I augusti 1985 steg jag in på Ninja-center på Bredgatan i Lund tillsammans med min bror. Han hade tränat karate under en tid och hittat information om Ninjutsu, kontaktat Bo F. Munthe i Stockholm och fått reda på att det fanns ett Ninja-center i Lund. Vi började båda två men på grund av sitt arbete som kock med oregelbundna tider var min bror tvungen att ge upp, medan jag verkade ha hittat något. Med två vänsterfötter… jag har aldrig varit bra på fysisk aktivitet innan, alltid sist vald på gymnastiken i skolan och med i regel 2:a i betyg… inte för att jag kunde något utan för att av någon anledning har det aldrig legat för mig att skolka. Träningen på den tiden hölls mest av två grönbälten, Ingvar Karpsten och Jörgen Hejde, 6:e respektive 7:e kyu vid den tiden om jag kommer ihåg rätt. Det dröjde dock inte länge innan de bröt sig loss från Ninja-center och öppnade en egen förening. Träningen bedrevs i gymnastiksalen på Fågelskolan under början av den tiden… och där fick man verkligen lära sig falla när man blev kastad på ett hårt betonggolv utan några mattor.
Efter några terminer där hittades en källarlokal på Magnus Stenbocksgatan i Lund. Lågt i tak men där hade vi i alla fall lite mattor på betonggolvet…. Tre lager mattstumpar av heltäckningsmattor. Men böja på benen det lärde vi oss, för stod man för högt upp drog man fötterna på sin uke i taket när man kastade. Hugga med svärd fick man oftast göra knästående och att köra med bostav var i stort sett uteslutet. Men på somrarna kunde vi träna i observatorieparken med mjuk skön gräsmatta under, och lite falltekniksträning över parkbänkarna där….
Under 1989, gjorde jag min första Japan-resa för träning. Samma år flyttade Sveneric Bogsäter, den högst graderade i Sverige och hans fru Mariëtte V.D. Vliet till Malmö och då började även jag träna där, för det har hela tiden funnits en obändig vilja av att lära mig mer.
Därefter har det blivit ett antal resor till Japan och andra ställen i världen för att träna. Det har varit Taikai (stora seminarier med Hatsumi sensei på den tiden han reste), läger runt om i Sverige, Danmark och Europa, läger och seminarier hemma i dojon med olika instruktörer från när och fjärran. Vissa av dem på besök från Japan.
Nu sitter jag här sommaren 2025 med lite nya reservdelar på kroppen. Jag försöker påstå att nu är jag snart en ”Bionic Ninja”, men min bror som var den som introducerade mig till Bujinkan en gång i tiden säger att jag snarare är en ”plåt-nicklas”. Jag har en hel del rehab kvar framför mig, men någonstans i bakhuvudet finns ändå planen att jag skall ta mig till Japan senare i höst för mer träning. Den 13 augusti har jag gjort 40 år i Bujinkan, men jag har ju knappt börjat känns det som. Det finns så mycket mer för mig att lära mig. Visst, jag har vissa fysiska hinder numera som begränsar mig något. Jag kommer aldrig mer kunna sitta i seiza, formellt sittande på golvet, men det är ju det som är så härligt i Bujinkan. Alla har sina skavanker på något sätt, men man improviserar för att komma runt dem. Det viktiga är att jag fortfarande har en lång resa framför mig när det gäller träning. Jag har knappt skrapat på ytan av det djup av kunskap som finns i Bujinkan. Det har format och fortsätter forma mig på ett sätt som jag finner oerhört värdefullt, även om andra utomstående mest kanske skakar på huvudet och undrar när tokstollen skall ta sitt förnuft till fånga och göra något vettigt av sitt liv.
På min resa är där ett antal personer som betytt väldigt mycket för mig och till dem vill jag från djupet av mitt hjärta skänka det största tack som någonsin kan ges.
En del kanske skulle gissa att Hatsumi sensei är den första av dessa. Naturligtvis har han varit en ledstjärna och att få ha haft ynnesten att vistas i hans närvaro är något som jag värderar väldigt väldigt högt.
Men de två människor som faktiskt betytt mest för mig träningsmässigt är utan tvekan Sveneric Bogsäter och Mariëtte V.D Vliet. Det är de som guidat mig under mina första trevande år, tagit hand om mig, varit vänner och lett mig in på rätt väg. Utan dessa två hade jag inte varit där jag varit där jag är idag. Ett stort tack till Sveneric och Mariëtte från djupet av mitt hjärta!!!!!
Men sen kommer de i rask takt, Hatsumi sensei som är helt fantastisk och de av hans elever som lett mig rätt i min träning, Noguchi sensei, Nagato sensei, Shiraishi sensei, Someya sensei, Oguri sensei och Seno sensei. Den vägledning de har gett under åren har också varit tongivande i min utveckling. Av västerländska instruktörer så finns det många som inspirerat mig, Shawn Gray, Andrew Young, Larry Jonsson, Mats Hjelm med flera. Och sen har jag en Buyu, Martial Friend, som jag värdesätter väldigt mycket… Jim Berglund som verkligen utmanar mig till att göra mitt bästa, trycker ner mitt ego om det försöker poppa upp och hjälper mig utveckla så att det finns substans i vad jag gör.
Sen har naturligtvis min parhäst under många år, Jörgen Hejde, betytt väldigt mycket. Sporrat mig och med sin underbara taijutsu. Jag hoppas att han någon dag hittar tillbaka till dojon!
De som tränar med mig (och står ut med mig) i Bujinkan Malmö är också oerhört viktiga i mitt liv. Utan att sträva framåt tillsammans med dem, Sofia, Robin, Peter F och Andreas hade jag heller inte kommit speciellt långt. Det är ju trots allt i det nästan dagliga gnetandet på mattan som den största utvecklingen sker. Det är där man befäster kunskapen och förenar kropp, själ och teknik i ett ständigt flöde – Shin Gi Tai Bufu Ikkan!!! Nu laddar jag om för ytterligare 40 år på mattan 😉😊.
Gambatte Kudasai 頑張ってください
Peter Carlsson