh

/PC

Då var det nya året igång, och snart börjar terminen igen på allvar. Men redan ikväll körde vi lite uppvärmning med de som tränat under hösten, och vi var några stycken som ville värma upp lite inför vårens träning.
Vi körde igång med lite uppvärmning följt av ukemi, fallteknik, på riktig basnivå med lågt tempo för att låta kroppen komma ihåg allting vi gjorde för någon månad sen. Sen började vi bra med bastekniker som Ichimonji No Kata, för att sedan låta det bli något annat som slutade i en annan teknik som alla (tror jag) kände igen, Omote Gyaku.

Lite oplanerat, men vi lyckades gå igenom nästan hela Kihon Happo, våra åtta grundtekniker, under de två timmarna vi tränade. Nästa vecka blir det på med nybörjarhatten för allihopa, då börjar vi om från början så att alla kan hänga med, ny som erfaren.

Jag hoppas vi ses på mattan snart!
/Robin

Den 14 januari klockan 19:00 kör vi igång vårterminens nybörjarträning.

Alla är välkomna, gammal som ung, tjejer och killar.

För er som inte känner Bujinkan så bra, så kommer här lite upprepning från höstens inbjudan till träning med inslag av nya förklaringar 🙂

Vi tränar en traditionell japansk stridskonst, Bujinkan Budo Taijutsu. Det är en komplett kampform med både slag, blockeringar och sparkar, men också grepp, kast och frigöringar, fallteknik och rullningar i ett integrerat system. Det är alltså inte att man plockat lite från olika stilar och satt ihop, utan stilen är utformad att innehålla alla delar från början. Dessutom tränar vi en mängd olika traditionella japanska vapen och redskap, precis som samurajer och andra krigare i Japan gjorde under tidens gång. Det är allt från stavar till svärd och spjut och allt däremellan. Även vapenträningen är en integrerad del i rörelsemönstret där allting hänger ihop på ett logiskt sätt.

All träning, oavsett sport eller en traditionell stridskonst handlar om att utmana sig själv och utveckla sig som person och sina förmågor. Fördelen med att träna Bujinkan Budo Taijutsu är att det är en resa som aldrig tar slut om man inte själv vill. Det finns alltid mer att lära och varje steg på vägen är egentligen bara en förberedelse för vad som komma skall.

Som fokus i Bujinkan Malmö har vi att bygga en bra bas och kroppsstruktur i vår taijutsu. Det vill säga att röra oss med rätt balans och hållning. Att röra oss ekonomiskt utan att slösa energi. Att kunna generera kraft på ett naturligt sätt så att våra slag, sparkar och andra tekniker blir kraftfulla. Samtidigt så strävar vi efter ett naturligt flöde i våra rörelser. Målet är att vi skall ha med oss en så bra bas så att vi kan ta till oss träning från andra Bujinkan-instruktörer på ett effektivt sätt, oavsett om det är på läger och seminarier i Sverige eller vid träning i Japan för Hatsumi sensei eller någon av de andra instruktörerna där.

Bujinkan Malmö har ett flertal instruktörer med lång erfarenhet. De flesta av de andra instruktörerna har långt mer än 10 års träning bakom sig i Bujinkan och flera av dem har också varit i Japan och tränat. Vi hjälper dig att komma igång och vi har som målsättning att det skall vara roligt att komma till träningen.

Första terminen behöver man ingen träningsdräkt, utan långa byxor och t-shirt eller långärmad tröja går alldeles utmärkt. Det som är absolut viktigast är dock att man tar med ett glatt humör och viljan att lära sig!

Mvh

Peter Carlsson

Ett av de grundläggande koncepten i Bujinkan Budo Taijutsu är ninjutsu. Sex av de nio skolor för stridskost som ingår i Bujinkan har sitt ursprung i eller kan helt eller delvis klassificeras som ninjutsu.

På japanska skrivs ninjutsu som 忍術. Just tecknet 忍 är väldigt intressant. Den rena översättningen till engelska är “endurance; forbearance; patience; self-restraint” (Jim Breen’s wwwjdic).

Om man delar upp tecknet i sina två beståndsdelar, så är det tecknet för svärd 刀  (To) och tecknet för hjärta 心 (Kokoro). Man använder svärdet för att skydda hjärtat (spirit).

Det ger lite av bakgrunden till det jag tänkte skriva lite mer om nu, nämligen uthållighet. För nyckeln till att komma långt i Bujinkan och träna Budo Taijutsu är just uthållighet. Varför har då dumjäkeln lagt in en bild på ett hus??? Många av de som reste till Japan för att träna i Bujinkan under 80-talets senare hälft och början på 90-talet kommer känna igen det. Stället med de många namnen, Old Apartments, Heartbreak Hotel, The Shithole….de två fönstren på gaveln närmst var mina under 6 veckor sommaren 1989. Och uthållighet var något man tränades i när man bodde där. Toaletten var en porslinsskål med ett rör rakt ner i en tank. Regnade det mycket och blev för fuktigt så kom maskarna uppkrypande. Duschen….som inte hade uppfunnits när jag var där sommaren 1989, men som väl någon kommit på till augusti 1990 när Jörgen och jag kom dit för att dela mittenrummet på ovanvåningen i nästan 10 veckor, det var en stril till en vattenkanna som man satt i kallvattenslangen till tvättmaskinen. Jätteskönt i August när temperaturen ibland var över 40-gradersstrecket, men i oktober när det bara var runt 10 grader på nätterna var det inte lika angenämt. Uthållighet var ett signum…speciellt att bo på mindre än 10 kvadratmeter i nästan 10 veckor….vi pratade inte med varandra på flera månader efter vi kom hem…tränade tillsammans varje vecka för Sveneric Bogsäter, javisst, träningen kan man inte undvara….men prata med varandra, nej, vi hade fått så det räckte av varandra för ett rätt bra tag då. Den andra bilden var tagen 1990 på Shanghai, stamstället där vi hängde nästan varje kväll…utom onsdagar då det var stängt. Då var det Coco’s som gällde istället. Till och med den kvällen som en Taifun kom in och väl hemma igen efter en promenad på Nodas gator mitt i natten, barfota för vattnet stod nästan 10 cm högt av allt regnande, så drack vi en del whisky för att somna tryggt….det blåste bara så huset rörde sig sisådär 10 cm i sidled på andra våningen den natten.

Uthållighet….Hatsumi sensei har två favorituttryck…Gambatte Kudasai…ungefär “var vänlig och kämpa på” och “Keep on going”. Det är nämligen det som är nyckeln.

Nästa bild är från en träning med Shiraishi sensei i Kasukabe en lördag under sommaren 1997. Ytterligare 10 år senare var Jörgen och jag tillbaka i Japan tillsammans igen. Vi hade båda gjort några resor innan dess också, men var för sig. Men 2007 lyckades vi släpa med oss Sofia också…hint till Sofia, dags igen snart…chop chop!!!

Det har blivit ytterligare ett antal resor till Japan efter det, och planering är påbörjad för ytterligare en. Dock, det finns en prioriteringsordning som man inte får glömma. Familj, arbete och sedan träning. Därför måste man också inse att ibland blir det inte träning som man tänkt sig, resan som man så gärna vill göra till Japan för att träna får skjutas på framtiden. Något med jobbet kommer emellan.

Such is life…忍…nin – tålamod. Det viktiga är att inte ge upp utan att “keep on going”.

Men det handlar inte bara om när man kan åka till Japan eller inte, när man inte kan åka på ett träningsläger med en väldigt bra instruktör som man väldigt gärna vill lära sig av…för ibland måste man prioritera annat…忍…nin – tålamod – ge inte upp!

Det är även så i Taijutsu. Jag skrev i något inlägg att som nybörjare känns det ibland som att man har två vänsterfötter  och hjärnan fattar kanske men kroppen vill bara inte göra det hjärnan vet precis hur man skall göra. Ibland känns det bara hopplöst. Ingenting fungerar….忍…nin – tålamod – ge inte upp!

Vi hamnar på platåer i träningen. Vi tycker att det står still, vi utvecklas inte. 忍…nin – tålamod – ge inte upp!

Man känner sig som en nybörjare. Inte bara när man är nybörjare, utan även de som varit med längre kan stå som gapande fågelholkar på något träningsläger. Hur attans gjorde instruktören den tekniken? Även, eller kanske speciellt när man är i Japan och tränar för Hatsumi sensei, eller purple magic som ett par goda vänner i Stockholm kallar honom (på grund av hans lila-färgade hår). Man står som en liten lallande barnunge och undrar “hur attans gjorde han det där?”. Det spelar ingen roll hur länge man tränat, för han har ändå tränat ännu längre…忍…nin – tålamod – ge inte upp!

Men det är ju det som är inspirationen i att träna. Hur länge man än hållit på, hur många tekniker man än tycker sig kunna, hur många träningsläger eller resor till Japan man än gjort….så finns det mer att lära! Man blir helt enkelt inte färdig. Det är det som är utmaningen i Bujinkan Budo Taijutsu, att inte sluta utan som Hatsumi sensei säger, “fortsätt och kämpa på”, för det finns alltid mer att bli bättre på. Och Dojon är ju platsen där man kan förbättra sig själv, om man kämpar på!

Så mitt råd till alla tränande, nya som gamla, kämpa på!

(Jörgens och min träningsdräkt på tork efter en träning i Japan 1990)

Mvh

/PC