Vi skriver nu 2018 i kalendern och det är dags att starta den nya terminen i Bujinkan Malmö. Bujinkan Budo Taijutsu är en levande traditionell japansk stridsform applicerbar i det moderna samhället…. Ovanstående mening är full av motsägelser. Traditionell och applicerbar i det moderna samhället på en och samma gång. Låter för bra för att vara sant. Bujinkan Budo Taijutsu bygger på nio skolor/stilar för traditionella japanska stridskonst. Det är stilar som utvecklats under många hundra år med sitt ursprung i Sengoku Jidai…”Warring State period”, dvs den period i japansk historia som bestod av ständigt inbördeskrig i Japan innan shogun Tokugawa Ieyasu enade Japan i början av 1600-talet. De tekniker och principer som utgör grunden för de olika stilarna har utvecklats utifrån vad som fungerat på slagfältet i krig och konflikter. Till detta kommer den kulturella aspekten, filosofi etc. som har varit en integrerad del i det japanska samhället och för utvecklingen av de stilar som ingår i Bujinkan. Det brukar sägas att en av de sista utövarna att använda metoderna i verklig strid var Takamatsu Toshitsugu i början av 1900-talet. Han var den som lärde upp vår nuvarande soke, stormästare, Hatsumi Maasaki. Detta är dock inte sant! Jag har många vänner inom Bujinkan som är beroende av och har använt de här metoderna i sina dagliga liv inom militär och polisväsende. Så den funktionella aspekten av strid och självskydd/självförsvar finns definitivt kvar i det vi tränar. Dock, det skall sägas är man bara ute efter att träna självförsvar, då finns det andra stilar som kanske snabbare ger verktyg för det. Bujinkan Budo Taijutsu är nämligen så mycket mer! Det vi har är ett komplett system med Taijutsu, kroppsmetoder men också alla traditionella japanska redskap och vapen. Det finns en rik historia och filosofi bakom det vi tränar. Vi arbetar utifrån en väl beprövad pedagogik i hur vi tränar. Så i korta drag, vad får man när man kommer till oss:

• Taihenjutsu – kroppsrörelse, fallteknik, hopp och förflyttningar
• Dakentaijutsu – slag, sparkar och blockeringar
• Jutaijutsu – grepp, kast, frigörningar

Det som skiljer oss från andra modernare kampstilar är att ovanstående delar är integrerade med varandra från början. Många moderna stilar har tappat delar genom historian, och har därför tvingats komplettera med till exempel slag och sparkar från andra system. Ett exempel är jujutsu som fått hämta in slag och sparkar från karate och andra stilar. Inom Bujinkan Budo Taijutsu så har slag och sparkar följt med hela vägen tillsammans med grepp och kast och det är då samma rörelsefilosofi och metodik som ligger bakom hela systemet. Det är samma sak med alla vapen och redskap vi tränar och hanterar inom Bujinkan. Det är samma rörelsemetodik där också, även om vi naturligtvis anpassar oss efter det enskilda vapnets egenskaper. Det man träffar på och tränar med hos oss är svärd, stavar, naginata, kniv, rep, etc. etc. Det vill säga alla traditionella japanska vapen och redskap som tillhör systemen inom Bujinkan. Det vi börjar med när man kommer ny till Bujinkan Malmö är naturligtvis våra grunder. De består av:

• Fallteknik och rullningar Vilket är en grund för att kunna fortsätta träna tillsammans. Helt enkelt för att kunna vara en bra träningskamrat där vår partner kan utföra sina tekniker utan att man blir skadad eller gör sig illa.
• Slag, sparkar och blockeringar Slag och sparkar är väldigt viktigt för att vi skall kunna attackera vår träningspartner så att denne kan träna tekniker. Blockeringar är en av de grundläggande bitarna för att skydda sig mot en attack där vår grund bygger på att man börjar med att flytta sig ur vägen. Det gör att det spelar inte så stor roll om det är ett rakt slag, en rundpall, en spark eller någon som svingar ett redskap, för vi bygger in en rörelse att sätta sig i säkerhet.
• Kamae – ställningar Helt enkelt ett sätt att hålla ordning på balans och sina tentakler i rörelse så att vi vet var vi har våra armar och ben och rör oss på ett effektivt sätt där vi håller vår balans och kroppsstruktur på ett sådant sätt att vi hela tiden kan fortsätta röra oss
• Sanshin no kata – 5 grundrörelser “motorn” i våra rörelser. Helt enkelt hur man skapar rörelse på ett effektivt sätt.
• Kihon Happo – 8 grundtekniker Våra  grundtekniker som går igen i alla andra tekniker i Bujinkan Budo Taijutsu….totalt nära 2500 tekniker, men kan man sin Kihon Happo så ser man de principerna i allt annat man gör sen.

Ovanstående är inget som man kör en termin och sen lämnar utan man arbetar med det ständigt tills det blir en del i kroppens naturliga reaktion och respons. Man kan säga att man bygger in det i ryggmärgen. Jag kör fortfarande själv Sanshin och Kihon Happo regelbundet..mer eller mindre varje kväll. Ett exempel är fallteknik som jag själv haft “nöjet” att se att det fungerade i verkliga livet då framhjulet på cykeln fastnade i ett hål som jag inte såg på grund av en vattenpöl…gick naturligt att böja in huvudet rulla runt, komma upp på fötter, räta upp styret på cykeln igen och cykla vidare. Det blev helt enkelt en naturlig reaktion på en oförutsedd händelse. Bujinkan Budo Taijutsu är inte expresståget till Stockholm, utan mer som ett godståg runt hela jorden. Det finns så mycket att träna på, utvecklas, bli bättre så att det är en pågående livsuppgift. Känner ni att ni vill vara med på den häftigaste resan av de alla, den att förbättra sig själv, så är ni välkomna till Bujinkan Malmös terminsstart den 15 januari 2018 klockan 19:00 på Ystadvägen 46 i Malmö. Välkomna!!!! /PC

Temat för årets “lucialäger” i Köpenhamn är Kannin Dokuson och Muto Dori, vilket är årets tema inom Buijinkan. Jag och Peter Carlsson var på plats underlördagen får att få lite inspiration till träningen under våren, och för att kanske förstå lite mer av arten vi tränar.

Kannin Dokuson innebär, om mitt minne stämmer, att man ska respektera sin motståndare, situationen man är i, omgivningen samt även sig själv. Att respektera sig själv och de kunskaper man har är grunden för att kunna respektera andra personer i sin omgivning, då även sina motståndare.

Muto Dori tolkas vanligen som försvar mot svärd. Men det har inom Bujinkan kommit att tolkas som försvar mot alla vapen. Och att försvara sig genom att inte slåss med eller kämpa emot sin motståndare, utan att kontrollera strukturen istället.

Så väver man samman dessa koncept så ska man respektera sin motståndare, men inte bry sid om denne. När man slutar bry sig om personen i fråga och vad hen gör så slutar man slåss med personen, man bara rör sig på ett sätt som denne har svårt att läsa och ännu svårare att bemöta. “Soft always beat hard” som Sveneric uttryckte det lite senare under dagen. Och det är enligt honom gällande inom ett flertal arter, att den högsta nivån av kampform är att kunna göra allting soft. Att kontrollerat byta mellan hårt och mjukt, mjuk kropp men hård näve som ett exempel.

För egen del blev det en dag där jag fick studera hur man kan kontrollera en motståndare utan att greppa honom eller göra några egentliga tekniker. Man rör sig så att man har möjligheten att göra en teknik, men det faktum att man inte behöver använda dem gör att man får många fler alternativ att använda i olika situationer. Och än en gång så märker man hur mycket det gör att man faktiskt använder fötterna för att flytta sig på ett sätt som gör det enkelt att utföra tekniker.

Dagens specialare (För min egen del då)  blev en teknik där man ska undvika ett horisontellt hugg mot magen. Jag misslyckades säkert mer än hälften av gångerna med att ens undvika svärdet, men när man någon gång lyckades kände man hur hemskt det var att vara just precis utanför svärdets räckvidd. Och samtidigt hur man genom att vara just där kan övervinna en motståndare bara genom att stå på rätt ställe.
Min känsla av dagens övningar blev att om man kan lära sig att kontrollera en eller flera motståndare på det sätt vi övade, så kan man nästa utföra magi. Åtminstone kommer det se ut så för de som ev. ser på när man utför det. Allting är logiskt att förklara, men man kan inte se det utan att titta efter just precis den detaljen som förklarar allting i tekniken.

Det var ett trevligt läger med många bekanta och obekanta ansikten, där vi gemensamt försökte följa med i vad Sveneric visade oss för något. Jag såg många som skakade på huvudet mot slutet, säkert gjorde jag själv detsamma större delen av tiden, när vi såg vad som gjordes men inte kunde se vad som faktiskt hände. Trots att det skedde mitt framför ögonen på oss.

Så kort sagt, det var en väldigt trevlig lördag i Köpenhamn med Sveneric Bogsäter. Tackar för träningen!

/Robin

Då har vi genomfört ytterligare en gradering i Bujinkan Malmö. Bra uppslutning, men det kanske berodde på att Robin annonserade ut graderingen med ”obligatorisk närvaro”.

 

Jag tänkte börja med lite historia. Jörgen Hejde och jag tog över träningen i Malmö 1993, då Sveneric Bogsäter och Mariette V.D. Vliet bestämde sig för att flytta till Holland. Vi var då båda redan Shidoshi, dvs. hade instruktörslicens från Japan. Sedan dess har det flutit mycket vatten under broarna och många har kommit och gått i det som först var Malmö Taijutsuklubb – Bujinkan Dojo och som senare blev en del i Malmö Budoklubb som Bujinkan Malmö. Nära 300 personer har sedan 1993 kommit till oss och tränat under längre eller kortare tid. Många gånger har vi haft graderingar.

Men statistiken talar sitt tydliga språk. Väldigt få har uthålligheten, stannar i träningen och ser det långsitktiga resultatet. Många är de som provar på och tränar en termin eller två, det vill säga graderar en eller två gånger och sedan faller träningen bort, man hittar något annat som passar bättre eller helt enkelt tappar intresset. En del hänger kvar ytterligare ett par år och når lite högre kyu-grader och av de nästan 300 som en gång börjat, så kan jag räkna 24 stycken som nått shodan eller högre. Det är alltså mindre än 10% som hänger med så långt. Det är lite synd, för det är ju först vid shoden, eller godan eller judan som den verkliga träningen börjar…😉

Åter till gårdagens gradering…alla grader är personliga. Man kan inte jämföra grader mellan två personer med varandra. Det enda man kan jämföra är sin egen nya grad med sin tidigare grad. Om man inte tycker att man utvecklats tillräckligt för att förtjäna den nya graden finns bara en medicin….träna hårdare, träna mer, träna koncentrerat. Och sedan är det ju som jag skrivit innan, alla grader är enligt konceptet Sakizuke 先付 け (givet i förväg), vilket betyder att oavsett vad man själv tycker, så bör man ändå jobba mer för att bli värd graden.

Fem personer fick nya kyu-grader, Johannes, Thomas, Kent-Inge, Bruno och Ermias. Väldigt bra utfört av er alla, trots att ni aldrig vet riktigt i förväg vad som kommer att hända (Confusion is a good state of mind 😉).

Det är dock ett par personer från gårdagens gradering som jag skulle vilja lyfta fram lite extra.

Peter F som har tagit ett stort kliv framåt genom att börja instruera. Det är just genom att instruera som man måste tänka till, dels på vad man gör, men framförallt på hur man gör saker och hur man förmedlar hur man gör saker. Det är saker som hjälper till att förstärka och befästa den egna förmågan också. Nu fick du en ny utmaning på halsen till….Nidan. Nu gäller det att jobba ännu hårdare, för som Churchill sa, “I have nothing to offer but blood, toil, tears, and sweat,” – Det är precis det Bujinkan handlar om.

Nästa att nämna är Sofia som igår förärades med yondan. Först måste jag säga att se Sofia röra sig i randori mot tre attackerande var en fröjd för ögat. Tajming, distans, positionering, kroppsstruktur…just framförallt kroppsstruktur och till det innovativa lösningar. Det är bara att konstatera att Sofia presterar som bäst när hon utsätts för press. För Sofias del kommer det nu att handla om att våga släppa sig själv och lita på taijutsun som hon besitter…nästa test är enklare och mycket mycket svårare på samma gång. Kanske inte så mycket blod nästa gång, men väl slit, tårar och svett. Dock, jag har fullt förtroende för att du kommer lösa det galant den dagen det kommer.

Två andra personer som måste nämnas är humle och dumle, mina stabila klippor som är grunden för att vi kan bedriva träningen i Bujinkan Malmö. Robin och Andreas! Utan er hade det inte fungerat. Ni är träningen trogna. Ni har båda lång erfarenhet med er. Andreas som tränade på 80-talet och början av 90-talet kom tillbaka efter ett uppehåll på 16 år och nu har tränat mer än tio år efter återkomsten. Robin som började 2004 och varit stadig i sin utveckling sedan dess. Det är några år sedan ni båda klarade godan-testet. Men nu är det dags för er att lyfta ytterligare. Detta gör att jag kommer skicka in en rekommendation för nanadan för er båda (sen får vi se om Hatsumi sensei bifaller 😊). Men ni skall veta att det jobb ni gör och den stötta som kommer av er i klubben är ovärderlig. Att jag sedan passade på att titta på er taijutsu också igår gör inte saken sämre. En bra struktur, en stor förståelse av vad ni gör, ni kan båda instruera, ni vet hur man applicerar Happo Hiken genom att ni har en gedigen grund i många av de redskap vi tränar med. Helt enkelt, ni är bra utövare och instruktörer. Den dagen ni vill är ni båda flygfärdiga för att driva eget, men jag hoppas ni har lärt er en sak av Jörgen och mig. Nämligen att tillsammans är man starka. Är man ensam om att bedriva träning, så får man ställa in träningen för att livet kommer emellan…jobb, sjuk, familj etc. Därför hoppas jag att ni vill vara med på resan så länge som möjligt i Bujinkan Malmö, men samtidigt att ni tar den plats ni förtjänar.

Mvh

/PC

Jag delade nyligen ett inlägg på Facebook från en instruktör som bott och tränat i Japan. Han tog upp en viktig bit i det inlägget om att bo i Japan och träna regelbundet för en japansk Shihan och att göra resor dit med jämna (ojämna) mellanrum för att träna.

Det är stor skillnad på det här. Även om man gör aldrig så många resor till Japan och tränar intensivt under en period, så är det inte samma sak som att bo där och träna flera gånger i veckan för de absolut mest kunniga inom Bujinkan. Det kommer aldrig att kunna bli samma sak. Den ständiga överföringen av kunskap som sker på regelbunden träning jämfört med brottstycken då och då, det är och blir inte samma sak.

Är då vi som reser till Japan då och då värdelösa? Absolut inte! Man kan ta till sig oerhört mycket av att träna i Japan under korta perioder. Man kan komplettera genom att träna med andra som rest till Japan och tränat. Men man måste inse sina begränsningar. Man lever inte Bujinkan på samma sätt som de som bor och tränar i Japan (och kanske dessutom har språket med sig så att de plockar upp alla nyanser i träningen). Sen skall man också veta att väldigt många av de som bosatt sig i Japan för att träna har gjort oerhörda uppoffringar på andra områden i livet. Det är inte alla förunnat att både ha kakan och äta upp den.

Så vi som då inte har samma möjligheter…vi kan fortfarande utvecklas och bli väldigt duktiga i Bujinkan Budo Taijutsu. Men det krävs också väldigt mycket arbete på ett annat sätt. Först och främst har vi ett väldigt stort ansvar gentemot de som tränar med oss. Skulle vilja punkta upp det i följande bitar:

• Vi är inte guds gåva till Bujinkan. Vi måste inse våra begränsningar och att vi inte har det djup som de som har bott många år i Japan och regelbundet tränat för Soke och Shihans där.
• Vi måste vara med noggranna med vår egen träning. Att försöka träna på ett så korrekt vis som möjligt. Inte göra egna tolkningar i för stor utsträckning.
• Att regelbundet försöka träna med andra som varit i Japan eller själv åka till Japan. Inte först och främst i syfte att få “fler häftiga tekniker” att köra hemma, utan att bli korrigerad och rättad så att vi inte hamnar på fel spår själv.
• Vi måste vara väldigt noga med att lära ut det vi kan så korrekt som möjligt. Vi kan inte “hitta på” eller blanda in annat för att fylla luckor i vår egen kunskap (för då är det inte Bujinkan längre).

Det är också viktigt att ha en tydlig idé om vad vi vill ge de som valt att träna med oss..först och främst att på samma sätt som man under träningen respekterar sin uke för att de lånat ut sin kropp för mig att lära mig något från, respektera och inse att det är en förmån att någon har valt att träna för en och har förtroende det man lär ut. Dessa människor måste behandlas med yttersta respekt (även om man ibland i läroprocessen kanske ger sken av annat 😉 ).

i mitt fall vill jag att de som tränar med mig skall få en så stabil bas som möjligt så att de har möjlighet att ta till sig träningen i Japan eller med andra duktiga instruktörer. Jag har haft med ett par väldigt duktiga träningskamrater till Japan, Sofia, Robin och Andreas….

Jag tror att de kan intyga att träningen i Japan sker på en lite annan nivå än man kan köra med elever som inte tränat så länge i Sverige. Naturligtvis är målet att kunna nå samma nivå som i Japan, men man måste inse sina begränsningar. Vi har inte samma nivå här som där. De som tränar där har ofta tränat för samma Shihan i många år och fått en stabil grundträning (som man ytterst sällan får se när man bara kommer under begränsade perioder).

Men det vi kan göra är att förbereda de som vill åka dit och träna genom att ge dem en så bra och stabil grund som möjligt. Där är så många av de japanska Shihan som framför klagomål på grunderna hos de som kommer och tränar i Japan, så det vi kan göra är att försöka ge så bra grunder att man slipper skämmas när man kommer till Japan. Det betyder mycket slag, sparkar och blockeringar, taihenjutsu med mycket fallteknik så man kan vara en bra uke åt de man tränar med, sanshin no kata och kihon happo….ten chi jin ryaku no maki, tekniker från skolorna byggt på moto gata eller kihon för respektive skola, grunder i redskap, att kunna utföra vilken teknik som helst med vilket redskap som helst etc. etc. osv. osv.

Vi saknar alltså inte material att träna. Möjligtvis saknar vi tid att träna allt det man behöver träna för att få en bra grund att stå på. Det är väl det jag saknar själv just nu. Även om det blir daglig sanshin och kihon som hitori keiko, så jag har så mycket jag skulle behöva träna så jag hade lätt kunnat fylla hela dagar alla dagar i veckan. Speciellt med tanke på att man behöver arbeta in en rörelse eller teknik 10000 gånger innan den sitter som en automatisk neuromuskulär reaktion och respons….dvs sitter i ryggmärgen.

Mvh

/PC

 

 

Dagens nybörjare/fortsättare träning blev fokus på fortsättare då inga nybörjare var närvarande. Så efter uppvärmning, Ukemi, slag och sparkar så frågade jag vad vill ni göra idag? Svaret blev Naginata, så då fick jag köra med det vapnet i en timme.

För de som inte vet vad en Naginata är, så är det en japansk hillebard. Det är nästan som att sätta ett japanskt “samurai-svärd” på ett långt träskaft så man får ett längre vapen att använda på de Japanska slagfälten under inbördeskrigen.

Detta är dock inget vapen jag tränat med i fråga om tekniker anpassade för vapnet, jag har bara sett det användas i uppvisningar vi gjort under tidigare år. Så då får man köra lite av det man sett, och försöka använda de tekniker jag faktiskt har gjort med olika vapen; huvudsakligen med Bo (den långa trästaven) samt grundteknikerna vi har i Kihon Happo.
Så när man är mitt uppe i att visa och förklara vad man gör, då märker man små detaljer där man helt plötsligt inser att Kihon Happo verkligen lyser igenom i allt vi gör inom Bujinkan. Som hur vi positionerar oss när vi förflyttar oss undan från en attack, hur vi blockerar och hur vi attackerar. Hur principerna som finns invävda i våra grunder är anpassade för att strida med vapen lika väl som obeväpnad.

Jag kan väl lugnt avsluta med att det fortfarande är ett stort arbete att studera, prova, fundera och träna kring kamparten Bujinkan för min del. Jag har en lång väg kvar att vandra innan jag kanske kan känna att jag har “koll på läget”. OM en sådan känsla inträffar när man tränar gammal Budo/gamla stridskonster. Av vad jag hör från de som vandrar framför mig verkar det inte så.

Så jag antar att vi ses på mattan snart igen. 🙂

/Robin