En liten sammanfattning av de första dagarnas träning i Japan denna gången.

Jag landade på Narita i tisdags morse (3 april), och efter en stund i kö för att komma igenom passkontrollen hämtade jag mitt bagage och tog mig ner till JR Line station på Narita (Japanese Railways). Fick vänta en stund där men hann få min första flaska grönt te ur en automat och en onigiri för att inte förgås av hunger. Därefter en kort tur med tåget till Narita station där jag bytte till Narita line mot Ueno som stannar i Kashiwa.på vägen. Lämnade in väskorna på hotellet och passade på att äta Sushi på en “rullbands-sushi” här i Kashiwa i väntan på att få rummet. Sen på kvällen till första träningen i Hombu dojo med Hatsumi soke.

Som vanligt så är träningen med soke på en väldigt hög nivå, och man får försöka ta till sig det lilla man kan av de koncept han arbetar med. Utgångspunkten är mutodori (obeväpnat mot vapen) men temat är hela tiden kontroll och nivån på kontroll är att han kontrollerar uke med hela kroppen genom fingrarna. Mycket handlar också om att han sätter upp en “spånning” eller ett “tryck” mot uke som han sen låter försvinna för att sedan på nytt sätta spänning och tryck och låta det försvinna, vilket gör att uke hela tiden fås att leva i ett “missförstånd” om vad som händer.

Onsdagen började med ett pass för Nagato sensei. Som vanligt ber Nagato sensei någon som precis klarat godan-testet att visa en teknik som han sedan bygger vidare på. Nagato sensei är ett under av rörelse-ekonomi. Han är på rätt ställe vid rätt tillfälle i rätt vinkel och gör aldrig mer än nödvändigt. Hela tiden täcker han sina luckor så att det inte finns några öppningar.

Nagato sensei brukar också ha en paus för dricka och med en frågestund. Denna gången handlade det dels om Gakorai Tosha Akuma Fudou, men något som också är väldigt tydligt när man lyssnar på Nagato är hur han värdesätter Hatsumi soke och att man måste följa den väg som soke visar på. Bujinkan är ingen demokrati. Vill man bli bra på Bujinkan Budo Taijutsu, så får man ge avkall på sina egna idéer och tankar och följa den väg som soke stakar ut. Det är också ett ansvar för alla instruktörer, shidoshi, shihans osv. att följa detta, och där är Nagato sensei en rollmodell att ta efter. Eller som han enkelt uttrycker det “whatever soke says is ok” 🙂 .

På kvällen blev det ett träningspass för Noguchi sensei. Träningen för Noguchi sensei utgår oftast från någon av Densho, den här kvällen Gyokko ryu. Som vanligt går det fort, det är sällan man hinner öva mer än ett par gånger var på något av det han visar, och ibland visar han tre, fyra, fem varianter samtidigt. Har man en god grund i basteknikerna så har man i alla fall lättare att hänga med på de varianter han visar.

Torsdagen var väldigt lik onsdagen. Först ett pass med Nagato sensei och sedan ett med Noguchi sensei, fast denna kvällen körde Noguchi sensei tekniker från Takagi Yoshin ryu. Däremellan han jag följa med Steven och Anna från Bujinkan Gyokuryu dojo i Stockholm till en liten familjerestaurang på “Hatsumi street” (vi kan kalla den så eftersom Hatsumi soke innan bodde där, men där nu Bujinkan Community Center och Bujinkan Office ligger). Väl där åt vi fantastisk hemlagad mat, och mitt i alltihopa travar en gentleman med lila hår in på stället….Hatsumi soke. Soke tog notan för alla Bujinkan-medlemmar som var där och det var dels vi från Sverige, men sedan en grupp på kanske tio personer från latinamerika också.

Fredagen började med ett träningspass för Noguchi sensei, varpå vi denna gång gick igenom ett otal tekniker med varianter från Koto ryu. Därefter en stunds väntan för att återigen träna för soke. Här hade jag den stora förmånen att få träna med den instruktör som varit den som gav mig min riktiga grund i Bujinkan. Temat var en fortsättning på tisdagens tema. Soke återkommer hela tiden till ett par nyckelkoncept, och det betyder troligtvis att han tycker vi suger väldigt på dessa saker så vi behöver träna mer på dem.

Rent generellt skall man vara väldigt försiktig i sin tolkning när någon instruktör i Japan säger att man är duktig på något. Det ingår inte i den japanska kulturen att skapa konflikt och ofta döljer man att man tycker någon suger genom att säga till dem att de är “duktiga”, kanske i förhoppning att man som i Japan oftast reagerar på detta genom att försöka uppnå den “duktigheten”. Ett beröm är alltså enligt det synsättet mer en piska på ryggen än ett verkligt beröm. Jag råkade själv ut för en sak för ett par år sedan då jag under ett träningspass för Nagato sensei tränade tillsammans med Duncan, en som bott och tränat många år i Japan. Nagato sensei kommenterade då något jag gjorde med “ma ma”. Det betyder ungefär “sisådär”. Duncan sa att det var ett väldigt högt omdöme för att komma från Nagato sensei. Jag frågade Duncan om det var ungefär som “gå hem och träna på det tio år så kanske du begriper och blir bra på det”, vilket enligt Duncan var precis så man bör tänka. Därför blir jag också väldigt skeptisk när Nagato sensei på en av träningarna nu i veckan sa “you are all very good”. Min tolkning är att, ok, det är något kapitalt vi har missat så det gäller att träna ännu hårdare och ännu mer för att förstå vad det är vi borde ha kunnat vid det här laget.

Så kontentan är att det gäller att ligga i för vill man bli duktig så är det bara mer träning som gäller…

Mvh

/PC

Jag delade nyligen ett inlägg på Facebook från en instruktör som bott och tränat i Japan. Han tog upp en viktig bit i det inlägget om att bo i Japan och träna regelbundet för en japansk Shihan och att göra resor dit med jämna (ojämna) mellanrum för att träna.

Det är stor skillnad på det här. Även om man gör aldrig så många resor till Japan och tränar intensivt under en period, så är det inte samma sak som att bo där och träna flera gånger i veckan för de absolut mest kunniga inom Bujinkan. Det kommer aldrig att kunna bli samma sak. Den ständiga överföringen av kunskap som sker på regelbunden träning jämfört med brottstycken då och då, det är och blir inte samma sak.

Är då vi som reser till Japan då och då värdelösa? Absolut inte! Man kan ta till sig oerhört mycket av att träna i Japan under korta perioder. Man kan komplettera genom att träna med andra som rest till Japan och tränat. Men man måste inse sina begränsningar. Man lever inte Bujinkan på samma sätt som de som bor och tränar i Japan (och kanske dessutom har språket med sig så att de plockar upp alla nyanser i träningen). Sen skall man också veta att väldigt många av de som bosatt sig i Japan för att träna har gjort oerhörda uppoffringar på andra områden i livet. Det är inte alla förunnat att både ha kakan och äta upp den.

Så vi som då inte har samma möjligheter…vi kan fortfarande utvecklas och bli väldigt duktiga i Bujinkan Budo Taijutsu. Men det krävs också väldigt mycket arbete på ett annat sätt. Först och främst har vi ett väldigt stort ansvar gentemot de som tränar med oss. Skulle vilja punkta upp det i följande bitar:

• Vi är inte guds gåva till Bujinkan. Vi måste inse våra begränsningar och att vi inte har det djup som de som har bott många år i Japan och regelbundet tränat för Soke och Shihans där.
• Vi måste vara med noggranna med vår egen träning. Att försöka träna på ett så korrekt vis som möjligt. Inte göra egna tolkningar i för stor utsträckning.
• Att regelbundet försöka träna med andra som varit i Japan eller själv åka till Japan. Inte först och främst i syfte att få “fler häftiga tekniker” att köra hemma, utan att bli korrigerad och rättad så att vi inte hamnar på fel spår själv.
• Vi måste vara väldigt noga med att lära ut det vi kan så korrekt som möjligt. Vi kan inte “hitta på” eller blanda in annat för att fylla luckor i vår egen kunskap (för då är det inte Bujinkan längre).

Det är också viktigt att ha en tydlig idé om vad vi vill ge de som valt att träna med oss..först och främst att på samma sätt som man under träningen respekterar sin uke för att de lånat ut sin kropp för mig att lära mig något från, respektera och inse att det är en förmån att någon har valt att träna för en och har förtroende det man lär ut. Dessa människor måste behandlas med yttersta respekt (även om man ibland i läroprocessen kanske ger sken av annat 😉 ).

i mitt fall vill jag att de som tränar med mig skall få en så stabil bas som möjligt så att de har möjlighet att ta till sig träningen i Japan eller med andra duktiga instruktörer. Jag har haft med ett par väldigt duktiga träningskamrater till Japan, Sofia, Robin och Andreas….

Jag tror att de kan intyga att träningen i Japan sker på en lite annan nivå än man kan köra med elever som inte tränat så länge i Sverige. Naturligtvis är målet att kunna nå samma nivå som i Japan, men man måste inse sina begränsningar. Vi har inte samma nivå här som där. De som tränar där har ofta tränat för samma Shihan i många år och fått en stabil grundträning (som man ytterst sällan får se när man bara kommer under begränsade perioder).

Men det vi kan göra är att förbereda de som vill åka dit och träna genom att ge dem en så bra och stabil grund som möjligt. Där är så många av de japanska Shihan som framför klagomål på grunderna hos de som kommer och tränar i Japan, så det vi kan göra är att försöka ge så bra grunder att man slipper skämmas när man kommer till Japan. Det betyder mycket slag, sparkar och blockeringar, taihenjutsu med mycket fallteknik så man kan vara en bra uke åt de man tränar med, sanshin no kata och kihon happo….ten chi jin ryaku no maki, tekniker från skolorna byggt på moto gata eller kihon för respektive skola, grunder i redskap, att kunna utföra vilken teknik som helst med vilket redskap som helst etc. etc. osv. osv.

Vi saknar alltså inte material att träna. Möjligtvis saknar vi tid att träna allt det man behöver träna för att få en bra grund att stå på. Det är väl det jag saknar själv just nu. Även om det blir daglig sanshin och kihon som hitori keiko, så jag har så mycket jag skulle behöva träna så jag hade lätt kunnat fylla hela dagar alla dagar i veckan. Speciellt med tanke på att man behöver arbeta in en rörelse eller teknik 10000 gånger innan den sitter som en automatisk neuromuskulär reaktion och respons….dvs sitter i ryggmärgen.

Mvh

/PC

 

 

Tai 体 – (1) body; physique; posture; (2) shape; form; style; (3) substance; identity; reality

Ibland använder Hatsumi sensei istället följande ord:

Karada 躰 – (1) body; (n) (2) torso; trunk; (3) build; physique; constitution; (n,adj-no) (4) health

Det handlar alltså om kropp. Taijutsu betyder helt enkelt kroppstekniker, eller tekniker som man utför med kroppen. Det är grunden i Bujinkan Budo Taijutsu. Kroppen är det viktigaste redskapet vi har inom Bujinkan. Men, hur många lyssnar på sin kropp?

Man har ibland uttrycken “tittar, men ser inte…” eller “hör, men lyssnar inte”. Ibland upplever jag att det är samma sak när det gäller kroppen. Vi gör, men vi känner inte efter var det är som verkligen händer. Det är samma sak som när man går till gymmet och tittar sig omkring. Stort, tungt och snabbt verkar vara devisen som många tränar efter. Men lyssnar de verkligen på sina kroppar? Känner de verkligen efter att det är rätt muskel eller muskelgrupp de tränar? Det är absolut inget fel i att lyfta tungt och snabbt. Det krävs för viss typ av muskelutveckling. Men, jag tror att muskelutvecklingen i längden blir effektivare om man först arbetar in rörelserna korrekt innan man börjar lägga på för mycket tyngd. Samma sak med Taijutsu, sakta och korrekt i början för då rensar man bort onödiga rörelser som tar tid eller inte tillför i effektivitet.

Men något som är väldigt viktigt för att komma rätt med sin Taijutsu är just att lyssna och känna vad det är som händer. Det ger nämligen grunden för mycket annat i Bujinkan. Framförallt är det grunden för de som hänger i tillräckligt länge för att så småningom prova godan-testet (sakki-testet, chop-chop-testet eller vad man nu vill kalla det), dvs. graderingen till 5 dan i Bujinkan Budo Taijutsu. Jag tänker inte beskriva det mer utförligt här….man kan googla, se det på youtube och så, och i vissa fall ser de bra ut och i vissa fall ser det ut att suga ordentligt. Det är ändock inget för någon annan än de som är involverade i testet att avgöra om det är “korrekt” eller inte. Det beror inte på hur det ser ut, utan på hur det kändes, och det kan bara de inblandade avgöra.

I alla fall, på 80-talet kom ett antal böcker av en amerikansk gentleman om ninja och hur man tränar upp sin sensitivitet. Övningar hit och dit för att “känna” sin motståndare. Om jag får uttrycka mig lite mer i klartext om vad jag tycker om det….kvalificerad bullshit!!! Det kom från en herre som fick testa ett antal gånger, enligt rykte till och med med hjälm någon gång. Alltså, olika typer av sensitivitetsövningar ger noll och intet värde när det gäller förmågan att klara godan-testet.

Vad som däremot är väldigt nyttigt, det är att börja lyssna på den egna kroppen när man kör sin Sanshin no kata och Kihon Happo. Det är nämligen via att träna de övningarna som man bygger upp den känslighet som gör att man också har möjlighet att klara godan-testet. Det är ju i och för sig inte fel att träna fallteknik också, för då har man chansen att rulla undan hugget när det kommer.

Men börja lyssna på kroppen, känn efter vad som händer. Känn efter när ni är uke också. Ta smällen eller tekniken och känn hur den påverkar er kropp. Både rollen som tori och som uke är viktig för att öva detta…Var är balansen, var är tyndpunkten, hur långt är det till motståndarens hand, känns vinkeln rätt, kan han lyfta benet och sparka, kan jag hålla emot kraften som kommer mot mig när jag blockerar, etc. etc. etc. Det är grunden för att bygga en god Taijutsu.

Mvh

/PC

 

 

 

Ukemi, Sanshin no kata, Kihon happo, jodan tsuki, jodan uke, chudan tsuki, daken uke, gedan tsuki, gedan uke, sokuyaku keri och så vidare….

Jag har tjatat om vikten av en god grund och det kommer fortsatt också vara fokus. Speciellt för kyu-graderade (kanske än mer för dan-graderade). Men ibland måste man få en försmak av vart grunderna så småningom kommer bära oss. Igår var en sådan dag där vi utforskade och provade på (märk ordvalet) att ta en teknik vidare in i Bujinkan Budo Taijutsuns förtrollade värld.

Vi utgick helt enkelt från Kihon Happo Ichimonji no kamae och utforskade den utifrån koncepten Tate ni Tsuru 楯に為 och Happo Hiken 八方秘剣, som i det här fallet handlar om att kunna utföra en teknik med alla olika redskap (i förlängningen alla distanser, alla vinklar etc. men just idag med olika redskap). Vi började med Hanbo för att sedan använda Bo och Naginata och slutligen ett vanligt Obi, bälte.

Tanken var att genom att arbeta på detta sättet få en försmak på var man kan komma om man bara har en tillräckligt stabil grund. Så det kommer bli mer grundträning och mellan varven utforskar vi via andra koncept. Vi kommer även jobba vidare med olika skolor och redskap, men grund måste alltid vara med tills den internaliserats i kroppen och sitter i ryggmärgen som en naturlig respons på en attack.

Mvh

/PC

Igår kväll träffades vi några stycken i dojon för att titta på lite film  och böcker med anknytning till Bujinkan. En tidig version av Ten Chi Jin Ryaku no Maki, Sveneric Bogsäters version som gavs ut i början av 90-talet och nu den nyutgivna versionen av Rikard Sundelius…vi tittade lite på Taijutsuboken, som kom i början av 80-talet och som var en förfinad variant av TCJRnM med bilder och fler förklaringar, och några olika versioner av översättningar av den som florerat. Även Hatsumi senseis böcker Sojutsu, Bojutsu, Hanbojutsu och Knife and Pistol fighting. Idag har vi det väldigt väl förspänt med de nyare böckerna Hatsumi sensei har gett ut, och då framförallt “Unarmed Fighting Arts of the Samurai”, där Hatsumi sensei släppte alla (nästan i alla fall) taijutsu-tekniker från Gyokko ryu, Koto ryu, Takagi Yoshin ryu, Shinden Fudo ryu, Kukishin ryu och Togakure ryu.

Hatsumi sensei fick frågan om varför han avslöjade alla tekniker ur skolorna. Då gav han ju ut alla hemligheter ansåg någon….

Men tekniker på papper är bara tekniker på papper!

Jag kan jämföra med mina egna anteckningar. Det har blivit några sidor under de mer än 25 år jag tagit anteckningar från träningen. Notera att det jobbet har oftast skett på rummet på kvällen efter träningen, för när man är på mattan så tränar man. Det enda undantaget i detta fallet som jag har upplevt är Someya sensei i Japan som förutsätter att man har anteckningsmaterial med och som ger pauser för att man skall kunna skriva ner vad man precis gjort.

Men jag skulle i stort sett kunna lämna mina anteckningar till vem som helst inom Bujinkan, och det är inte säkert att de skulle kunna förstå dem ändå. Därför mina anteckningar är min tolkning av en rörelse, en känsla, en upplevelse på mattan. Det är ingen annan som kan återskapa MIN känsla eller upplevelse genom att läsa mina anteckningar.

Det är på samma sätt med de tekniker som Hatsumi sensei skrivit i sin bok, eller i de Densho som Shihan i Japan har. Även om man kan läsa japanska så kan man inte återskapa det som står i texten utan att ha blivit visad, instruerad av någon som kan och till det fått ta del av Kuden, den muntliga överföringen.

Vad man också måste förstå är att tekniker, kata är verktyg!

Men de är inte verktyg för hur man fightas på slagfältet, utan de är verktyg för att överföra kunskap om hur man fightas på slagfältet och för att lära kroppen viktiga principer som genom otaliga test i verkliga situationer har funnits vara effektiva i verkliga situationer.

En god vän, Mark Lithgow, skrev följande i ett svar på FB i en diskussion mellan väldigt erfarna budokas från Bujinkan:

“Contrary to common belief, swordsmen are not caught up in kata. They use kata to drill techniques, but they also drill them until they become muscle memory, to such a degree that they can utilise what they’ve learned in any given situation. After about 10 years in the Shinkage ryu, we are encouraged to work on ‘kudaki’ (henka).”

Mark tränar Shinkage ryu, en svärdsskola, men har också bott och tränat och tränar fortfarande Bujinkan i Japan sedan 1987.

Det han skriver ovan gäller naturligtvis också för kata och tekniker i Bujinkan. Det är verktyg för att driva in en metod i muskelminnet så att den blir automatiskt och kan appliceras i alla olika situationer. Konceptet  shu 守, ha 破, ri 離, dvs. lära, bryta, och lämna, eller som jag uttrycker det för Bujinkan Malmö, lära, träna och applicera är väldigt viktig. Man kan inte börja bryta upp en teknik i varianter, Henka, innan man har fått in grundrörelsen och grundförståelse i vad det är den kata eller tekniken försöker lära en. Vi har oftast alldeles för bråttom i Bujinkan att komma vidare till “henka-stadiet”. Det gör också att väldigt många har en skakig grund i sin taijutsu. Notera Marks kommentar om tid innan man i Shinkage ryu får börja med Henka….10 år. 

Det var en lisa för själen när vi var några stycken från klubben som var på ett läger i Göteborg för några veckor sedan och vi tränade tre tekniker på två dagar. Första taijutsu-tekniken ägnade vi 2 timmar åt. Inga varianter, utan bara att försöka hitta Kaname (the essential point) i tekniken, det som gör att den fungerar.

Det som jag har som mål i Bujinkan Malmö är att man skall få med sig en stabil grund, en bra bas med sig från träningen. Så grundläggande fallteknik, slagteknik, blockeringar, Sanshin no kata och Kihon Happo kommer genomsyra träningen även i fortsättningen, även om vi naturligtvis också kommer jobba vidare med tekniker från skolorna, redskap, Happo Hiken etc. Men vi kommer inte träna på det sätt som man gör på träningar med Shihan och Hatsumi sensei i Japan…av det enkla skälet att vi skall ha en så bra grund med oss att vi kan delta på exempelvis de träningarna i Japan för att dels kunna ha något ut av att träna på den nivån, alltså lära oss mer, men också för att vi skall slippa skämmas.

Så böcker och filmer är inspiration och kan förmedla kunskap, men det verkliga jobbet ligger i träning, på mattan, för en instruktör, hemläxa i form av hitori keiko, och mer träning i dojon. Man kan aldrig bli bra på Bujinkan Budo Taijutsu om man inte tränar, tränar och åter tränar.

Mvh

/PC

Dai-Shihan, Yuushu-Shihan, Shihan, Shidoshi, Shidoshi-ho, Sensei, Sempai och Kohai…

Kyu och Dan….

Jugodan, Judan, Godan och Shodan…

Shin Gi Tai Bufu Ikkan….

   

(sista bilden var precis efter Andreas klarat godan-testet och blivit licensierad instruktör)

Det florerar många grader, diplom och olika titlar i Bujinkan och det kan väl vara bra att försöka förklara lite hur det hänger ihop.

Kyu 級 betyder grad (rank och brukar referera till lägre grader eller juniora grader).

Det är här man börjar. Allra först har man 10:e kyu eller som det också heter, mu kyu 無級, ingen grad. Under den här tiden bär man vitt bälte.

Efter första graderingen byter man till grönt bälte för killar och rött bälte för tjejer. Fråga inte varför, men det är så Hatsumi sensei i Japan har bestämt att det skall vara. Detta bälte har man sedan med sig ett ganska bra tag. Graderna märks istället ut med ett emblem på vänster sida av bröstet och med stjärnor i silver eller guld. Exakt hur finns beskrivet i klubbens nybörjarkompendium.

Träningsmässigt handlar de lägsta kyu-graderna om att lära sig träna. Det är här man börjar lära sig gå och stå, rulla och röra sig. Det man fokuserar på här är att få till ett fundament att bygga vidare på. Det kallas Kiso 基礎 (foundation) och är de byggstenar som de grundläggande teknikerna, till exempel Kihon Happo 基本八法, baseras på.

Efter att ha gått igenom kyu-graderna kommer man så småningom till dan-grader eller svart bälte. Dan 段 har också betydelsen grad/rank, men brukar användas för seniora grader. Egentligen är det fel att skriva kyu-grad eller dan-grad för betydelsen blir grad-grad i båda fallen. Många tror att dan-grader är mästargrader, men det är ett stort missförstånd. Tittar man på betydelsen av Shodan 初段, den första dan-graden så betyder den första eller lägsta graden, eller helt enkelt början. Kyu-graderna är helt enkelt ett förstadie för att kunna börja lära sig och det är vid Shodan den riktiga träningen börjar.

Något som också är viktigt att känna till är att i Bujinkan delas alla grader ut enligt ett koncept som heter Sakizuke 先付 け (givet i förväg). Man får inte en grad för att man kan något, utan för att man har möjligheten att komma dit om man kämpar vidare. Det är alltså ingen belöning, utan mer som en piska på ryggen att försöka bli bättre. Detta är ett väldigt japanskt sätt att se på det och där är det naturligt att försöka förbättra sig själv för att bli värd den graden man har fått.

Alla grader är också personliga. Det betyder att man kan inte jämföra grader mellan två personer.

Hatsumi sensei skrev i boken Hiden Togakure ryu ninpo följande:

”Whenever I give rank to my students, I say ‘I am the one who gave you this dan, but it is you who must keep its worth.’ Rank is given to keep harmony among students training in martial arts.”

Under en träning med Nagato sensei I Kita-Asaka 2015 höll han en paus med frågestund. Då kom också frågan om grader upp och han uttryckte det kort och gott ”grades are for happiness”.

Dock, en grad som är lite viktigare i Bujinkan är Godan, 5:e dan. Det är då man går igenom Sakki-testet och om man klarar det får den första ”titeln” i Bujinkan, nämligen Shidoshi 士道師– instruktör. Det är som Shidoshi man är licensierad instruktör i Bujinkan med rätt att öppna en egen dojo. Förr i tiden fanns det även en titel som var Shidoshi-ho, assisterande instruktör. Det var för de som fortfarande inte hade klarat Godan, men gav rätt att driva en dojo under en Shidoshi. Dock denna titel togs bort för rätt många år sedan då Hatsumi sensei ansåg att det fanns så många Shidoshi så att man gott kunde träna under en licensierad instruktör till dess att man hade klarat Godan och själv blev licensierad. Det är vid Godan den riktiga träningen börjar.

Nästa ”steg” är Judan, 10 dan. För att erhålla Judan krävs rekommendation från 3 andra Judan. Som Judan brukar man också bli kallad Shihan 師範, En översättning av Shihan är ”modell” eller ”förebild” (role model).  Kort och gott kan man säga att ju högra grad, desto mer ansvar har man. Ansvar för att vara en korrekt förebild, ansvar för att det man lär ut verkligen är Bujinkan så att man inte blandar in egna idéer och påhitt. Det är vid Judan den riktiga träningen börjar.

Den sista grad man kan få är Jugodan, 15 dan, eller som den officiellt heter 10 dan Kugyo Happo Biken. Det är egentligen 10 dan med lite ”påhäng”, men faktiskt så skriver Hatsumi sensei 15 dan på diplomet. Det är vid Jugodan den riktiga träningen börjar.

När det gäller Shihan så har Hatsumi sensei börjat dela ut diplom för Dai-Shihan (Stor-Shihan) och Yuushu-Shihan (utmärkt eller viktig Shihan). Dai betyder stor och under samma frågestund med Nagato sensei som frågan om grader kom upp, så frågade någon också om skillnaden mellan Dai-shihan och Yuushu-shihan. Det korta svaret blev ”Dai-Shihan is better”.

Shin Gi Tai Bufu Ikkan 心技体賞武風一貫är ett diplom som kan tilldelas de som har fått Jugodan. Betydelsen är ungefär ” Understands the unity of spirit/technique/Body through enduring years of hard training”

Ett par andra viktiga ord att känna till….Sensei – lärare. Sensei är ingen titel utan det är ett vanligt japansk ord för lärare. Används likväl för lärare i en skola som för en lärare i dojon. Jag har inget behov av att man springer omkring i dojon och kallar mig ”lärare”. För mig går det alldeles utmärkt med namnet. Ingen av de andra titlarna är något man sätter på ett visitkort eller skriver under ett brev eller mail med heller.

Detta var en liten inblick i några av de begrepp som vi frotteras med i Bujinkan Budo Taijutsu. Det viktigaste är dock träning, träning och åter träning. Det är på mattan man ser vilka som är där och har hjärtat med. Sen vad som hänger kring midjan eller hur många papper man har spelar mindre roll.

 

Mvh

/PC