Jag delade nyligen ett inlägg på Facebook från en instruktör som bott och tränat i Japan. Han tog upp en viktig bit i det inlägget om att bo i Japan och träna regelbundet för en japansk Shihan och att göra resor dit med jämna (ojämna) mellanrum för att träna. Det är stor skillnad på det här. Även om man gör aldrig så många resor till Japan och tränar intensivt under en period, så är det inte samma sak som att bo där och träna flera gånger i veckan för de absolut mest kunniga inom Bujinkan. Det kommer aldrig att kunna bli samma sak. Den ständiga överföringen av kunskap som sker på regelbunden träning jämfört med brottstycken då och då, det är och blir inte samma sak. Är då vi som reser till Japan då och då värdelösa? Absolut inte! Man kan ta till sig oerhört mycket av att träna i Japan under korta perioder. Man kan komplettera genom att träna med andra som rest till Japan och tränat. Men man måste inse sina begränsningar. Man lever inte Bujinkan på samma sätt som de som bor och tränar i Japan (och kanske dessutom har språket med sig så att de plockar upp alla nyanser i träningen). Sen skall man också veta att väldigt många av de som bosatt sig i Japan för att träna har gjort oerhörda uppoffringar på andra områden i livet. Det är inte alla förunnat att både ha kakan och äta upp den. Så vi som då inte har samma möjligheter…vi kan fortfarande utvecklas och bli väldigt duktiga i Bujinkan Budo Taijutsu. Men det krävs också väldigt mycket arbete på ett annat sätt. Först och främst har vi ett väldigt stort ansvar gentemot de som tränar med oss. Skulle vilja punkta upp det i följande bitar:

• Vi är inte guds gåva till Bujinkan. Vi måste inse våra begränsningar och att vi inte har det djup som de som har bott många år i Japan och regelbundet tränat för Soke och Shihans där.
• Vi måste vara med noggranna med vår egen träning. Att försöka träna på ett så korrekt vis som möjligt. Inte göra egna tolkningar i för stor utsträckning.
• Att regelbundet försöka träna med andra som varit i Japan eller själv åka till Japan. Inte först och främst i syfte att få ”fler häftiga tekniker” att köra hemma, utan att bli korrigerad och rättad så att vi inte hamnar på fel spår själv.
• Vi måste vara väldigt noga med att lära ut det vi kan så korrekt som möjligt. Vi kan inte ”hitta på” eller blanda in annat för att fylla luckor i vår egen kunskap (för då är det inte Bujinkan längre).

Det är också viktigt att ha en tydlig idé om vad vi vill ge de som valt att träna med oss..först och främst att på samma sätt som man under träningen respekterar sin uke för att de lånat ut sin kropp för mig att lära mig något från, respektera och inse att det är en förmån att någon har valt att träna för en och har förtroende det man lär ut. Dessa människor måste behandlas med yttersta respekt (även om man ibland i läroprocessen kanske ger sken av annat 😉 ). i mitt fall vill jag att de som tränar med mig skall få en så stabil bas som möjligt så att de har möjlighet att ta till sig träningen i Japan eller med andra duktiga instruktörer. Jag har haft med ett par väldigt duktiga träningskamrater till Japan, Sofia, Robin och Andreas…. Jag tror att de kan intyga att träningen i Japan sker på en lite annan nivå än man kan köra med elever som inte tränat så länge i Sverige. Naturligtvis är målet att kunna nå samma nivå som i Japan, men man måste inse sina begränsningar. Vi har inte samma nivå här som där. De som tränar där har ofta tränat för samma Shihan i många år och fått en stabil grundträning (som man ytterst sällan får se när man bara kommer under begränsade perioder). Men det vi kan göra är att förbereda de som vill åka dit och träna genom att ge dem en så bra och stabil grund som möjligt. Där är så många av de japanska Shihan som framför klagomål på grunderna hos de som kommer och tränar i Japan, så det vi kan göra är att försöka ge så bra grunder att man slipper skämmas när man kommer till Japan. Det betyder mycket slag, sparkar och blockeringar, taihenjutsu med mycket fallteknik så man kan vara en bra uke åt de man tränar med, sanshin no kata och kihon happo….ten chi jin ryaku no maki, tekniker från skolorna byggt på moto gata eller kihon för respektive skola, grunder i redskap, att kunna utföra vilken teknik som helst med vilket redskap som helst etc. etc. osv. osv. Vi saknar alltså inte material att träna. Möjligtvis saknar vi tid att träna allt det man behöver träna för att få en bra grund att stå på. Det är väl det jag saknar själv just nu. Även om det blir daglig sanshin och kihon som hitori keiko, så jag har så mycket jag skulle behöva träna så jag hade lätt kunnat fylla hela dagar alla dagar i veckan. Speciellt med tanke på att man behöver arbeta in en rörelse eller teknik 10000 gånger innan den sitter som en automatisk neuromuskulär reaktion och respons….dvs sitter i ryggmärgen. Mvh /PC    

Dagens nybörjare/fortsättare träning blev fokus på fortsättare då inga nybörjare var närvarande. Så efter uppvärmning, Ukemi, slag och sparkar så frågade jag vad vill ni göra idag? Svaret blev Naginata, så då fick jag köra med det vapnet i en timme.

För de som inte vet vad en Naginata är, så är det en japansk hillebard. Det är nästan som att sätta ett japanskt ”samurai-svärd” på ett långt träskaft så man får ett längre vapen att använda på de Japanska slagfälten under inbördeskrigen.

Detta är dock inget vapen jag tränat med i fråga om tekniker anpassade för vapnet, jag har bara sett det användas i uppvisningar vi gjort under tidigare år. Så då får man köra lite av det man sett, och försöka använda de tekniker jag faktiskt har gjort med olika vapen; huvudsakligen med Bo (den långa trästaven) samt grundteknikerna vi har i Kihon Happo.
Så när man är mitt uppe i att visa och förklara vad man gör, då märker man små detaljer där man helt plötsligt inser att Kihon Happo verkligen lyser igenom i allt vi gör inom Bujinkan. Som hur vi positionerar oss när vi förflyttar oss undan från en attack, hur vi blockerar och hur vi attackerar. Hur principerna som finns invävda i våra grunder är anpassade för att strida med vapen lika väl som obeväpnad.

Jag kan väl lugnt avsluta med att det fortfarande är ett stort arbete att studera, prova, fundera och träna kring kamparten Bujinkan för min del. Jag har en lång väg kvar att vandra innan jag kanske kan känna att jag har ”koll på läget”. OM en sådan känsla inträffar när man tränar gammal Budo/gamla stridskonster. Av vad jag hör från de som vandrar framför mig verkar det inte så.

Så jag antar att vi ses på mattan snart igen. 🙂

/Robin

 

Tai 体 – (1) body; physique; posture; (2) shape; form; style; (3) substance; identity; reality

Ibland använder Hatsumi sensei istället följande ord:

Karada 躰 – (1) body; (n) (2) torso; trunk; (3) build; physique; constitution; (n,adj-no) (4) health

Det handlar alltså om kropp. Taijutsu betyder helt enkelt kroppstekniker, eller tekniker som man utför med kroppen. Det är grunden i Bujinkan Budo Taijutsu. Kroppen är det viktigaste redskapet vi har inom Bujinkan. Men, hur många lyssnar på sin kropp?

Man har ibland uttrycken ”tittar, men ser inte…” eller ”hör, men lyssnar inte”. Ibland upplever jag att det är samma sak när det gäller kroppen. Vi gör, men vi känner inte efter var det är som verkligen händer. Det är samma sak som när man går till gymmet och tittar sig omkring. Stort, tungt och snabbt verkar vara devisen som många tränar efter. Men lyssnar de verkligen på sina kroppar? Känner de verkligen efter att det är rätt muskel eller muskelgrupp de tränar? Det är absolut inget fel i att lyfta tungt och snabbt. Det krävs för viss typ av muskelutveckling. Men, jag tror att muskelutvecklingen i längden blir effektivare om man först arbetar in rörelserna korrekt innan man börjar lägga på för mycket tyngd. Samma sak med Taijutsu, sakta och korrekt i början för då rensar man bort onödiga rörelser som tar tid eller inte tillför i effektivitet.

Men något som är väldigt viktigt för att komma rätt med sin Taijutsu är just att lyssna och känna vad det är som händer. Det ger nämligen grunden för mycket annat i Bujinkan. Framförallt är det grunden för de som hänger i tillräckligt länge för att så småningom prova godan-testet (sakki-testet, chop-chop-testet eller vad man nu vill kalla det), dvs. graderingen till 5 dan i Bujinkan Budo Taijutsu. Jag tänker inte beskriva det mer utförligt här….man kan googla, se det på youtube och så, och i vissa fall ser de bra ut och i vissa fall ser det ut att suga ordentligt. Det är ändock inget för någon annan än de som är involverade i testet att avgöra om det är ”korrekt” eller inte. Det beror inte på hur det ser ut, utan på hur det kändes, och det kan bara de inblandade avgöra.

I alla fall, på 80-talet kom ett antal böcker av en amerikansk gentleman om ninja och hur man tränar upp sin sensitivitet. Övningar hit och dit för att ”känna” sin motståndare. Om jag får uttrycka mig lite mer i klartext om vad jag tycker om det….kvalificerad bullshit!!! Det kom från en herre som fick testa ett antal gånger, enligt rykte till och med med hjälm någon gång. Alltså, olika typer av sensitivitetsövningar ger noll och intet värde när det gäller förmågan att klara godan-testet.

Vad som däremot är väldigt nyttigt, det är att börja lyssna på den egna kroppen när man kör sin Sanshin no kata och Kihon Happo. Det är nämligen via att träna de övningarna som man bygger upp den känslighet som gör att man också har möjlighet att klara godan-testet. Det är ju i och för sig inte fel att träna fallteknik också, för då har man chansen att rulla undan hugget när det kommer.

Men börja lyssna på kroppen, känn efter vad som händer. Känn efter när ni är uke också. Ta smällen eller tekniken och känn hur den påverkar er kropp. Både rollen som tori och som uke är viktig för att öva detta…Var är balansen, var är tyndpunkten, hur långt är det till motståndarens hand, känns vinkeln rätt, kan han lyfta benet och sparka, kan jag hålla emot kraften som kommer mot mig när jag blockerar, etc. etc. etc. Det är grunden för att bygga en god Taijutsu.

Mvh

/PC

 

 

 

Ukemi, Sanshin no kata, Kihon happo, jodan tsuki, jodan uke, chudan tsuki, daken uke, gedan tsuki, gedan uke, sokuyaku keri och så vidare….

Jag har tjatat om vikten av en god grund och det kommer fortsatt också vara fokus. Speciellt för kyu-graderade (kanske än mer för dan-graderade). Men ibland måste man få en försmak av vart grunderna så småningom kommer bära oss. Igår var en sådan dag där vi utforskade och provade på (märk ordvalet) att ta en teknik vidare in i Bujinkan Budo Taijutsuns förtrollade värld.

Vi utgick helt enkelt från Kihon Happo Ichimonji no kamae och utforskade den utifrån koncepten Tate ni Tsuru 楯に為 och Happo Hiken 八方秘剣, som i det här fallet handlar om att kunna utföra en teknik med alla olika redskap (i förlängningen alla distanser, alla vinklar etc. men just idag med olika redskap). Vi började med Hanbo för att sedan använda Bo och Naginata och slutligen ett vanligt Obi, bälte.

Tanken var att genom att arbeta på detta sättet få en försmak på var man kan komma om man bara har en tillräckligt stabil grund. Så det kommer bli mer grundträning och mellan varven utforskar vi via andra koncept. Vi kommer även jobba vidare med olika skolor och redskap, men grund måste alltid vara med tills den internaliserats i kroppen och sitter i ryggmärgen som en naturlig respons på en attack.

Mvh

/PC

Igår kväll träffades vi några stycken i dojon för att titta på lite film  och böcker med anknytning till Bujinkan. En tidig version av Ten Chi Jin Ryaku no Maki, Sveneric Bogsäters version som gavs ut i början av 90-talet och nu den nyutgivna versionen av Rikard Sundelius…vi tittade lite på Taijutsuboken, som kom i början av 80-talet och som var en förfinad variant av TCJRnM med bilder och fler förklaringar, och några olika versioner av översättningar av den som florerat. Även Hatsumi senseis böcker Sojutsu, Bojutsu, Hanbojutsu och Knife and Pistol fighting. Idag har vi det väldigt väl förspänt med de nyare böckerna Hatsumi sensei har gett ut, och då framförallt ”Unarmed Fighting Arts of the Samurai”, där Hatsumi sensei släppte alla (nästan i alla fall) taijutsu-tekniker från Gyokko ryu, Koto ryu, Takagi Yoshin ryu, Shinden Fudo ryu, Kukishin ryu och Togakure ryu.

Hatsumi sensei fick frågan om varför han avslöjade alla tekniker ur skolorna. Då gav han ju ut alla hemligheter ansåg någon….

Men tekniker på papper är bara tekniker på papper!

Jag kan jämföra med mina egna anteckningar. Det har blivit några sidor under de mer än 25 år jag tagit anteckningar från träningen. Notera att det jobbet har oftast skett på rummet på kvällen efter träningen, för när man är på mattan så tränar man. Det enda undantaget i detta fallet som jag har upplevt är Someya sensei i Japan som förutsätter att man har anteckningsmaterial med och som ger pauser för att man skall kunna skriva ner vad man precis gjort.

Men jag skulle i stort sett kunna lämna mina anteckningar till vem som helst inom Bujinkan, och det är inte säkert att de skulle kunna förstå dem ändå. Därför mina anteckningar är min tolkning av en rörelse, en känsla, en upplevelse på mattan. Det är ingen annan som kan återskapa MIN känsla eller upplevelse genom att läsa mina anteckningar.

Det är på samma sätt med de tekniker som Hatsumi sensei skrivit i sin bok, eller i de Densho som Shihan i Japan har. Även om man kan läsa japanska så kan man inte återskapa det som står i texten utan att ha blivit visad, instruerad av någon som kan och till det fått ta del av Kuden, den muntliga överföringen.

Vad man också måste förstå är att tekniker, kata är verktyg!

Men de är inte verktyg för hur man fightas på slagfältet, utan de är verktyg för att överföra kunskap om hur man fightas på slagfältet och för att lära kroppen viktiga principer som genom otaliga test i verkliga situationer har funnits vara effektiva i verkliga situationer.

En god vän, Mark Lithgow, skrev följande i ett svar på FB i en diskussion mellan väldigt erfarna budokas från Bujinkan:

”Contrary to common belief, swordsmen are not caught up in kata. They use kata to drill techniques, but they also drill them until they become muscle memory, to such a degree that they can utilise what they’ve learned in any given situation. After about 10 years in the Shinkage ryu, we are encouraged to work on ‘kudaki’ (henka).”

Mark tränar Shinkage ryu, en svärdsskola, men har också bott och tränat och tränar fortfarande Bujinkan i Japan sedan 1987.

Det han skriver ovan gäller naturligtvis också för kata och tekniker i Bujinkan. Det är verktyg för att driva in en metod i muskelminnet så att den blir automatiskt och kan appliceras i alla olika situationer. Konceptet  shu 守, ha 破, ri 離, dvs. lära, bryta, och lämna, eller som jag uttrycker det för Bujinkan Malmö, lära, träna och applicera är väldigt viktig. Man kan inte börja bryta upp en teknik i varianter, Henka, innan man har fått in grundrörelsen och grundförståelse i vad det är den kata eller tekniken försöker lära en. Vi har oftast alldeles för bråttom i Bujinkan att komma vidare till ”henka-stadiet”. Det gör också att väldigt många har en skakig grund i sin taijutsu. Notera Marks kommentar om tid innan man i Shinkage ryu får börja med Henka….10 år. 

Det var en lisa för själen när vi var några stycken från klubben som var på ett läger i Göteborg för några veckor sedan och vi tränade tre tekniker på två dagar. Första taijutsu-tekniken ägnade vi 2 timmar åt. Inga varianter, utan bara att försöka hitta Kaname (the essential point) i tekniken, det som gör att den fungerar.

Det som jag har som mål i Bujinkan Malmö är att man skall få med sig en stabil grund, en bra bas med sig från träningen. Så grundläggande fallteknik, slagteknik, blockeringar, Sanshin no kata och Kihon Happo kommer genomsyra träningen även i fortsättningen, även om vi naturligtvis också kommer jobba vidare med tekniker från skolorna, redskap, Happo Hiken etc. Men vi kommer inte träna på det sätt som man gör på träningar med Shihan och Hatsumi sensei i Japan…av det enkla skälet att vi skall ha en så bra grund med oss att vi kan delta på exempelvis de träningarna i Japan för att dels kunna ha något ut av att träna på den nivån, alltså lära oss mer, men också för att vi skall slippa skämmas.

Så böcker och filmer är inspiration och kan förmedla kunskap, men det verkliga jobbet ligger i träning, på mattan, för en instruktör, hemläxa i form av hitori keiko, och mer träning i dojon. Man kan aldrig bli bra på Bujinkan Budo Taijutsu om man inte tränar, tränar och åter tränar.

Mvh

/PC