Då har vi genomfört ytterligare en gradering i Bujinkan Malmö. Bra uppslutning, men det kanske berodde på att Robin annonserade ut graderingen med ”obligatorisk närvaro”.
Jag tänkte börja med lite historia. Jörgen Hejde och jag tog över träningen i Malmö 1993, då Sveneric Bogsäter och Mariette V.D. Vliet bestämde sig för att flytta till Holland. Vi var då båda redan Shidoshi, dvs. hade instruktörslicens från Japan. Sedan dess har det flutit mycket vatten under broarna och många har kommit och gått i det som först var Malmö Taijutsuklubb – Bujinkan Dojo och som senare blev en del i Malmö Budoklubb som Bujinkan Malmö. Nära 300 personer har sedan 1993 kommit till oss och tränat under längre eller kortare tid. Många gånger har vi haft graderingar.
Men statistiken talar sitt tydliga språk. Väldigt få har uthålligheten, stannar i träningen och ser det långsitktiga resultatet. Många är de som provar på och tränar en termin eller två, det vill säga graderar en eller två gånger och sedan faller träningen bort, man hittar något annat som passar bättre eller helt enkelt tappar intresset. En del hänger kvar ytterligare ett par år och når lite högre kyu-grader och av de nästan 300 som en gång börjat, så kan jag räkna 24 stycken som nått shodan eller högre. Det är alltså mindre än 10% som hänger med så långt. Det är lite synd, för det är ju först vid shoden, eller godan eller judan som den verkliga träningen börjar…😉
Åter till gårdagens gradering…alla grader är personliga. Man kan inte jämföra grader mellan två personer med varandra. Det enda man kan jämföra är sin egen nya grad med sin tidigare grad. Om man inte tycker att man utvecklats tillräckligt för att förtjäna den nya graden finns bara en medicin….träna hårdare, träna mer, träna koncentrerat. Och sedan är det ju som jag skrivit innan, alla grader är enligt konceptet Sakizuke 先付 け (givet i förväg), vilket betyder att oavsett vad man själv tycker, så bör man ändå jobba mer för att bli värd graden.
Fem personer fick nya kyu-grader, Johannes, Thomas, Kent-Inge, Bruno och Ermias. Väldigt bra utfört av er alla, trots att ni aldrig vet riktigt i förväg vad som kommer att hända (Confusion is a good state of mind 😉).
Det är dock ett par personer från gårdagens gradering som jag skulle vilja lyfta fram lite extra.
Peter F som har tagit ett stort kliv framåt genom att börja instruera. Det är just genom att instruera som man måste tänka till, dels på vad man gör, men framförallt på hur man gör saker och hur man förmedlar hur man gör saker. Det är saker som hjälper till att förstärka och befästa den egna förmågan också. Nu fick du en ny utmaning på halsen till….Nidan. Nu gäller det att jobba ännu hårdare, för som Churchill sa, “I have nothing to offer but blood, toil, tears, and sweat,” – Det är precis det Bujinkan handlar om.
Nästa att nämna är Sofia som igår förärades med yondan. Först måste jag säga att se Sofia röra sig i randori mot tre attackerande var en fröjd för ögat. Tajming, distans, positionering, kroppsstruktur…just framförallt kroppsstruktur och till det innovativa lösningar. Det är bara att konstatera att Sofia presterar som bäst när hon utsätts för press. För Sofias del kommer det nu att handla om att våga släppa sig själv och lita på taijutsun som hon besitter…nästa test är enklare och mycket mycket svårare på samma gång. Kanske inte så mycket blod nästa gång, men väl slit, tårar och svett. Dock, jag har fullt förtroende för att du kommer lösa det galant den dagen det kommer.
Två andra personer som måste nämnas är humle och dumle, mina stabila klippor som är grunden för att vi kan bedriva träningen i Bujinkan Malmö. Robin och Andreas! Utan er hade det inte fungerat. Ni är träningen trogna. Ni har båda lång erfarenhet med er. Andreas som tränade på 80-talet och början av 90-talet kom tillbaka efter ett uppehåll på 16 år och nu har tränat mer än tio år efter återkomsten. Robin som började 2004 och varit stadig i sin utveckling sedan dess. Det är några år sedan ni båda klarade godan-testet. Men nu är det dags för er att lyfta ytterligare. Detta gör att jag kommer skicka in en rekommendation för nanadan för er båda (sen får vi se om Hatsumi sensei bifaller 😊). Men ni skall veta att det jobb ni gör och den stötta som kommer av er i klubben är ovärderlig. Att jag sedan passade på att titta på er taijutsu också igår gör inte saken sämre. En bra struktur, en stor förståelse av vad ni gör, ni kan båda instruera, ni vet hur man applicerar Happo Hiken genom att ni har en gedigen grund i många av de redskap vi tränar med. Helt enkelt, ni är bra utövare och instruktörer. Den dagen ni vill är ni båda flygfärdiga för att driva eget, men jag hoppas ni har lärt er en sak av Jörgen och mig. Nämligen att tillsammans är man starka. Är man ensam om att bedriva träning, så får man ställa in träningen för att livet kommer emellan…jobb, sjuk, familj etc. Därför hoppas jag att ni vill vara med på resan så länge som möjligt i Bujinkan Malmö, men samtidigt att ni tar den plats ni förtjänar.
Mvh
/PC