Tsune, vardagsvanor eller “the usual state of things” som är en mer exakt översättning. I japanskan används det ordet för att beskriva något som man gör regelbundet, som har blivit en del i ens sätt att leva. En som har beskrivit detta väldigt väl är författaren Dave Lowry i boken “Moving Toward Stillness”. De flesta av hans böcker är väl värda att läsa om man är intresserad av budo. Några fler titlar att nämna är “Autumn Lighting”, “Persimmon Wind” och naturligtvis “Sword and Brush”.
Åter till Tsune 常, något man gör så att det har blivit en vardagsvana. Något man inte tänker på utan bara gör för att det hör hemma i ens liv. Har man husdjur, så hör det till vardagen att ge dem mat eller gå ut med dem. Inom Budo så handlar det om att göra träning till en daglig vana. Att gå till träningen är något som man bara gör ett antal gånger i veckan, och hemma kör man igenom sina Sanshin no kata och Kihon Happo som en del i den dagliga rutinen. Om ni läser under www.bujinkanmalmo.se/traningen/ ser ni begreppet hitori keiko 一人稽古. Det är något väldigt viktigt om man vill bli bra på Bujinkan Budo Taijutsu. På de instruktörsledda träningspassen är det ofta så många nya intryck, inte bara när man är alldeles ny, utan där är hela tiden nya infallsvinklar och ett informationsflöde på det som sker på träningen. Det är när man går hem och tränar det på egen hand som man börjar processa informationen och föra in tekniker och rörelser i kroppen så att de sätter sig i ryggmärgen. Jag kommer ihåg för många herrans år sedan, i början av min egen träning på 80-talet när jag jobbade ensam kvällstid som nattoperatör på ett dataföretag. Jag hade 10 minuters arbete och sedan 20 minuters väntan på att banden skulle snurra färdigt innan nya 10 minuters arbete tog vid…så höll kvällarna på i ett antal timmar….vad gör man under väntetiden….jo, en lång lång korridor med hårt golv…många ukemi (fall) blev det. Både fram och tillbaka och på sidan….kväll efter kväll. Det var kanske det som räddade mig den gången framhjulet på cykeln fastnade i ett hål och jag for rätt över styret, rullade runt, kom upp på fötter och blev överlycklig för att falltekniken fungerade.
Långt senare, på hotellrum ute i världen då jag reste mycket med jobbet….Sanshin no kata och Kihon Happo. Så även nu, så många kvällar i veckan jag hinner. Tänk bara på att det är viktigt att man hela tiden, regelbundet går på träningarna i dojon för det är där man får hjälp av instruktören och sempai, äldre elever att justera och rätta till så att man inte hamnar på fel spår, för då har man tyvärr lika lång väg tillbaka innan man har “tränat ur” de felaktiga rörelserna och innan de korrekta rörelserna börjar sätta sig. Alltså, hela tiden balans mellan dojo och hitori keiko.
Mvh
/PC