Som rubriken säger, “no pain – no gain!”…men jag vet egentligen inte vilken som gör mest ont. Att få en medalj av Soke, eller att få “dalj” av en instruktör eller träningskamrat. Jag återkommer till vad jag menar, men först lite bakrund till bilderna. Den första är från slutet av 80-talet eller början av 90-talet i Malmö när Sveneric Bogsäter och Mariette V.D. Vliet höll träningen här. Den andra bilden är 2015 i Japan när jag erhöll Shin Gi Tai Bufu Ikkan av Soke. Tredje bilden är efter en träning något eller några år tidigare i Japan när jag tränade med en tuff dam från Texas, USA och fjärde bilden är från ungefär samma tid när jag erhöll Bujinkans guldmedalj.

Så, tillbaka till rubriken igen, utan smärta kommer man ingenstans. Inom Bujinkan har vi ett begrepp som heter Shigoki 扱き som betyder “hård träning”. Ibland kan träningen vara hård och det gör ont. Det är trots allt en stridskonst vi sysslar med i Bujinkan Budo Taijutsu. Dock, på träningen måste vi ha en oerhört stor respekt för varandra, för vi lånar faktiskt ut våra kroppar till våra träningskamrater för att de skall kunna träna sina tekniker på oss. Ibland gör det ont, ibland gör det rent utan in i helsike ont. Det är dock ingen på träningen som försöker skada den andra av rent sadistiska orsaker, utan man tränar för att lära sig något. Men det är också en träning för den som tar emot tekniken. Ett alldeles ypperligt tillfälle att träna något som heter Fudoshin 不動心, ett orubbligt hjärta. Åter till den tredje bilden som är min högerarm efter den här träningen med den tuffa damen från Texas. Det var nämligen som så att hon råkade få se min arm ett par dagar efter och frågade hur jag hade fått de blåmärkena. “Det var du som gav mig dem på senaste träningen med Soke” svarade jag. “Men du visade ju ingenting?!”. Nej, varför skulle jag visa att det gjorde ont. Det var ingen “farlig” teknik på det sättet, utan grepp av lite skinn. Det gör ont som attan, men det är inget som skadar i längden, så jag ägnade mig det passet åt att öva på just Fudoshin, orubbligt hjärta för att inte visa något. I en riktig fajt kan man inte springa hem till mamma bara för man får en smäll och det gör ont, som Sveneric brukar uttrycka det. Dessutom kan det vara en taktisk fördel med att inte visa att man får ont….motståndaren kan få lite myror i huvudet av det.

Men då till de andra två bilderna….belöningarna…hur kan de göra ont? Naturligtvis är jag oerhört hedrad av att ha fått erhålla dessa utmärkelser av Soke. Men samtidigt så gör de ont. Inte fysiskt, men de tynger så tillvida att varje erkännande av det här slaget, oavsett om det är en grad eller en medalj eller någon annan typ av diplom också är ytterligare ansvar som läggs på ens axlar. Att stå upp för Bujinkan, att vara korrekt och ärlig mot de som tränar tillsammans med en. Att göra sitt bästa för att förmedla den kunskap jag kan om det vi tränar på ett för Bujinkan så korrekt sätt som möjligt. Detta var också en läxa som jag fick lära mig av den gode Larry Jonsson som skällde ut mig efter noter en gång 🙂 och det är jag idag oerhört tacksam för!

Alla vi som fungerar som sempai (äldre elev) eller sensei (instruktör) inom Bujinkan har ett ansvar för att lära ut Bujinkan på ett så korrekt sätt vi bara kan. Satt för något år sedan eller två med två goda vänner i Stockholm, Steven och Anna, där Steven precis öppnat egen dojo. Jag blev djupt imponerad av den seriositet Steven visade när han berättade att han funderade på vad som hans signum skulle vara på träningen, det som han ville att hans elever skall bära med sig från den träning som de bedriver i hans dojo. Så jag har tagit till mig den frågan och funderat på vad vill jag att Bujinkan Malmö skall ge till de som tränar där….

Det finns ett par saker som jag upplever är väldigt viktiga för att få någonting ut av Bujinkan Budo Taijutsu. Det är bland annat följande:

• En korrekt kroppsstruktur så att man kan röra sig på rätt sätt, i rätt riktning och med rätt balans.
• korrekta grundtekniker!
  Eftersom all träning i Japan utgår från att man har en bra bas och kan sina grunder, så ser jag den här som väldigt viktig. Skall man kunna gå vidare och helst också passera mig som instruktör ;-), så måste man träna med andra instruktörer och för att kunna ta till sig vad de gör så behöver man förstå basen. Det är också ett av skälen till att jag förespråkar att nybörjar- och fortsättningsträning arbetar med grunder och bland annat Ten chi Jin Ryaku no maki, för att vi på den avancerade träningen skall kunna arbeta med rörelse, variationer, redskap etc.
• Att man trivs på träningen! Om man inte tycker det är kul och man inte känner för att gå till träningen, då lockar kanske soffan eller andra aktiviteter mer, och det är inte genom dem man blir bra på Bujinkan Budo Taijutsu. Så även om vi också har Shigoki på träningen, så har vi också leende och skratt. Det ena utesluter nämligen inte det andra 🙂

Det blev lite för långt för en söndagskväll. Nu drar vi snart igång träningen för hösten i Bujinkan Malmö. Närmare bestämt den 21 augusti kl 19:00 i dojon på Ystadvägen 46 i Malmö. Det är då den officiella terminsstarten är. Naturligtvis har vi aldrig något längre träningsuppehåll, utan vi har hållt igång över hela sommaren, men man behöver ändå en återstart då och då. Måndagen den 21 augusti är en särdeles lämplig återstart för oss som alltid är igång och förhoppningsvis ser vi en del nya ansikten också som är villiga att ge sig in i ett oändligt äventyr utan slut.

Mvh

/PC