Japan 2018

april 7, 2018 Peter Carlsson

En liten sammanfattning av de första dagarnas träning i Japan denna gången.

Jag landade på Narita i tisdags morse (3 april), och efter en stund i kö för att komma igenom passkontrollen hämtade jag mitt bagage och tog mig ner till JR Line station på Narita (Japanese Railways). Fick vänta en stund där men hann få min första flaska grönt te ur en automat och en onigiri för att inte förgås av hunger. Därefter en kort tur med tåget till Narita station där jag bytte till Narita line mot Ueno som stannar i Kashiwa.på vägen. Lämnade in väskorna på hotellet och passade på att äta Sushi på en “rullbands-sushi” här i Kashiwa i väntan på att få rummet. Sen på kvällen till första träningen i Hombu dojo med Hatsumi soke.

Som vanligt så är träningen med soke på en väldigt hög nivå, och man får försöka ta till sig det lilla man kan av de koncept han arbetar med. Utgångspunkten är mutodori (obeväpnat mot vapen) men temat är hela tiden kontroll och nivån på kontroll är att han kontrollerar uke med hela kroppen genom fingrarna. Mycket handlar också om att han sätter upp en “spånning” eller ett “tryck” mot uke som han sen låter försvinna för att sedan på nytt sätta spänning och tryck och låta det försvinna, vilket gör att uke hela tiden fås att leva i ett “missförstånd” om vad som händer.

Onsdagen började med ett pass för Nagato sensei. Som vanligt ber Nagato sensei någon som precis klarat godan-testet att visa en teknik som han sedan bygger vidare på. Nagato sensei är ett under av rörelse-ekonomi. Han är på rätt ställe vid rätt tillfälle i rätt vinkel och gör aldrig mer än nödvändigt. Hela tiden täcker han sina luckor så att det inte finns några öppningar.

Nagato sensei brukar också ha en paus för dricka och med en frågestund. Denna gången handlade det dels om Gakorai Tosha Akuma Fudou, men något som också är väldigt tydligt när man lyssnar på Nagato är hur han värdesätter Hatsumi soke och att man måste följa den väg som soke visar på. Bujinkan är ingen demokrati. Vill man bli bra på Bujinkan Budo Taijutsu, så får man ge avkall på sina egna idéer och tankar och följa den väg som soke stakar ut. Det är också ett ansvar för alla instruktörer, shidoshi, shihans osv. att följa detta, och där är Nagato sensei en rollmodell att ta efter. Eller som han enkelt uttrycker det “whatever soke says is ok” 🙂 .

På kvällen blev det ett träningspass för Noguchi sensei. Träningen för Noguchi sensei utgår oftast från någon av Densho, den här kvällen Gyokko ryu. Som vanligt går det fort, det är sällan man hinner öva mer än ett par gånger var på något av det han visar, och ibland visar han tre, fyra, fem varianter samtidigt. Har man en god grund i basteknikerna så har man i alla fall lättare att hänga med på de varianter han visar.

Torsdagen var väldigt lik onsdagen. Först ett pass med Nagato sensei och sedan ett med Noguchi sensei, fast denna kvällen körde Noguchi sensei tekniker från Takagi Yoshin ryu. Däremellan han jag följa med Steven och Anna från Bujinkan Gyokuryu dojo i Stockholm till en liten familjerestaurang på “Hatsumi street” (vi kan kalla den så eftersom Hatsumi soke innan bodde där, men där nu Bujinkan Community Center och Bujinkan Office ligger). Väl där åt vi fantastisk hemlagad mat, och mitt i alltihopa travar en gentleman med lila hår in på stället….Hatsumi soke. Soke tog notan för alla Bujinkan-medlemmar som var där och det var dels vi från Sverige, men sedan en grupp på kanske tio personer från latinamerika också.

Fredagen började med ett träningspass för Noguchi sensei, varpå vi denna gång gick igenom ett otal tekniker med varianter från Koto ryu. Därefter en stunds väntan för att återigen träna för soke. Här hade jag den stora förmånen att få träna med den instruktör som varit den som gav mig min riktiga grund i Bujinkan. Temat var en fortsättning på tisdagens tema. Soke återkommer hela tiden till ett par nyckelkoncept, och det betyder troligtvis att han tycker vi suger väldigt på dessa saker så vi behöver träna mer på dem.

Rent generellt skall man vara väldigt försiktig i sin tolkning när någon instruktör i Japan säger att man är duktig på något. Det ingår inte i den japanska kulturen att skapa konflikt och ofta döljer man att man tycker någon suger genom att säga till dem att de är “duktiga”, kanske i förhoppning att man som i Japan oftast reagerar på detta genom att försöka uppnå den “duktigheten”. Ett beröm är alltså enligt det synsättet mer en piska på ryggen än ett verkligt beröm. Jag råkade själv ut för en sak för ett par år sedan då jag under ett träningspass för Nagato sensei tränade tillsammans med Duncan, en som bott och tränat många år i Japan. Nagato sensei kommenterade då något jag gjorde med “ma ma”. Det betyder ungefär “sisådär”. Duncan sa att det var ett väldigt högt omdöme för att komma från Nagato sensei. Jag frågade Duncan om det var ungefär som “gå hem och träna på det tio år så kanske du begriper och blir bra på det”, vilket enligt Duncan var precis så man bör tänka. Därför blir jag också väldigt skeptisk när Nagato sensei på en av träningarna nu i veckan sa “you are all very good”. Min tolkning är att, ok, det är något kapitalt vi har missat så det gäller att träna ännu hårdare och ännu mer för att förstå vad det är vi borde ha kunnat vid det här laget.

Så kontentan är att det gäller att ligga i för vill man bli duktig så är det bara mer träning som gäller…

Mvh

/PC