logo_trans

Bujinkan Dojo Malmö

En del av Malmö Budoklubb

DSC_0124
CIMG7438

Bujinkan Budo Taijutsu

武神館武道体術

Introduktion

Om du är en wannabe Ninja kan du sluta läsa nu…

Men om du vill träna traditionell japansk budo…
Om du är villig att tänja ditt tålamod till det yttersta…
Om du är envis, på gränsen till dum…
Om du inte rädd för smärta och utmaningar…
Om du är beredd på att ge dig in på en lång och mödosam resa…
Om du inte ger upp eller dör…

Då har du möjligheten att bli ett med en budo där det förflutna och framtiden förenas i ett flöde av tekniker och principer från lärare till elev i oavbruten tradition

Bujinkan Budo Taijutsu är inte en modern sport byggd på gammal Budo, utan det är en levande tradition. Träningen sker främst på traditionellt sätt, men den funktionella aspekten och kopplingen till shinken真剣, känslan av att stå under ett skarpt svärd, poängteras ständigt.

Med levande tradition menas i det här fallet att det är de bakomliggande principerna till teknikerna som är viktiga, och inte teknikerna i sig. Teknikerna är verktyg för att lära sig principer, och principerna skall kunna appliceras och föras tillbaka till att fungera i verkligheten. Detta gör att kampformen fortfarande är användbar och applicerbar i det moderna samhället.

Kort sagt:

Bujinkan Budo Taijutsu är traditionell budo för kropp och själ i nutid!

2017-10-12

Teaser training…

Ukemi, Sanshin no kata, Kihon happo, jodan tsuki, jodan uke, chudan tsuki, daken uke, gedan tsuki, gedan uke, sokuyaku keri och så vidare….

Jag har tjatat om vikten av en god grund och det kommer fortsatt också vara fokus. Speciellt för kyu-graderade (kanske än mer för dan-graderade). Men ibland måste man få en försmak av vart grunderna så småningom kommer bära oss. Igår var en sådan dag där vi utforskade och provade på (märk ordvalet) att ta en teknik vidare in i Bujinkan Budo Taijutsuns förtrollade värld.

Vi utgick helt enkelt från Kihon Happo Ichimonji no kamae och utforskade den utifrån koncepten Tate ni Tsuru 楯に為 och Happo Hiken 八方秘剣, som i det här fallet handlar om att kunna utföra en teknik med alla olika redskap (i förlängningen alla distanser, alla vinklar etc. men just idag med olika redskap). Vi började med Hanbo för att sedan använda Bo och Naginata och slutligen ett vanligt Obi, bälte.

Tanken var att genom att arbeta på detta sättet få en försmak på var man kan komma om man bara har en tillräckligt stabil grund. Så det kommer bli mer grundträning och mellan varven utforskar vi via andra koncept. Vi kommer även jobba vidare med olika skolor och redskap, men grund måste alltid vara med tills den internaliserats i kroppen och sitter i ryggmärgen som en naturlig respons på en attack.

Mvh

/PC

2017-10-07

Filmer och böcker

Igår kväll träffades vi några stycken i dojon för att titta på lite filman  och böcker med anknytning till Bujinkan. En tidig version av Ten Chi Jin Ryaku no Maki, Sveneric Bogsäters version som gavs ut i början av 90-talet och nu den nyutgivna versionen av Rikard Sundelius…vi tittade lite på Taijutsuboken, som kom i början av 80-talet och som var en förfinad variant av TCJRnM med bilder och fler förklaringar, och några olika versioner av översättningar av den som florerat. Även Hatsumi senseis böcker Sojutsu, Bojutsu, Hanbojutsu och Knife and Pistol fighting. Idag har vi det väldigt väl förspänt med de nyare böckerna Hatsumi sensei har gett ut, och då framförallt “Unarmed Fighting Arts of the Samurai”, där Hatsumi sensei släppte alla (nästan i alla fall) taijutsu-tekniker från Gyokko ryu, Koto ryu, Takagi Yoshin ryu, Shinden Fudo ryu, Kukishin ryu och Togakure ryu.

Hatsumi sensei fick frågan om varför han avslöjade alla tekniker ur skolorna. Då gav han ju ut alla hemligheter ansåg någon….

Men tekniker på papper är bara tekniker på papper!

Jag kan jämföra med mina egna anteckningar. Det har blivit några sidor under de mer än 25 år jag tagit anteckningar från träningen. Notera att det jobbet har oftast skett på rummet på kvällen efter träningen, för när man är på mattan så tränar man. Det enda undantaget i detta fallet som jag har upplevt är Someya sensei i Japan som förutsätter att man har anteckningsmaterial med och som ger pauser för att man skall kunna skriva ner vad man precis gjort.

Men jag skulle i stort sett kunna lämna mina anteckningar till vem som helst inom Bujinkan, och det är inte säkert att de skulle kunna förstå dem ändå. Därför mina anteckningar är min tolkning av en rörelse, en känsla, en upplevelse på mattan. Det är ingen annan som kan återskapa MIN känsla eller upplevelse genom att läsa mina anteckningar.

Det är på samma sätt med de tekniker som Hatsumi sensei skrivit i sin bok, eller i de Densho som Shihan i Japan har. Även om man kan läsa japanska så kan man inte återskapa det som står i texten utan att ha blivit visad, instruerad av någon som kan och till det fått ta del av Kuden, den muntliga överföringen.

Vad man också måste förstå är att tekniker, kata är verktyg!

Men de är inte verktyg för hur man fightas på slagfältet, utan de är verktyg för att överföra kunskap om hur man fightas på slagfältet och för att lära kroppen viktiga principer som genom otaliga test i verkliga situationer har funnits vara effektiva i verkliga situationer.

En god vän, Mark Lithgow, skrev följande i ett svar på FB i en diskussion mellan väldigt erfarna budokas från Bujinkan:

“Contrary to common belief, swordsmen are not caught up in kata. They use kata to drill techniques, but they also drill them until they become muscle memory, to such a degree that they can utilise what they’ve learned in any given situation. After about 10 years in the Shinkage ryu, we are encouraged to work on ‘kudaki’ (henka).”

Mark tränar Shinkage ryu, en svärdsskola, men har också bott och tränat och tränar fortfarande Bujinkan i Japan sedan 1987.

Det han skriver ovan gäller naturligtvis också för kata och tekniker i Bujinkan. Det är verktyg för att driva in en metod i muskelminnet så att den blir automatiskt och kan appliceras i alla olika situationer. Konceptet  shu ha 破, ri 離, dvs. lära, bryta, och lämna, eller som jag uttrycker det för Bujinkan Malmö, lära, träna och applicera är väldigt viktig. Man kan inte börja bryta upp en teknik i varianter, Henka, innan man har fått in grundrörelsen och grundförståelse i vad det är den kata eller tekniken försöker lära en. Vi har oftast alldeles för bråttom i Bujinkan att komma vidare till “henka-stadiet”. Det gör också att väldigt många har en skakig grund i sin taijutsu. Notera Marks kommentar om tid innan man i Shinkage ryu får börja med Henka….10 år. 

Det var en lisa för själen när vi var några stycken från klubben som var på ett läger i Göteborg för några veckor sedan och vi tränade tre tekniker på två dagar. Första taijutsu-tekniken ägnade vi 2 timmar åt. Inga varianter, utan bara att försöka hitta Kaname (the essential point) i tekniken, det som gör att den fungerar.

Det som jag har som mål i Bujinkan Malmö är att man skall få med sig en stabil grund, en bra bas med sig från träningen. Så grundläggande fallteknik, slagteknik, blockeringar, Sanshin no kata och Kihon Happo kommer genomsyra träningen även i fortsättningen, även om vi naturligtvis också kommer jobba vidare med tekniker från skolorna, redskap, Happo Hiken etc. Men vi kommer inte träna på det sätt som man gör på träningar med Shihan och Hatsumi sensei i Japan…av det enkla skälet att vi skall ha en så bra grund med oss att vi kan delta på exempelvis de träningarna i Japan för att dels kunna ha något ut av att träna på den nivån, alltså lära oss mer, men också för att vi skall slippa skämmas.

Så böcker och filmer är inspiration och kan förmedla kunskap, men det verkliga jobbet ligger i träning, på mattan, för en instruktör, hemläxa i form av hitori keiko, och mer träning i dojon. Man kan aldrig bli bra på Bujinkan Budo Taijutsu om man inte tränar, tränar och åter tränar.

Mvh

/PC

2017-10-01

Bujinkan – grader och titlar

Dai-Shihan, Yuushu-Shihan, Shihan, Shidoshi, Shidoshi-ho, Sensei, Sempai och Kohai…

Kyu och Dan….

Jugodan, Judan, Godan och Shodan…

Shin Gi Tai Bufu Ikkan….

   

(sista bilden var precis efter Andreas klarat godan-testet och blivit licensierad instruktör)

Det florerar många grader, diplom och olika titlar i Bujinkan och det kan väl vara bra att försöka förklara lite hur det hänger ihop.

Kyu 級 betyder grad (rank och brukar referera till lägre grader eller juniora grader).

Det är här man börjar. Allra först har man 10:e kyu eller som det också heter, mu kyu 無級, ingen grad. Under den här tiden bär man vitt bälte.

Efter första graderingen byter man till grönt bälte för killar och rött bälte för tjejer. Fråga inte varför, men det är så Hatsumi sensei i Japan har bestämt att det skall vara. Detta bälte har man sedan med sig ett ganska bra tag. Graderna märks istället ut med ett emblem på vänster sida av bröstet och med stjärnor i silver eller guld. Exakt hur finns beskrivet i klubbens nybörjarkompendium.

Träningsmässigt handlar de lägsta kyu-graderna om att lära sig träna. Det är här man börjar lära sig gå och stå, rulla och röra sig. Det man fokuserar på här är att få till ett fundament att bygga vidare på. Det kallas Kiso 基礎 (foundation) och är de byggstenar som de grundläggande teknikerna, till exempel Kihon Happo 基本八法, baseras på.

Efter att ha gått igenom kyu-graderna kommer man så småningom till dan-grader eller svart bälte. Dan 段 har också betydelsen grad/rank, men brukar användas för seniora grader. Egentligen är det fel att skriva kyu-grad eller dan-grad för betydelsen blir grad-grad i båda fallen. Många tror att dan-grader är mästargrader, men det är ett stort missförstånd. Tittar man på betydelsen av Shodan 初段, den första dan-graden så betyder den första eller lägsta graden, eller helt enkelt början. Kyu-graderna är helt enkelt ett förstadie för att kunna börja lära sig och det är vid Shodan den riktiga träningen börjar.

Något som också är viktigt att känna till är att i Bujinkan delas alla grader ut enligt ett koncept som heter Sakizuke 先付 け (givet i förväg). Man får inte en grad för att man kan något, utan för att man har möjligheten att komma dit om man kämpar vidare. Det är alltså ingen belöning, utan mer som en piska på ryggen att försöka bli bättre. Detta är ett väldigt japanskt sätt att se på det och där är det naturligt att försöka förbättra sig själv för att bli värd den graden man har fått.

Alla grader är också personliga. Det betyder att man kan inte jämföra grader mellan två personer.

Hatsumi sensei skrev i boken Hiden Togakure ryu ninpo följande:

”Whenever I give rank to my students, I say ‘I am the one who gave you this dan, but it is you who must keep its worth.’ Rank is given to keep harmony among students training in martial arts.”

Under en träning med Nagato sensei I Kita-Asaka 2015 höll han en paus med frågestund. Då kom också frågan om grader upp och han uttryckte det kort och gott ”grades are for happiness”.

Dock, en grad som är lite viktigare i Bujinkan är Godan, 5:e dan. Det är då man går igenom Sakki-testet och om man klarar det får den första ”titeln” i Bujinkan, nämligen Shidoshi 士道師– instruktör. Det är som Shidoshi man är licensierad instruktör i Bujinkan med rätt att öppna en egen dojo. Förr i tiden fanns det även en titel som var Shidoshi-ho, assisterande instruktör. Det var för de som fortfarande inte hade klarat Godan, men gav rätt att driva en dojo under en Shidoshi. Dock denna titel togs bort för rätt många år sedan då Hatsumi sensei ansåg att det fanns så många Shidoshi så att man gott kunde träna under en licensierad instruktör till dess att man hade klarat Godan och själv blev licensierad. Det är vid Godan den riktiga träningen börjar.

Nästa ”steg” är Judan, 10 dan. För att erhålla Judan krävs rekommendation från 3 andra Judan. Som Judan brukar man också bli kallad Shihan 師範, En översättning av Shihan är ”modell” eller ”förebild” (role model).  Kort och gott kan man säga att ju högra grad, desto mer ansvar har man. Ansvar för att vara en korrekt förebild, ansvar för att det man lär ut verkligen är Bujinkan så att man inte blandar in egna idéer och påhitt. Det är vid Judan den riktiga träningen börjar.

Den sista grad man kan få är Jugodan, 15 dan, eller som den officiellt heter 10 dan Kugyo Happo Biken. Det är egentligen 10 dan med lite ”påhäng”, men faktiskt så skriver Hatsumi sensei 15 dan på diplomet. Det är vid Jugodan den riktiga träningen börjar.

När det gäller Shihan så har Hatsumi sensei börjat dela ut diplom för Dai-Shihan (Stor-Shihan) och Yuushu-Shihan (utmärkt eller viktig Shihan). Dai betyder stor och under samma frågestund med Nagato sensei som frågan om grader kom upp, så frågade någon också om skillnaden mellan Dai-shihan och Yuushu-shihan. Det korta svaret blev ”Dai-Shihan is better”.

Shin Gi Tai Bufu Ikkan 心技体賞武風一貫är ett diplom som kan tilldelas de som har fått Jugodan. Betydelsen är ungefär ” Understands the unity of spirit/technique/Body through enduring years of hard training”

Ett par andra viktiga ord att känna till….Sensei – lärare. Sensei är ingen titel utan det är ett vanligt japansk ord för lärare. Används likväl för lärare i en skola som för en lärare i dojon. Jag har inget behov av att man springer omkring i dojon och kallar mig ”lärare”. För mig går det alldeles utmärkt med namnet. Ingen av de andra titlarna är något man sätter på ett visitkort eller skriver under ett brev eller mail med heller.

Detta var en liten inblick i några av de begrepp som vi frotteras med i Bujinkan Budo Taijutsu. Det viktigaste är dock träning, träning och åter träning. Det är på mattan man ser vilka som är där och har hjärtat med. Sen vad som hänger kring midjan eller hur många papper man har spelar mindre roll.

 

Mvh

/PC

2017-09-19

Tsune 常 – Vardagsvanor

Tsune, vardagsvanor eller “the usual state of things” som är en mer exakt översättning. I japanskan används det ordet för att beskriva något som man gör regelbundet, som har blivit en del i ens sätt att leva. En som har beskrivit detta väldigt väl är författaren Dave Lowry i boken “Moving Toward Stillness”. De flesta av hans böcker är väl värda att läsa om man är intresserad av budo. Några fler titlar att nämna är “Autumn Lighting”, “Persimmon Wind” och naturligtvis “Sword and Brush”.

Åter till Tsune 常, något man gör så att det har blivit en vardagsvana. Något man inte tänker på utan bara gör för att det hör hemma i ens liv. Har man husdjur, så hör det till vardagen att ge dem mat eller gå ut med dem. Inom Budo så handlar det om att göra träning till en daglig vana. Att gå till träningen är något som man bara gör ett antal gånger i veckan, och hemma kör man igenom sina Sanshin no kata och Kihon Happo som en del i den dagliga rutinen. Om ni läser under www.bujinkanmalmo.se/traningen/ ser ni begreppet hitori keiko 一人稽古. Det är något väldigt viktigt om man vill bli bra på Bujinkan Budo Taijutsu. På de instruktörsledda träningspassen är det ofta så många nya intryck, inte bara när man är alldeles ny, utan där är hela tiden nya infallsvinklar och ett informationsflöde på det som sker på träningen. Det är när man går hem och tränar det på egen hand som man börjar processa informationen och föra in tekniker och rörelser i kroppen så att de sätter sig i ryggmärgen. Jag kommer ihåg för många herrans år sedan, i början av min egen träning på 80-talet när jag jobbade ensam kvällstid som nattoperatör på ett dataföretag. Jag hade 10 minuters arbete och sedan 20 minuters väntan på att banden skulle snurra färdigt innan nya 10 minuters arbete tog vid…så höll kvällarna på i ett antal timmar….vad gör man under väntetiden….jo, en lång lång korridor med hårt golv…många ukemi (fall) blev det. Både fram och tillbaka och på sidan….kväll efter kväll. Det var kanske det som räddade mig den gången framhjulet på cykeln fastnade i ett hål och jag for rätt över styret, rullade runt, kom upp på fötter och blev överlycklig för att falltekniken fungerade.

Långt senare, på hotellrum ute i världen då jag reste mycket med jobbet….Sanshin no kata och Kihon Happo. Så även nu, så många kvällar i veckan jag hinner. Tänk bara på att det är viktigt att man hela tiden, regelbundet går på träningarna i dojon för det är där man får hjälp av instruktören och sempai, äldre elever att justera och rätta till så att man inte hamnar på fel spår, för då har man tyvärr lika lång väg tillbaka innan man har “tränat ur” de felaktiga rörelserna och innan de korrekta rörelserna börjar sätta sig. Alltså, hela tiden balans mellan dojo och hitori keiko.

Mvh

/PC

2017-09-13

Kvällens Fortsättning/Avancerade träning

Kvällens träning kom att bestå av Sanshin no kata och Kosshi Kihon Sanpo. Tanken med att gå igenom dessa grundligt är att man skall kunna ta teknikerna med sig hem för hitori keiko, egenträning.

När det gäller just Sanshin, så är jag ute efter att man skall få en så ren rörelse som möjligt. Inga onödiga “ticks” på vägen. Utförandet skall vara mjukt men ändå krispigt på så sätt att det inte finns några oanvändbara rörelser på vägen. Allting skall ha ett syfta, annars har det inte i tekniken att göra.

Nu är det upp till utövarna att just öva, öva och öva på teknikerna. Sen kör vi repetition nästa onsdag igen så att alla kan kontrollera att de fortfarande är på rätt spår och kan få hjälp att justera eventuella brister.

När det gäller Kosshi Kihon Sanpo, de tre tekniker i Kihon Happo som handlar om blockering, slag och sparkar, så tillkommer momentet att man kör dem mot en motståndare. Då plötsligt måste man få rätt på avstånd och vinklar också. Dock, även här går träningen ut på att ge en grund för hitori keiko så att vi kan kontrollera, repetera och justera på nästa träningspass.

På söndag tänkte jag fortsätta med Gyokko ryu på den avancerade träningen.

Mvh

/PC

20170621_203704
DSC_0124
DSC_0020_688_edited
DSC_0050

""The simplest is always the most difficult."

- Masaaki Hatsumi