Författare: Peter Carlsson

september 25, 2018 Peter Carlsson

Ett av de grundläggande koncepten i Bujinkan Budo Taijutsu är ninjutsu. Sex av de nio skolor för stridskost som ingår i Bujinkan har sitt ursprung i eller kan helt eller delvis klassificeras som ninjutsu.

På japanska skrivs ninjutsu som 忍術. Just tecknet 忍 är väldigt intressant. Den rena översättningen till engelska är “endurance; forbearance; patience; self-restraint” (Jim Breen’s wwwjdic).

Om man delar upp tecknet i sina två beståndsdelar, så är det tecknet för svärd 刀  (To) och tecknet för hjärta 心 (Kokoro). Man använder svärdet för att skydda hjärtat (spirit).

Det ger lite av bakgrunden till det jag tänkte skriva lite mer om nu, nämligen uthållighet. För nyckeln till att komma långt i Bujinkan och träna Budo Taijutsu är just uthållighet. Varför har då dumjäkeln lagt in en bild på ett hus??? Många av de som reste till Japan för att träna i Bujinkan under 80-talets senare hälft och början på 90-talet kommer känna igen det. Stället med de många namnen, Old Apartments, Heartbreak Hotel, The Shithole….de två fönstren på gaveln närmst var mina under 6 veckor sommaren 1989. Och uthållighet var något man tränades i när man bodde där. Toaletten var en porslinsskål med ett rör rakt ner i en tank. Regnade det mycket och blev för fuktigt så kom maskarna uppkrypande. Duschen….som inte hade uppfunnits när jag var där sommaren 1989, men som väl någon kommit på till augusti 1990 när Jörgen och jag kom dit för att dela mittenrummet på ovanvåningen i nästan 10 veckor, det var en stril till en vattenkanna som man satt i kallvattenslangen till tvättmaskinen. Jätteskönt i August när temperaturen ibland var över 40-gradersstrecket, men i oktober när det bara var runt 10 grader på nätterna var det inte lika angenämt. Uthållighet var ett signum…speciellt att bo på mindre än 10 kvadratmeter i nästan 10 veckor….vi pratade inte med varandra på flera månader efter vi kom hem…tränade tillsammans varje vecka för Sveneric Bogsäter, javisst, träningen kan man inte undvara….men prata med varandra, nej, vi hade fått så det räckte av varandra för ett rätt bra tag då. Den andra bilden var tagen 1990 på Shanghai, stamstället där vi hängde nästan varje kväll…utom onsdagar då det var stängt. Då var det Coco’s som gällde istället. Till och med den kvällen som en Taifun kom in och väl hemma igen efter en promenad på Nodas gator mitt i natten, barfota för vattnet stod nästan 10 cm högt av allt regnande, så drack vi en del whisky för att somna tryggt….det blåste bara så huset rörde sig sisådär 10 cm i sidled på andra våningen den natten.

Uthållighet….Hatsumi sensei har två favorituttryck…Gambatte Kudasai…ungefär “var vänlig och kämpa på” och “Keep on going”. Det är nämligen det som är nyckeln.

Nästa bild är från en träning med Shiraishi sensei i Kasukabe en lördag under sommaren 1997. Ytterligare 10 år senare var Jörgen och jag tillbaka i Japan tillsammans igen. Vi hade båda gjort några resor innan dess också, men var för sig. Men 2007 lyckades vi släpa med oss Sofia också…hint till Sofia, dags igen snart…chop chop!!!

Det har blivit ytterligare ett antal resor till Japan efter det, och planering är påbörjad för ytterligare en. Dock, det finns en prioriteringsordning som man inte får glömma. Familj, arbete och sedan träning. Därför måste man också inse att ibland blir det inte träning som man tänkt sig, resan som man så gärna vill göra till Japan för att träna får skjutas på framtiden. Något med jobbet kommer emellan.

Such is life…忍…nin – tålamod. Det viktiga är att inte ge upp utan att “keep on going”.

Men det handlar inte bara om när man kan åka till Japan eller inte, när man inte kan åka på ett träningsläger med en väldigt bra instruktör som man väldigt gärna vill lära sig av…för ibland måste man prioritera annat…忍…nin – tålamod – ge inte upp!

Det är även så i Taijutsu. Jag skrev i något inlägg att som nybörjare känns det ibland som att man har två vänsterfötter  och hjärnan fattar kanske men kroppen vill bara inte göra det hjärnan vet precis hur man skall göra. Ibland känns det bara hopplöst. Ingenting fungerar….忍…nin – tålamod – ge inte upp!

Vi hamnar på platåer i träningen. Vi tycker att det står still, vi utvecklas inte. 忍…nin – tålamod – ge inte upp!

Man känner sig som en nybörjare. Inte bara när man är nybörjare, utan även de som varit med längre kan stå som gapande fågelholkar på något träningsläger. Hur attans gjorde instruktören den tekniken? Även, eller kanske speciellt när man är i Japan och tränar för Hatsumi sensei, eller purple magic som ett par goda vänner i Stockholm kallar honom (på grund av hans lila-färgade hår). Man står som en liten lallande barnunge och undrar “hur attans gjorde han det där?”. Det spelar ingen roll hur länge man tränat, för han har ändå tränat ännu längre…忍…nin – tålamod – ge inte upp!

Men det är ju det som är inspirationen i att träna. Hur länge man än hållit på, hur många tekniker man än tycker sig kunna, hur många träningsläger eller resor till Japan man än gjort….så finns det mer att lära! Man blir helt enkelt inte färdig. Det är det som är utmaningen i Bujinkan Budo Taijutsu, att inte sluta utan som Hatsumi sensei säger, “fortsätt och kämpa på”, för det finns alltid mer att bli bättre på. Och Dojon är ju platsen där man kan förbättra sig själv, om man kämpar på!

Så mitt råd till alla tränande, nya som gamla, kämpa på!

(Jörgens och min träningsdräkt på tork efter en träning i Japan 1990)

Mvh

/PC

 

juli 24, 2018 Peter Carlsson

Den 20 augusti klockan 19:00 kör vi igång höstterminens nybörjarträning.

Alla är välkomna, gammal som ung, tjejer och killar.

Vi tränar en traditionell japansk stridskonst, Bujinkan Budo Taijutsu. Det är en komplett kampform med både slag, blockeringar och sparkar, men också grepp, kast och frigöringar, fallteknik och rullningar i ett integrerat system. Det är alltså inte att man plockat lite från olika stilar och satt ihop, utan stilen är utformad att innehålla alla delar från början. Dessutom tränar vi en mängd olika traditionella japanska vapen och redskap, precis som samurajer och andra krigare i Japan gjorde under tidens gång. Det är allt från stavar till svärd och spjut och allt däremellan. Även vapenträningen är en integrerad del i rörelsemönstret där allting hänger ihop på ett logiskt sätt.

All träning, oavsett sport eller en traditionell stridskonst handlar om att utmana sig själv och utveckla sig som person och sina förmågor. Fördelen med att träna Bujinkan Budo Taijutsu är att det är en resa som aldrig tar slut om man inte själv vill. Det finns alltid mer att lära och varje steg på vägen är egentligen bara en förberedelse för vad som komma skall.

Bujinkan Malmö har ett flertal instruktörer med lång erfarenhet. Själv började jag 1985 och försöker åka till Japan regelbundet för att träna med Hatsumi Masaaki och många av de andra instruktörerna där. De flesta av de andra instruktörerna har långt mer än 10 års träning bakom sig i Bujinkan och flera av dem har också varit i Japan och tränat. Vi hjälper dig att komma igång och vi har som målsättning att det skall vara roligt att komma till träningen. Även om vi använder moderna hjälpmedel som mitsar och säck, så ger vi inte avkall på den traditionella träningen.

Första terminen behöver man ingen träningsdräkt, utan långa byxor och t-shirt eller långärmad tröja går alldeles utmärkt. Det som är absolut viktigast är dock att man tar med ett glatt humör och viljan att lära sig!

Mvh

Peter Carlsson

juni 15, 2018 Peter Carlsson

Nu går vi över till sommarträning!

Först ett stort tack till Robin, Peter, Andreas och Sofia för väl utfört arbete med träningen under den gångna terminen.

Nu kör vi alla tillsammans, nybörjare som avancerade, måndagar och onsdagar, klockan 19:00 till 21:00 under sommaren. Vi försöker hålla igång det mesta av sommaren, för träna bör man, annars dör man…

Jag hade ju förmånen att få instruera på Svenska Bujinkanförbundets Sverigeläger i Göteborg nu i början av juni tillsammans med Jim Berglund från Stockholm och Daniel Bodin från Norrköping. Tillsammans tittade vi på olika delar av Kukishin ryu. Både Dakentaijutsu och Bojutsu.

Jag blev väldigt inspirerad av det och tänkte att det är kanske det som vi skall ta som tema över sommaren här i Malmö också. Då får vi en väldigt blandad träning med både redskap och taijutsu.

Vi kommer dels att titta på teknikerna i de olika nivåerna och hur de hänger ihop….för det gör de!

Sen är alltid långa redskap som Bo och Yari intressanta. Fokus kommer även bli på detta, men för de som är nya måste vi kanske köra en del vanliga hugg med svärd/bokken så att vi har något att öva de långa redskapen mot.

I möjligaste mån så sker träningen utomhus i Beijers Park så att vi alla får jobba med lite ojämnt underlag under fötterna, i uppförs- och nedförsbacke osv. Håll koll på vår facebook-sida, för det är där vi skriver ut under samma dag som träningen är om den blir ute eller inne. I några få fall kommer vi sammanstråla med resten av Malmö Budoklubb på Ribersborgsstranden och träna där istället. Men det annonseras också ut på vår facebook-sida när det blir.

Mvh

/PC

ps. som ni kan se har vi redan tjuvstartat ute en del redan!

april 15, 2018 Peter Carlsson

En händelsefull vecka med mycket träning. Jag har tränat alla pass som går att träna med Nagato sensei, Noguchi sensei och naturligtvis Hatsumi soke. Nu har jag bara två pass kvar som jag kommer att träna innan flyget hem bär av på onsdag förmiddag.

Om vi börjar utanför träningen, så är buyu ett centralt begrepp. Kan väl närmast översättas till ett begripligt språk med “martial friend”. En gemenskap och ett kamratskap för alla oss som vandrar på den här vägen. Man träffas, knyter nya kontakter, lär känna nya människor, tar del av deras vandring på vägen. Det erfarenhetsutbytet är minst lika viktigt som det som sker på mattan.

 

När det gäller träningen så fortsätter det som det brukar. Nagato sensei fokuserar hela tiden på placering och hur man täcker så att man inte har några luckor. Träningen där sker i ganska långsamt tempo och mjukt för att kroppen verkligen skall ha en chans att ta till sig rörelsemönstret. Noguchi sensei rasar däremot på i ett oerhört tempo. Grundteknikerna måste finnas på plats för att man verkligen skall ha något ut av hans träning där han hela tiden visar möjligheter och varianter.

Sokes träning är dock på en helt annan nivå där konceptet är kontroll manifesterat via mutodori. Det kan se ut som soke petar lite med fingrarna, men pratade med en god vän häromdagen som kommit till Bujinkan Hombu office på kvällen då där fortfarande hade varit reportrar som filmat för en youtube-kanal. En av reportrarna hade tydligen varit lite tveksam till det här med fingrarna varpå soke hade visat handgripligt på honom. Min gode vän beskrev att journalisten var närmast gråtfärdig…En annan god vän som bott i japan sedan 1980-talets slut kommenterade det hela med att där är inget mjukt bakom sokes fingrar, för han applicerar hela sin kroppsstrukturs styrka i de punkter han kontrollerar.

Idag började det med ett träningspass för Nagato sensei och därefter Hatsumi soke. Det utdelades ett antal Dai Shihan till olika personer som varit med väldigt länge i Bujinkan. Mot slutet av träningen genomfördes också fem stycken godan-test där Phil Legare var den som utförde huggen. Jag har varit med och sett många godan-test. Det första redan 1989 när jag var i Japan och tränade första gången, och en svensk gick upp för det. Det var Hatsumi soke själv som genomförde testet den gången. Numera överlåter han den rollen till personer med jugodan, ofta från samma land som den som tar testet. Dock måste jag säga att jag har aldrig varit med om så mycket energi som idag när Phil högg. jag satt ett antal meter bort och hade ett par rader människor framför mig, men det här var något som helt saknade motstycke.

Tyvärr vet jag att många slutar träna efter att ha klarat godan-testet, för man har haft det som mål. Man klarar testet, men upptäcker att man fortfarande inte kan flyga eller utföra magiska under. Jag skulle vilja säga att godan-testet öppnar dörren för en ny form av träning som gör att man kan gå än djupare i sin taijutsu. Så för alla som någon gång aspirerar på att klara godan, se det inte som ett mål, utan som en station på vägen. Då blir ni heller inte besvikna när ni upptäcker att det inte kommer blå blixtar ur ändan på er när ni går på toaletten 😉

Det var en liten sammanfattning av senaste veckan. Som sagt, två pass kvar här i Japan för denna gången. Sen kommer det verkliga arbetet. Det som sker i Japan när man är här och tränar är att man lär sig en massa saker. Men, för att det skall bli en del i ens taijutsu, krävs att man går hem och gör sin hemläxa. Helt enkelt tränar på det man lärt sig. Det vill säga, det är nästa vecka som det verkliga arbetet börjar….och även om ni kan tycka det verkar tråkigt, när Phil värmde upp gruppen idag i väntan på soke, så körde han….Sanshin no kata och Kihon Happo det vill säga grundbultarna i Bujinkan Budo Taijutsu och det som gör att alla magiska tekniker som visas här har ett sammanhang och fungerar. Så utan bra grunder, ingen magi.

Mvh

/PC

 

april 7, 2018 Peter Carlsson

En liten sammanfattning av de första dagarnas träning i Japan denna gången.

Jag landade på Narita i tisdags morse (3 april), och efter en stund i kö för att komma igenom passkontrollen hämtade jag mitt bagage och tog mig ner till JR Line station på Narita (Japanese Railways). Fick vänta en stund där men hann få min första flaska grönt te ur en automat och en onigiri för att inte förgås av hunger. Därefter en kort tur med tåget till Narita station där jag bytte till Narita line mot Ueno som stannar i Kashiwa.på vägen. Lämnade in väskorna på hotellet och passade på att äta Sushi på en “rullbands-sushi” här i Kashiwa i väntan på att få rummet. Sen på kvällen till första träningen i Hombu dojo med Hatsumi soke.

Som vanligt så är träningen med soke på en väldigt hög nivå, och man får försöka ta till sig det lilla man kan av de koncept han arbetar med. Utgångspunkten är mutodori (obeväpnat mot vapen) men temat är hela tiden kontroll och nivån på kontroll är att han kontrollerar uke med hela kroppen genom fingrarna. Mycket handlar också om att han sätter upp en “spånning” eller ett “tryck” mot uke som han sen låter försvinna för att sedan på nytt sätta spänning och tryck och låta det försvinna, vilket gör att uke hela tiden fås att leva i ett “missförstånd” om vad som händer.

Onsdagen började med ett pass för Nagato sensei. Som vanligt ber Nagato sensei någon som precis klarat godan-testet att visa en teknik som han sedan bygger vidare på. Nagato sensei är ett under av rörelse-ekonomi. Han är på rätt ställe vid rätt tillfälle i rätt vinkel och gör aldrig mer än nödvändigt. Hela tiden täcker han sina luckor så att det inte finns några öppningar.

Nagato sensei brukar också ha en paus för dricka och med en frågestund. Denna gången handlade det dels om Gakorai Tosha Akuma Fudou, men något som också är väldigt tydligt när man lyssnar på Nagato är hur han värdesätter Hatsumi soke och att man måste följa den väg som soke visar på. Bujinkan är ingen demokrati. Vill man bli bra på Bujinkan Budo Taijutsu, så får man ge avkall på sina egna idéer och tankar och följa den väg som soke stakar ut. Det är också ett ansvar för alla instruktörer, shidoshi, shihans osv. att följa detta, och där är Nagato sensei en rollmodell att ta efter. Eller som han enkelt uttrycker det “whatever soke says is ok” 🙂 .

På kvällen blev det ett träningspass för Noguchi sensei. Träningen för Noguchi sensei utgår oftast från någon av Densho, den här kvällen Gyokko ryu. Som vanligt går det fort, det är sällan man hinner öva mer än ett par gånger var på något av det han visar, och ibland visar han tre, fyra, fem varianter samtidigt. Har man en god grund i basteknikerna så har man i alla fall lättare att hänga med på de varianter han visar.

Torsdagen var väldigt lik onsdagen. Först ett pass med Nagato sensei och sedan ett med Noguchi sensei, fast denna kvällen körde Noguchi sensei tekniker från Takagi Yoshin ryu. Däremellan han jag följa med Steven och Anna från Bujinkan Gyokuryu dojo i Stockholm till en liten familjerestaurang på “Hatsumi street” (vi kan kalla den så eftersom Hatsumi soke innan bodde där, men där nu Bujinkan Community Center och Bujinkan Office ligger). Väl där åt vi fantastisk hemlagad mat, och mitt i alltihopa travar en gentleman med lila hår in på stället….Hatsumi soke. Soke tog notan för alla Bujinkan-medlemmar som var där och det var dels vi från Sverige, men sedan en grupp på kanske tio personer från latinamerika också.

Fredagen började med ett träningspass för Noguchi sensei, varpå vi denna gång gick igenom ett otal tekniker med varianter från Koto ryu. Därefter en stunds väntan för att återigen träna för soke. Här hade jag den stora förmånen att få träna med den instruktör som varit den som gav mig min riktiga grund i Bujinkan. Temat var en fortsättning på tisdagens tema. Soke återkommer hela tiden till ett par nyckelkoncept, och det betyder troligtvis att han tycker vi suger väldigt på dessa saker så vi behöver träna mer på dem.

Rent generellt skall man vara väldigt försiktig i sin tolkning när någon instruktör i Japan säger att man är duktig på något. Det ingår inte i den japanska kulturen att skapa konflikt och ofta döljer man att man tycker någon suger genom att säga till dem att de är “duktiga”, kanske i förhoppning att man som i Japan oftast reagerar på detta genom att försöka uppnå den “duktigheten”. Ett beröm är alltså enligt det synsättet mer en piska på ryggen än ett verkligt beröm. Jag råkade själv ut för en sak för ett par år sedan då jag under ett träningspass för Nagato sensei tränade tillsammans med Duncan, en som bott och tränat många år i Japan. Nagato sensei kommenterade då något jag gjorde med “ma ma”. Det betyder ungefär “sisådär”. Duncan sa att det var ett väldigt högt omdöme för att komma från Nagato sensei. Jag frågade Duncan om det var ungefär som “gå hem och träna på det tio år så kanske du begriper och blir bra på det”, vilket enligt Duncan var precis så man bör tänka. Därför blir jag också väldigt skeptisk när Nagato sensei på en av träningarna nu i veckan sa “you are all very good”. Min tolkning är att, ok, det är något kapitalt vi har missat så det gäller att träna ännu hårdare och ännu mer för att förstå vad det är vi borde ha kunnat vid det här laget.

Så kontentan är att det gäller att ligga i för vill man bli duktig så är det bara mer träning som gäller…

Mvh

/PC

januari 1, 2018 Peter Carlsson

Vi skriver nu 2018 i kalendern och det är dags att starta den nya terminen i Bujinkan Malmö.

Bujinkan Budo Taijutsu är en levande traditionell japansk stridsform applicerbar i det moderna samhället….

Ovanstående mening är full av motsägelser. Traditionell och applicerbar i det moderna samhället på en och samma gång. Låter för bra för att vara sant.

Bujinkan Budo Taijutsu bygger på nio skolor/stilar för traditionella japanska stridskonst. Det är stilar som utvecklats under många hundra år med sitt ursprung i Sengoku Jidai…”Warring State period”, dvs den period i japansk historia som bestod av ständigt inbördeskrig i Japan innan shogun Tokugawa Ieyasu enade Japan i början av 1600-talet. De tekniker och principer som utgör grunden för de olika stilarna har utvecklats utifrån vad som fungerat på slagfältet i krig och konflikter. Till detta kommer den kulturella aspekten, filosofi etc. som har varit en integrerad del i det japanska samhället och för utvecklingen av de stilar som ingår i Bujinkan. Det brukar sägas att en av de sista utövarna att använda metoderna i verklig strid var Takamatsu Toshitsugu i början av 1900-talet. Han var den som lärde upp vår nuvarande soke, stormästare, Hatsumi Maasaki. Detta är dock inte sant! Jag har många vänner inom Bujinkan som är beroende av och har använt de här metoderna i sina dagliga liv inom militär och polisväsende. Så den funktionella aspekten av strid och självskydd/självförsvar finns definitivt kvar i det vi tränar.

Dock, det skall sägas är man bara ute efter att träna självförsvar, då finns det andra stilar som kanske snabbare ger verktyg för det.

Bujinkan Budo Taijutsu är nämligen så mycket mer!

Det vi har är ett komplett system med Taijutsu, kroppsmetoder men också alla traditionella japanska redskap och vapen. Det finns en rik historia och filosofi bakom det vi tränar. Vi arbetar utifrån en väl beprövad pedagogik i hur vi tränar. Så i korta drag, vad får man när man kommer till oss:

  • Taihenjutsu – kroppsrörelse, fallteknik, hopp och förflyttningar
  • Dakentaijutsu – slag, sparkar och blockeringar
  • Jutaijutsu – grepp, kast, frigörningar

Det som skiljer oss från andra modernare kampstilar är att ovanstående delar är integrerade med varandra från början. Många moderna stilar har tappat delar genom historian, och har därför tvingats komplettera med till exempel slag och sparkar från andra system. Ett exempel är jujutsu som fått hämta in slag och sparkar från karate och andra stilar. Inom Bujinkan Budo Taijutsu så har slag och sparkar följt med hela vägen tillsammans med grepp och kast och det är då samma rörelsefilosofi och metodik som ligger bakom hela systemet.

Det är samma sak med alla vapen och redskap vi tränar och hanterar inom Bujinkan. Det är samma rörelsemetodik där också, även om vi naturligtvis anpassar oss efter det enskilda vapnets egenskaper. Det man träffar på och tränar med hos oss är svärd, stavar, naginata, kniv, rep, etc. etc. Det vill säga alla traditionella japanska vapen och redskap som tillhör systemen inom Bujinkan.

Det vi börjar med när man kommer ny till Bujinkan Malmö är naturligtvis våra grunder. De består av:

  • Fallteknik och rullningar
    Vilket är en grund för att kunna fortsätta träna tillsammans. Helt enkelt för att kunna vara en bra träningskamrat där vår partner kan utföra sina tekniker utan att man blir skadad eller gör sig illa.
  • Slag, sparkar och blockeringar
    Slag och sparkar är väldigt viktigt för att vi skall kunna attackera vår träningspartner så att denne kan träna tekniker. Blockeringar är en av de grundläggande bitarna för att skydda sig mot en attack där vår grund bygger på att man börjar med att flytta sig ur vägen. Det gör att det spelar inte så stor roll om det är ett rakt slag, en rundpall, en spark eller någon som svingar ett redskap, för vi bygger in en rörelse att sätta sig i säkerhet.
  • Kamae – ställningar
    Helt enkelt ett sätt att hålla ordning på balans och sina tentakler i rörelse så att vi vet var vi har våra armar och ben och rör oss på ett effektivt sätt där vi håller vår balans och kroppsstruktur på ett sådant sätt att vi hela tiden kan fortsätta röra oss
  • Sanshin no kata – 5 grundrörelser
    “motorn” i våra rörelser. Helt enkelt hur man skapar rörelse på ett effektivt sätt.
  • Kihon Happo – 8 grundtekniker
    Våra  grundtekniker som går igen i alla andra tekniker i Bujinkan Budo Taijutsu….totalt nära 2500 tekniker, men kan man sin Kihon Happo så ser man de principerna i allt annat man gör sen.

Ovanstående är inget som man kör en termin och sen lämnar utan man arbetar med det ständigt tills det blir en del i kroppens naturliga reaktion och respons. Man kan säga att man bygger in det i ryggmärgen. Jag kör fortfarande själv Sanshin och Kihon Happo regelbundet..mer eller mindre varje kväll. Ett exempel är fallteknik som jag själv haft “nöjet” att se att det fungerade i verkliga livet då framhjulet på cykeln fastnade i ett hål som jag inte såg på grund av en vattenpöl…gick naturligt att böja in huvudet rulla runt, komma upp på fötter, räta upp styret på cykeln igen och cykla vidare. Det blev helt enkelt en naturlig reaktion på en oförutsedd händelse.

Bujinkan Budo Taijutsu är inte expresståget till Stockholm, utan mer som ett godståg runt hela jorden. Det finns så mycket att träna på, utvecklas, bli bättre så att det är en pågående livsuppgift. Känner ni att ni vill vara med på den häftigaste resan av de alla, den att förbättra sig själv, så är ni välkomna till Bujinkan Malmös terminsstart den 15 januari 2018 klockan 19:00 på Ystadvägen 46 i Malmö.

Välkomna!!!!

/PC

december 12, 2017 Peter Carlsson

Då har vi genomfört ytterligare en gradering i Bujinkan Malmö. Bra uppslutning, men det kanske berodde på att Robin annonserade ut graderingen med ”obligatorisk närvaro”.

 

Jag tänkte börja med lite historia. Jörgen Hejde och jag tog över träningen i Malmö 1993, då Sveneric Bogsäter och Mariette V.D. Vliet bestämde sig för att flytta till Holland. Vi var då båda redan Shidoshi, dvs. hade instruktörslicens från Japan. Sedan dess har det flutit mycket vatten under broarna och många har kommit och gått i det som först var Malmö Taijutsuklubb – Bujinkan Dojo och som senare blev en del i Malmö Budoklubb som Bujinkan Malmö. Nära 300 personer har sedan 1993 kommit till oss och tränat under längre eller kortare tid. Många gånger har vi haft graderingar.

Men statistiken talar sitt tydliga språk. Väldigt få har uthålligheten, stannar i träningen och ser det långsitktiga resultatet. Många är de som provar på och tränar en termin eller två, det vill säga graderar en eller två gånger och sedan faller träningen bort, man hittar något annat som passar bättre eller helt enkelt tappar intresset. En del hänger kvar ytterligare ett par år och når lite högre kyu-grader och av de nästan 300 som en gång börjat, så kan jag räkna 24 stycken som nått shodan eller högre. Det är alltså mindre än 10% som hänger med så långt. Det är lite synd, för det är ju först vid shoden, eller godan eller judan som den verkliga träningen börjar…😉

Åter till gårdagens gradering…alla grader är personliga. Man kan inte jämföra grader mellan två personer med varandra. Det enda man kan jämföra är sin egen nya grad med sin tidigare grad. Om man inte tycker att man utvecklats tillräckligt för att förtjäna den nya graden finns bara en medicin….träna hårdare, träna mer, träna koncentrerat. Och sedan är det ju som jag skrivit innan, alla grader är enligt konceptet Sakizuke 先付 け (givet i förväg), vilket betyder att oavsett vad man själv tycker, så bör man ändå jobba mer för att bli värd graden.

Fem personer fick nya kyu-grader, Johannes, Thomas, Kent-Inge, Bruno och Ermias. Väldigt bra utfört av er alla, trots att ni aldrig vet riktigt i förväg vad som kommer att hända (Confusion is a good state of mind 😉).

Det är dock ett par personer från gårdagens gradering som jag skulle vilja lyfta fram lite extra.

Peter F som har tagit ett stort kliv framåt genom att börja instruera. Det är just genom att instruera som man måste tänka till, dels på vad man gör, men framförallt på hur man gör saker och hur man förmedlar hur man gör saker. Det är saker som hjälper till att förstärka och befästa den egna förmågan också. Nu fick du en ny utmaning på halsen till….Nidan. Nu gäller det att jobba ännu hårdare, för som Churchill sa, “I have nothing to offer but blood, toil, tears, and sweat,” – Det är precis det Bujinkan handlar om.

Nästa att nämna är Sofia som igår förärades med yondan. Först måste jag säga att se Sofia röra sig i randori mot tre attackerande var en fröjd för ögat. Tajming, distans, positionering, kroppsstruktur…just framförallt kroppsstruktur och till det innovativa lösningar. Det är bara att konstatera att Sofia presterar som bäst när hon utsätts för press. För Sofias del kommer det nu att handla om att våga släppa sig själv och lita på taijutsun som hon besitter…nästa test är enklare och mycket mycket svårare på samma gång. Kanske inte så mycket blod nästa gång, men väl slit, tårar och svett. Dock, jag har fullt förtroende för att du kommer lösa det galant den dagen det kommer.

Två andra personer som måste nämnas är humle och dumle, mina stabila klippor som är grunden för att vi kan bedriva träningen i Bujinkan Malmö. Robin och Andreas! Utan er hade det inte fungerat. Ni är träningen trogna. Ni har båda lång erfarenhet med er. Andreas som tränade på 80-talet och början av 90-talet kom tillbaka efter ett uppehåll på 16 år och nu har tränat mer än tio år efter återkomsten. Robin som började 2004 och varit stadig i sin utveckling sedan dess. Det är några år sedan ni båda klarade godan-testet. Men nu är det dags för er att lyfta ytterligare. Detta gör att jag kommer skicka in en rekommendation för nanadan för er båda (sen får vi se om Hatsumi sensei bifaller 😊). Men ni skall veta att det jobb ni gör och den stötta som kommer av er i klubben är ovärderlig. Att jag sedan passade på att titta på er taijutsu också igår gör inte saken sämre. En bra struktur, en stor förståelse av vad ni gör, ni kan båda instruera, ni vet hur man applicerar Happo Hiken genom att ni har en gedigen grund i många av de redskap vi tränar med. Helt enkelt, ni är bra utövare och instruktörer. Den dagen ni vill är ni båda flygfärdiga för att driva eget, men jag hoppas ni har lärt er en sak av Jörgen och mig. Nämligen att tillsammans är man starka. Är man ensam om att bedriva träning, så får man ställa in träningen för att livet kommer emellan…jobb, sjuk, familj etc. Därför hoppas jag att ni vill vara med på resan så länge som möjligt i Bujinkan Malmö, men samtidigt att ni tar den plats ni förtjänar.

Mvh

/PC

november 18, 2017 Peter Carlsson

Jag delade nyligen ett inlägg på Facebook från en instruktör som bott och tränat i Japan. Han tog upp en viktig bit i det inlägget om att bo i Japan och träna regelbundet för en japansk Shihan och att göra resor dit med jämna (ojämna) mellanrum för att träna.

Det är stor skillnad på det här. Även om man gör aldrig så många resor till Japan och tränar intensivt under en period, så är det inte samma sak som att bo där och träna flera gånger i veckan för de absolut mest kunniga inom Bujinkan. Det kommer aldrig att kunna bli samma sak. Den ständiga överföringen av kunskap som sker på regelbunden träning jämfört med brottstycken då och då, det är och blir inte samma sak.

Är då vi som reser till Japan då och då värdelösa? Absolut inte! Man kan ta till sig oerhört mycket av att träna i Japan under korta perioder. Man kan komplettera genom att träna med andra som rest till Japan och tränat. Men man måste inse sina begränsningar. Man lever inte Bujinkan på samma sätt som de som bor och tränar i Japan (och kanske dessutom har språket med sig så att de plockar upp alla nyanser i träningen). Sen skall man också veta att väldigt många av de som bosatt sig i Japan för att träna har gjort oerhörda uppoffringar på andra områden i livet. Det är inte alla förunnat att både ha kakan och äta upp den.

Så vi som då inte har samma möjligheter…vi kan fortfarande utvecklas och bli väldigt duktiga i Bujinkan Budo Taijutsu. Men det krävs också väldigt mycket arbete på ett annat sätt. Först och främst har vi ett väldigt stort ansvar gentemot de som tränar med oss. Skulle vilja punkta upp det i följande bitar:

  • Vi är inte guds gåva till Bujinkan. Vi måste inse våra begränsningar och att vi inte har det djup som de som har bott många år i Japan och regelbundet tränat för Soke och Shihans där.
  • Vi måste vara med noggranna med vår egen träning. Att försöka träna på ett så korrekt vis som möjligt. Inte göra egna tolkningar i för stor utsträckning.
  • Att regelbundet försöka träna med andra som varit i Japan eller själv åka till Japan. Inte först och främst i syfte att få “fler häftiga tekniker” att köra hemma, utan att bli korrigerad och rättad så att vi inte hamnar på fel spår själv.
  • Vi måste vara väldigt noga med att lära ut det vi kan så korrekt som möjligt. Vi kan inte “hitta på” eller blanda in annat för att fylla luckor i vår egen kunskap (för då är det inte Bujinkan längre).

Det är också viktigt att ha en tydlig idé om vad vi vill ge de som valt att träna med oss..först och främst att på samma sätt som man under träningen respekterar sin uke för att de lånat ut sin kropp för mig att lära mig något från, respektera och inse att det är en förmån att någon har valt att träna för en och har förtroende det man lär ut. Dessa människor måste behandlas med yttersta respekt (även om man ibland i läroprocessen kanske ger sken av annat 😉 ).

i mitt fall vill jag att de som tränar med mig skall få en så stabil bas som möjligt så att de har möjlighet att ta till sig träningen i Japan eller med andra duktiga instruktörer. Jag har haft med ett par väldigt duktiga träningskamrater till Japan, Sofia, Robin och Andreas….

Jag tror att de kan intyga att träningen i Japan sker på en lite annan nivå än man kan köra med elever som inte tränat så länge i Sverige. Naturligtvis är målet att kunna nå samma nivå som i Japan, men man måste inse sina begränsningar. Vi har inte samma nivå här som där. De som tränar där har ofta tränat för samma Shihan i många år och fått en stabil grundträning (som man ytterst sällan får se när man bara kommer under begränsade perioder).

Men det vi kan göra är att förbereda de som vill åka dit och träna genom att ge dem en så bra och stabil grund som möjligt. Där är så många av de japanska Shihan som framför klagomål på grunderna hos de som kommer och tränar i Japan, så det vi kan göra är att försöka ge så bra grunder att man slipper skämmas när man kommer till Japan. Det betyder mycket slag, sparkar och blockeringar, taihenjutsu med mycket fallteknik så man kan vara en bra uke åt de man tränar med, sanshin no kata och kihon happo….ten chi jin ryaku no maki, tekniker från skolorna byggt på moto gata eller kihon för respektive skola, grunder i redskap, att kunna utföra vilken teknik som helst med vilket redskap som helst etc. etc. osv. osv.

Vi saknar alltså inte material att träna. Möjligtvis saknar vi tid att träna allt det man behöver träna för att få en bra grund att stå på. Det är väl det jag saknar själv just nu. Även om det blir daglig sanshin och kihon som hitori keiko, så jag har så mycket jag skulle behöva träna så jag hade lätt kunnat fylla hela dagar alla dagar i veckan. Speciellt med tanke på att man behöver arbeta in en rörelse eller teknik 10000 gånger innan den sitter som en automatisk neuromuskulär reaktion och respons….dvs sitter i ryggmärgen.

Mvh

/PC

 

 

oktober 24, 2017 Peter Carlsson

Tai 体 – (1) body; physique; posture; (2) shape; form; style; (3) substance; identity; reality

Ibland använder Hatsumi sensei istället följande ord:

Karada 躰 – (1) body; (n) (2) torso; trunk; (3) build; physique; constitution; (n,adj-no) (4) health

Det handlar alltså om kropp. Taijutsu betyder helt enkelt kroppstekniker, eller tekniker som man utför med kroppen. Det är grunden i Bujinkan Budo Taijutsu. Kroppen är det viktigaste redskapet vi har inom Bujinkan. Men, hur många lyssnar på sin kropp?

Man har ibland uttrycken “tittar, men ser inte…” eller “hör, men lyssnar inte”. Ibland upplever jag att det är samma sak när det gäller kroppen. Vi gör, men vi känner inte efter var det är som verkligen händer. Det är samma sak som när man går till gymmet och tittar sig omkring. Stort, tungt och snabbt verkar vara devisen som många tränar efter. Men lyssnar de verkligen på sina kroppar? Känner de verkligen efter att det är rätt muskel eller muskelgrupp de tränar? Det är absolut inget fel i att lyfta tungt och snabbt. Det krävs för viss typ av muskelutveckling. Men, jag tror att muskelutvecklingen i längden blir effektivare om man först arbetar in rörelserna korrekt innan man börjar lägga på för mycket tyngd. Samma sak med Taijutsu, sakta och korrekt i början för då rensar man bort onödiga rörelser som tar tid eller inte tillför i effektivitet.

Men något som är väldigt viktigt för att komma rätt med sin Taijutsu är just att lyssna och känna vad det är som händer. Det ger nämligen grunden för mycket annat i Bujinkan. Framförallt är det grunden för de som hänger i tillräckligt länge för att så småningom prova godan-testet (sakki-testet, chop-chop-testet eller vad man nu vill kalla det), dvs. graderingen till 5 dan i Bujinkan Budo Taijutsu. Jag tänker inte beskriva det mer utförligt här….man kan googla, se det på youtube och så, och i vissa fall ser de bra ut och i vissa fall ser det ut att suga ordentligt. Det är ändock inget för någon annan än de som är involverade i testet att avgöra om det är “korrekt” eller inte. Det beror inte på hur det ser ut, utan på hur det kändes, och det kan bara de inblandade avgöra.

I alla fall, på 80-talet kom ett antal böcker av en amerikansk gentleman om ninja och hur man tränar upp sin sensitivitet. Övningar hit och dit för att “känna” sin motståndare. Om jag får uttrycka mig lite mer i klartext om vad jag tycker om det….kvalificerad bullshit!!! Det kom från en herre som fick testa ett antal gånger, enligt rykte till och med med hjälm någon gång. Alltså, olika typer av sensitivitetsövningar ger noll och intet värde när det gäller förmågan att klara godan-testet.

Vad som däremot är väldigt nyttigt, det är att börja lyssna på den egna kroppen när man kör sin Sanshin no kata och Kihon Happo. Det är nämligen via att träna de övningarna som man bygger upp den känslighet som gör att man också har möjlighet att klara godan-testet. Det är ju i och för sig inte fel att träna fallteknik också, för då har man chansen att rulla undan hugget när det kommer.

Men börja lyssna på kroppen, känn efter vad som händer. Känn efter när ni är uke också. Ta smällen eller tekniken och känn hur den påverkar er kropp. Både rollen som tori och som uke är viktig för att öva detta…Var är balansen, var är tyndpunkten, hur långt är det till motståndarens hand, känns vinkeln rätt, kan han lyfta benet och sparka, kan jag hålla emot kraften som kommer mot mig när jag blockerar, etc. etc. etc. Det är grunden för att bygga en god Taijutsu.

Mvh

/PC

 

 

 

oktober 12, 2017 Peter Carlsson

Ukemi, Sanshin no kata, Kihon happo, jodan tsuki, jodan uke, chudan tsuki, daken uke, gedan tsuki, gedan uke, sokuyaku keri och så vidare….

Jag har tjatat om vikten av en god grund och det kommer fortsatt också vara fokus. Speciellt för kyu-graderade (kanske än mer för dan-graderade). Men ibland måste man få en försmak av vart grunderna så småningom kommer bära oss. Igår var en sådan dag där vi utforskade och provade på (märk ordvalet) att ta en teknik vidare in i Bujinkan Budo Taijutsuns förtrollade värld.

Vi utgick helt enkelt från Kihon Happo Ichimonji no kamae och utforskade den utifrån koncepten Tate ni Tsuru 楯に為 och Happo Hiken 八方秘剣, som i det här fallet handlar om att kunna utföra en teknik med alla olika redskap (i förlängningen alla distanser, alla vinklar etc. men just idag med olika redskap). Vi började med Hanbo för att sedan använda Bo och Naginata och slutligen ett vanligt Obi, bälte.

Tanken var att genom att arbeta på detta sättet få en försmak på var man kan komma om man bara har en tillräckligt stabil grund. Så det kommer bli mer grundträning och mellan varven utforskar vi via andra koncept. Vi kommer även jobba vidare med olika skolor och redskap, men grund måste alltid vara med tills den internaliserats i kroppen och sitter i ryggmärgen som en naturlig respons på en attack.

Mvh

/PC