En händelsefull vecka med mycket träning. Jag har tränat alla pass som går att träna med Nagato sensei, Noguchi sensei och naturligtvis Hatsumi soke. Nu har jag bara två pass kvar som jag kommer att träna innan flyget hem bär av på onsdag förmiddag.

Om vi börjar utanför träningen, så är buyu ett centralt begrepp. Kan väl närmast översättas till ett begripligt språk med “martial friend”. En gemenskap och ett kamratskap för alla oss som vandrar på den här vägen. Man träffas, knyter nya kontakter, lär känna nya människor, tar del av deras vandring på vägen. Det erfarenhetsutbytet är minst lika viktigt som det som sker på mattan.

 

När det gäller träningen så fortsätter det som det brukar. Nagato sensei fokuserar hela tiden på placering och hur man täcker så att man inte har några luckor. Träningen där sker i ganska långsamt tempo och mjukt för att kroppen verkligen skall ha en chans att ta till sig rörelsemönstret. Noguchi sensei rasar däremot på i ett oerhört tempo. Grundteknikerna måste finnas på plats för att man verkligen skall ha något ut av hans träning där han hela tiden visar möjligheter och varianter.

Sokes träning är dock på en helt annan nivå där konceptet är kontroll manifesterat via mutodori. Det kan se ut som soke petar lite med fingrarna, men pratade med en god vän häromdagen som kommit till Bujinkan Hombu office på kvällen då där fortfarande hade varit reportrar som filmat för en youtube-kanal. En av reportrarna hade tydligen varit lite tveksam till det här med fingrarna varpå soke hade visat handgripligt på honom. Min gode vän beskrev att journalisten var närmast gråtfärdig…En annan god vän som bott i japan sedan 1980-talets slut kommenterade det hela med att där är inget mjukt bakom sokes fingrar, för han applicerar hela sin kroppsstrukturs styrka i de punkter han kontrollerar.

Idag började det med ett träningspass för Nagato sensei och därefter Hatsumi soke. Det utdelades ett antal Dai Shihan till olika personer som varit med väldigt länge i Bujinkan. Mot slutet av träningen genomfördes också fem stycken godan-test där Phil Legare var den som utförde huggen. Jag har varit med och sett många godan-test. Det första redan 1989 när jag var i Japan och tränade första gången, och en svensk gick upp för det. Det var Hatsumi soke själv som genomförde testet den gången. Numera överlåter han den rollen till personer med jugodan, ofta från samma land som den som tar testet. Dock måste jag säga att jag har aldrig varit med om så mycket energi som idag när Phil högg. jag satt ett antal meter bort och hade ett par rader människor framför mig, men det här var något som helt saknade motstycke.

Tyvärr vet jag att många slutar träna efter att ha klarat godan-testet, för man har haft det som mål. Man klarar testet, men upptäcker att man fortfarande inte kan flyga eller utföra magiska under. Jag skulle vilja säga att godan-testet öppnar dörren för en ny form av träning som gör att man kan gå än djupare i sin taijutsu. Så för alla som någon gång aspirerar på att klara godan, se det inte som ett mål, utan som en station på vägen. Då blir ni heller inte besvikna när ni upptäcker att det inte kommer blå blixtar ur ändan på er när ni går på toaletten 😉

Det var en liten sammanfattning av senaste veckan. Som sagt, två pass kvar här i Japan för denna gången. Sen kommer det verkliga arbetet. Det som sker i Japan när man är här och tränar är att man lär sig en massa saker. Men, för att det skall bli en del i ens taijutsu, krävs att man går hem och gör sin hemläxa. Helt enkelt tränar på det man lärt sig. Det vill säga, det är nästa vecka som det verkliga arbetet börjar….och även om ni kan tycka det verkar tråkigt, när Phil värmde upp gruppen idag i väntan på soke, så körde han….Sanshin no kata och Kihon Happo det vill säga grundbultarna i Bujinkan Budo Taijutsu och det som gör att alla magiska tekniker som visas här har ett sammanhang och fungerar. Så utan bra grunder, ingen magi.

Mvh

/PC

 

Vi skriver nu 2018 i kalendern och det är dags att starta den nya terminen i Bujinkan Malmö.

Bujinkan Budo Taijutsu är en levande traditionell japansk stridsform applicerbar i det moderna samhället….

Ovanstående mening är full av motsägelser. Traditionell och applicerbar i det moderna samhället på en och samma gång. Låter för bra för att vara sant.

Bujinkan Budo Taijutsu bygger på nio skolor/stilar för traditionella japanska stridskonst. Det är stilar som utvecklats under många hundra år med sitt ursprung i Sengoku Jidai…”Warring State period”, dvs den period i japansk historia som bestod av ständigt inbördeskrig i Japan innan shogun Tokugawa Ieyasu enade Japan i början av 1600-talet. De tekniker och principer som utgör grunden för de olika stilarna har utvecklats utifrån vad som fungerat på slagfältet i krig och konflikter. Till detta kommer den kulturella aspekten, filosofi etc. som har varit en integrerad del i det japanska samhället och för utvecklingen av de stilar som ingår i Bujinkan. Det brukar sägas att en av de sista utövarna att använda metoderna i verklig strid var Takamatsu Toshitsugu i början av 1900-talet. Han var den som lärde upp vår nuvarande soke, stormästare, Hatsumi Maasaki. Detta är dock inte sant! Jag har många vänner inom Bujinkan som är beroende av och har använt de här metoderna i sina dagliga liv inom militär och polisväsende. Så den funktionella aspekten av strid och självskydd/självförsvar finns definitivt kvar i det vi tränar.

Dock, det skall sägas är man bara ute efter att träna självförsvar, då finns det andra stilar som kanske snabbare ger verktyg för det.

Bujinkan Budo Taijutsu är nämligen så mycket mer!

Det vi har är ett komplett system med Taijutsu, kroppsmetoder men också alla traditionella japanska redskap och vapen. Det finns en rik historia och filosofi bakom det vi tränar. Vi arbetar utifrån en väl beprövad pedagogik i hur vi tränar. Så i korta drag, vad får man när man kommer till oss:

• Taihenjutsu – kroppsrörelse, fallteknik, hopp och förflyttningar
• Dakentaijutsu – slag, sparkar och blockeringar
• Jutaijutsu – grepp, kast, frigörningar

Det som skiljer oss från andra modernare kampstilar är att ovanstående delar är integrerade med varandra från början. Många moderna stilar har tappat delar genom historian, och har därför tvingats komplettera med till exempel slag och sparkar från andra system. Ett exempel är jujutsu som fått hämta in slag och sparkar från karate och andra stilar. Inom Bujinkan Budo Taijutsu så har slag och sparkar följt med hela vägen tillsammans med grepp och kast och det är då samma rörelsefilosofi och metodik som ligger bakom hela systemet.

Det är samma sak med alla vapen och redskap vi tränar och hanterar inom Bujinkan. Det är samma rörelsemetodik där också, även om vi naturligtvis anpassar oss efter det enskilda vapnets egenskaper. Det man träffar på och tränar med hos oss är svärd, stavar, naginata, kniv, rep, etc. etc. Det vill säga alla traditionella japanska vapen och redskap som tillhör systemen inom Bujinkan.

Det vi börjar med när man kommer ny till Bujinkan Malmö är naturligtvis våra grunder. De består av:

• Fallteknik och rullningar
  Vilket är en grund för att kunna fortsätta träna tillsammans. Helt enkelt för att kunna vara en bra träningskamrat där vår partner kan utföra sina tekniker utan att man blir skadad eller gör sig illa.
• Slag, sparkar och blockeringar
  Slag och sparkar är väldigt viktigt för att vi skall kunna attackera vår träningspartner så att denne kan träna tekniker. Blockeringar är en av de grundläggande bitarna för att skydda sig mot en attack där vår grund bygger på att man börjar med att flytta sig ur vägen. Det gör att det spelar inte så stor roll om det är ett rakt slag, en rundpall, en spark eller någon som svingar ett redskap, för vi bygger in en rörelse att sätta sig i säkerhet.
• Kamae – ställningar
  Helt enkelt ett sätt att hålla ordning på balans och sina tentakler i rörelse så att vi vet var vi har våra armar och ben och rör oss på ett effektivt sätt där vi håller vår balans och kroppsstruktur på ett sådant sätt att vi hela tiden kan fortsätta röra oss
• Sanshin no kata – 5 grundrörelser
  “motorn” i våra rörelser. Helt enkelt hur man skapar rörelse på ett effektivt sätt.
• Kihon Happo – 8 grundtekniker
  Våra  grundtekniker som går igen i alla andra tekniker i Bujinkan Budo Taijutsu….totalt nära 2500 tekniker, men kan man sin Kihon Happo så ser man de principerna i allt annat man gör sen.

Ovanstående är inget som man kör en termin och sen lämnar utan man arbetar med det ständigt tills det blir en del i kroppens naturliga reaktion och respons. Man kan säga att man bygger in det i ryggmärgen. Jag kör fortfarande själv Sanshin och Kihon Happo regelbundet..mer eller mindre varje kväll. Ett exempel är fallteknik som jag själv haft “nöjet” att se att det fungerade i verkliga livet då framhjulet på cykeln fastnade i ett hål som jag inte såg på grund av en vattenpöl…gick naturligt att böja in huvudet rulla runt, komma upp på fötter, räta upp styret på cykeln igen och cykla vidare. Det blev helt enkelt en naturlig reaktion på en oförutsedd händelse.

Bujinkan Budo Taijutsu är inte expresståget till Stockholm, utan mer som ett godståg runt hela jorden. Det finns så mycket att träna på, utvecklas, bli bättre så att det är en pågående livsuppgift. Känner ni att ni vill vara med på den häftigaste resan av de alla, den att förbättra sig själv, så är ni välkomna till Bujinkan Malmös terminsstart den 15 januari 2018 klockan 19:00 på Ystadvägen 46 i Malmö.

Välkomna!!!!

/PC

Då har vi genomfört ytterligare en gradering i Bujinkan Malmö. Bra uppslutning, men det kanske berodde på att Robin annonserade ut graderingen med ”obligatorisk närvaro”.

 

Jag tänkte börja med lite historia. Jörgen Hejde och jag tog över träningen i Malmö 1993, då Sveneric Bogsäter och Mariette V.D. Vliet bestämde sig för att flytta till Holland. Vi var då båda redan Shidoshi, dvs. hade instruktörslicens från Japan. Sedan dess har det flutit mycket vatten under broarna och många har kommit och gått i det som först var Malmö Taijutsuklubb – Bujinkan Dojo och som senare blev en del i Malmö Budoklubb som Bujinkan Malmö. Nära 300 personer har sedan 1993 kommit till oss och tränat under längre eller kortare tid. Många gånger har vi haft graderingar.

Men statistiken talar sitt tydliga språk. Väldigt få har uthålligheten, stannar i träningen och ser det långsitktiga resultatet. Många är de som provar på och tränar en termin eller två, det vill säga graderar en eller två gånger och sedan faller träningen bort, man hittar något annat som passar bättre eller helt enkelt tappar intresset. En del hänger kvar ytterligare ett par år och når lite högre kyu-grader och av de nästan 300 som en gång börjat, så kan jag räkna 24 stycken som nått shodan eller högre. Det är alltså mindre än 10% som hänger med så långt. Det är lite synd, för det är ju först vid shoden, eller godan eller judan som den verkliga träningen börjar…😉

Åter till gårdagens gradering…alla grader är personliga. Man kan inte jämföra grader mellan två personer med varandra. Det enda man kan jämföra är sin egen nya grad med sin tidigare grad. Om man inte tycker att man utvecklats tillräckligt för att förtjäna den nya graden finns bara en medicin….träna hårdare, träna mer, träna koncentrerat. Och sedan är det ju som jag skrivit innan, alla grader är enligt konceptet Sakizuke 先付 け (givet i förväg), vilket betyder att oavsett vad man själv tycker, så bör man ändå jobba mer för att bli värd graden.

Fem personer fick nya kyu-grader, Johannes, Thomas, Kent-Inge, Bruno och Ermias. Väldigt bra utfört av er alla, trots att ni aldrig vet riktigt i förväg vad som kommer att hända (Confusion is a good state of mind 😉).

Det är dock ett par personer från gårdagens gradering som jag skulle vilja lyfta fram lite extra.

Peter F som har tagit ett stort kliv framåt genom att börja instruera. Det är just genom att instruera som man måste tänka till, dels på vad man gör, men framförallt på hur man gör saker och hur man förmedlar hur man gör saker. Det är saker som hjälper till att förstärka och befästa den egna förmågan också. Nu fick du en ny utmaning på halsen till….Nidan. Nu gäller det att jobba ännu hårdare, för som Churchill sa, “I have nothing to offer but blood, toil, tears, and sweat,” – Det är precis det Bujinkan handlar om.

Nästa att nämna är Sofia som igår förärades med yondan. Först måste jag säga att se Sofia röra sig i randori mot tre attackerande var en fröjd för ögat. Tajming, distans, positionering, kroppsstruktur…just framförallt kroppsstruktur och till det innovativa lösningar. Det är bara att konstatera att Sofia presterar som bäst när hon utsätts för press. För Sofias del kommer det nu att handla om att våga släppa sig själv och lita på taijutsun som hon besitter…nästa test är enklare och mycket mycket svårare på samma gång. Kanske inte så mycket blod nästa gång, men väl slit, tårar och svett. Dock, jag har fullt förtroende för att du kommer lösa det galant den dagen det kommer.

Två andra personer som måste nämnas är humle och dumle, mina stabila klippor som är grunden för att vi kan bedriva träningen i Bujinkan Malmö. Robin och Andreas! Utan er hade det inte fungerat. Ni är träningen trogna. Ni har båda lång erfarenhet med er. Andreas som tränade på 80-talet och början av 90-talet kom tillbaka efter ett uppehåll på 16 år och nu har tränat mer än tio år efter återkomsten. Robin som började 2004 och varit stadig i sin utveckling sedan dess. Det är några år sedan ni båda klarade godan-testet. Men nu är det dags för er att lyfta ytterligare. Detta gör att jag kommer skicka in en rekommendation för nanadan för er båda (sen får vi se om Hatsumi sensei bifaller 😊). Men ni skall veta att det jobb ni gör och den stötta som kommer av er i klubben är ovärderlig. Att jag sedan passade på att titta på er taijutsu också igår gör inte saken sämre. En bra struktur, en stor förståelse av vad ni gör, ni kan båda instruera, ni vet hur man applicerar Happo Hiken genom att ni har en gedigen grund i många av de redskap vi tränar med. Helt enkelt, ni är bra utövare och instruktörer. Den dagen ni vill är ni båda flygfärdiga för att driva eget, men jag hoppas ni har lärt er en sak av Jörgen och mig. Nämligen att tillsammans är man starka. Är man ensam om att bedriva träning, så får man ställa in träningen för att livet kommer emellan…jobb, sjuk, familj etc. Därför hoppas jag att ni vill vara med på resan så länge som möjligt i Bujinkan Malmö, men samtidigt att ni tar den plats ni förtjänar.

Mvh

/PC

Tsune, vardagsvanor eller “the usual state of things” som är en mer exakt översättning. I japanskan används det ordet för att beskriva något som man gör regelbundet, som har blivit en del i ens sätt att leva. En som har beskrivit detta väldigt väl är författaren Dave Lowry i boken “Moving Toward Stillness”. De flesta av hans böcker är väl värda att läsa om man är intresserad av budo. Några fler titlar att nämna är “Autumn Lighting”, “Persimmon Wind” och naturligtvis “Sword and Brush”.

Åter till Tsune 常, något man gör så att det har blivit en vardagsvana. Något man inte tänker på utan bara gör för att det hör hemma i ens liv. Har man husdjur, så hör det till vardagen att ge dem mat eller gå ut med dem. Inom Budo så handlar det om att göra träning till en daglig vana. Att gå till träningen är något som man bara gör ett antal gånger i veckan, och hemma kör man igenom sina Sanshin no kata och Kihon Happo som en del i den dagliga rutinen. Om ni läser under www.bujinkanmalmo.se/traningen/ ser ni begreppet hitori keiko 一人稽古. Det är något väldigt viktigt om man vill bli bra på Bujinkan Budo Taijutsu. På de instruktörsledda träningspassen är det ofta så många nya intryck, inte bara när man är alldeles ny, utan där är hela tiden nya infallsvinklar och ett informationsflöde på det som sker på träningen. Det är när man går hem och tränar det på egen hand som man börjar processa informationen och föra in tekniker och rörelser i kroppen så att de sätter sig i ryggmärgen. Jag kommer ihåg för många herrans år sedan, i början av min egen träning på 80-talet när jag jobbade ensam kvällstid som nattoperatör på ett dataföretag. Jag hade 10 minuters arbete och sedan 20 minuters väntan på att banden skulle snurra färdigt innan nya 10 minuters arbete tog vid…så höll kvällarna på i ett antal timmar….vad gör man under väntetiden….jo, en lång lång korridor med hårt golv…många ukemi (fall) blev det. Både fram och tillbaka och på sidan….kväll efter kväll. Det var kanske det som räddade mig den gången framhjulet på cykeln fastnade i ett hål och jag for rätt över styret, rullade runt, kom upp på fötter och blev överlycklig för att falltekniken fungerade.

Långt senare, på hotellrum ute i världen då jag reste mycket med jobbet….Sanshin no kata och Kihon Happo. Så även nu, så många kvällar i veckan jag hinner. Tänk bara på att det är viktigt att man hela tiden, regelbundet går på träningarna i dojon för det är där man får hjälp av instruktören och sempai, äldre elever att justera och rätta till så att man inte hamnar på fel spår, för då har man tyvärr lika lång väg tillbaka innan man har “tränat ur” de felaktiga rörelserna och innan de korrekta rörelserna börjar sätta sig. Alltså, hela tiden balans mellan dojo och hitori keiko.

Mvh

/PC

Nu är det sommar och vi tränar i Beijers park i Kirseberg.
Om det är dåligt väder, är vi i dojon.
Under sommaren är det följande träningstider som gäller:
Måndag 19:00 – 21:00
Onsdag 19:00 – 21:00