Ett av de grundläggande koncepten i Bujinkan Budo Taijutsu är ninjutsu. Sex av de nio skolor för stridskost som ingår i Bujinkan har sitt ursprung i eller kan helt eller delvis klassificeras som ninjutsu.

På japanska skrivs ninjutsu som 忍術. Just tecknet 忍 är väldigt intressant. Den rena översättningen till engelska är “endurance; forbearance; patience; self-restraint” (Jim Breen’s wwwjdic).

Om man delar upp tecknet i sina två beståndsdelar, så är det tecknet för svärd 刀  (To) och tecknet för hjärta 心 (Kokoro). Man använder svärdet för att skydda hjärtat (spirit).

Det ger lite av bakgrunden till det jag tänkte skriva lite mer om nu, nämligen uthållighet. För nyckeln till att komma långt i Bujinkan och träna Budo Taijutsu är just uthållighet. Varför har då dumjäkeln lagt in en bild på ett hus??? Många av de som reste till Japan för att träna i Bujinkan under 80-talets senare hälft och början på 90-talet kommer känna igen det. Stället med de många namnen, Old Apartments, Heartbreak Hotel, The Shithole….de två fönstren på gaveln närmst var mina under 6 veckor sommaren 1989. Och uthållighet var något man tränades i när man bodde där. Toaletten var en porslinsskål med ett rör rakt ner i en tank. Regnade det mycket och blev för fuktigt så kom maskarna uppkrypande. Duschen….som inte hade uppfunnits när jag var där sommaren 1989, men som väl någon kommit på till augusti 1990 när Jörgen och jag kom dit för att dela mittenrummet på ovanvåningen i nästan 10 veckor, det var en stril till en vattenkanna som man satt i kallvattenslangen till tvättmaskinen. Jätteskönt i August när temperaturen ibland var över 40-gradersstrecket, men i oktober när det bara var runt 10 grader på nätterna var det inte lika angenämt. Uthållighet var ett signum…speciellt att bo på mindre än 10 kvadratmeter i nästan 10 veckor….vi pratade inte med varandra på flera månader efter vi kom hem…tränade tillsammans varje vecka för Sveneric Bogsäter, javisst, träningen kan man inte undvara….men prata med varandra, nej, vi hade fått så det räckte av varandra för ett rätt bra tag då. Den andra bilden var tagen 1990 på Shanghai, stamstället där vi hängde nästan varje kväll…utom onsdagar då det var stängt. Då var det Coco’s som gällde istället. Till och med den kvällen som en Taifun kom in och väl hemma igen efter en promenad på Nodas gator mitt i natten, barfota för vattnet stod nästan 10 cm högt av allt regnande, så drack vi en del whisky för att somna tryggt….det blåste bara så huset rörde sig sisådär 10 cm i sidled på andra våningen den natten.

Uthållighet….Hatsumi sensei har två favorituttryck…Gambatte Kudasai…ungefär “var vänlig och kämpa på” och “Keep on going”. Det är nämligen det som är nyckeln.

Nästa bild är från en träning med Shiraishi sensei i Kasukabe en lördag under sommaren 1997. Ytterligare 10 år senare var Jörgen och jag tillbaka i Japan tillsammans igen. Vi hade båda gjort några resor innan dess också, men var för sig. Men 2007 lyckades vi släpa med oss Sofia också…hint till Sofia, dags igen snart…chop chop!!!

Det har blivit ytterligare ett antal resor till Japan efter det, och planering är påbörjad för ytterligare en. Dock, det finns en prioriteringsordning som man inte får glömma. Familj, arbete och sedan träning. Därför måste man också inse att ibland blir det inte träning som man tänkt sig, resan som man så gärna vill göra till Japan för att träna får skjutas på framtiden. Något med jobbet kommer emellan.

Such is life…忍…nin – tålamod. Det viktiga är att inte ge upp utan att “keep on going”.

Men det handlar inte bara om när man kan åka till Japan eller inte, när man inte kan åka på ett träningsläger med en väldigt bra instruktör som man väldigt gärna vill lära sig av…för ibland måste man prioritera annat…忍…nin – tålamod – ge inte upp!

Det är även så i Taijutsu. Jag skrev i något inlägg att som nybörjare känns det ibland som att man har två vänsterfötter  och hjärnan fattar kanske men kroppen vill bara inte göra det hjärnan vet precis hur man skall göra. Ibland känns det bara hopplöst. Ingenting fungerar….忍…nin – tålamod – ge inte upp!

Vi hamnar på platåer i träningen. Vi tycker att det står still, vi utvecklas inte. 忍…nin – tålamod – ge inte upp!

Man känner sig som en nybörjare. Inte bara när man är nybörjare, utan även de som varit med längre kan stå som gapande fågelholkar på något träningsläger. Hur attans gjorde instruktören den tekniken? Även, eller kanske speciellt när man är i Japan och tränar för Hatsumi sensei, eller purple magic som ett par goda vänner i Stockholm kallar honom (på grund av hans lila-färgade hår). Man står som en liten lallande barnunge och undrar “hur attans gjorde han det där?”. Det spelar ingen roll hur länge man tränat, för han har ändå tränat ännu längre…忍…nin – tålamod – ge inte upp!

Men det är ju det som är inspirationen i att träna. Hur länge man än hållit på, hur många tekniker man än tycker sig kunna, hur många träningsläger eller resor till Japan man än gjort….så finns det mer att lära! Man blir helt enkelt inte färdig. Det är det som är utmaningen i Bujinkan Budo Taijutsu, att inte sluta utan som Hatsumi sensei säger, “fortsätt och kämpa på”, för det finns alltid mer att bli bättre på. Och Dojon är ju platsen där man kan förbättra sig själv, om man kämpar på!

Så mitt råd till alla tränande, nya som gamla, kämpa på!

(Jörgens och min träningsdräkt på tork efter en träning i Japan 1990)

Mvh

/PC