Dai-Shihan, Yuushu-Shihan, Shihan, Shidoshi, Shidoshi-ho, Sensei, Sempai och Kohai…

Kyu och Dan….

Jugodan, Judan, Godan och Shodan…

Shin Gi Tai Bufu Ikkan….

   

(sista bilden var precis efter Andreas klarat godan-testet och blivit licensierad instruktör)

Det florerar många grader, diplom och olika titlar i Bujinkan och det kan väl vara bra att försöka förklara lite hur det hänger ihop.

Kyu 級 betyder grad (rank och brukar referera till lägre grader eller juniora grader).

Det är här man börjar. Allra först har man 10:e kyu eller som det också heter, mu kyu 無級, ingen grad. Under den här tiden bär man vitt bälte.

Efter första graderingen byter man till grönt bälte för killar och rött bälte för tjejer. Fråga inte varför, men det är så Hatsumi sensei i Japan har bestämt att det skall vara. Detta bälte har man sedan med sig ett ganska bra tag. Graderna märks istället ut med ett emblem på vänster sida av bröstet och med stjärnor i silver eller guld. Exakt hur finns beskrivet i klubbens nybörjarkompendium.

Träningsmässigt handlar de lägsta kyu-graderna om att lära sig träna. Det är här man börjar lära sig gå och stå, rulla och röra sig. Det man fokuserar på här är att få till ett fundament att bygga vidare på. Det kallas Kiso 基礎 (foundation) och är de byggstenar som de grundläggande teknikerna, till exempel Kihon Happo 基本八法, baseras på.

Efter att ha gått igenom kyu-graderna kommer man så småningom till dan-grader eller svart bälte. Dan 段 har också betydelsen grad/rank, men brukar användas för seniora grader. Egentligen är det fel att skriva kyu-grad eller dan-grad för betydelsen blir grad-grad i båda fallen. Många tror att dan-grader är mästargrader, men det är ett stort missförstånd. Tittar man på betydelsen av Shodan 初段, den första dan-graden så betyder den första eller lägsta graden, eller helt enkelt början. Kyu-graderna är helt enkelt ett förstadie för att kunna börja lära sig och det är vid Shodan den riktiga träningen börjar.

Något som också är viktigt att känna till är att i Bujinkan delas alla grader ut enligt ett koncept som heter Sakizuke 先付 け (givet i förväg). Man får inte en grad för att man kan något, utan för att man har möjligheten att komma dit om man kämpar vidare. Det är alltså ingen belöning, utan mer som en piska på ryggen att försöka bli bättre. Detta är ett väldigt japanskt sätt att se på det och där är det naturligt att försöka förbättra sig själv för att bli värd den graden man har fått.

Alla grader är också personliga. Det betyder att man kan inte jämföra grader mellan två personer.

Hatsumi sensei skrev i boken Hiden Togakure ryu ninpo följande:

”Whenever I give rank to my students, I say ‘I am the one who gave you this dan, but it is you who must keep its worth.’ Rank is given to keep harmony among students training in martial arts.”

Under en träning med Nagato sensei I Kita-Asaka 2015 höll han en paus med frågestund. Då kom också frågan om grader upp och han uttryckte det kort och gott ”grades are for happiness”.

Dock, en grad som är lite viktigare i Bujinkan är Godan, 5:e dan. Det är då man går igenom Sakki-testet och om man klarar det får den första ”titeln” i Bujinkan, nämligen Shidoshi 士道師– instruktör. Det är som Shidoshi man är licensierad instruktör i Bujinkan med rätt att öppna en egen dojo. Förr i tiden fanns det även en titel som var Shidoshi-ho, assisterande instruktör. Det var för de som fortfarande inte hade klarat Godan, men gav rätt att driva en dojo under en Shidoshi. Dock denna titel togs bort för rätt många år sedan då Hatsumi sensei ansåg att det fanns så många Shidoshi så att man gott kunde träna under en licensierad instruktör till dess att man hade klarat Godan och själv blev licensierad. Det är vid Godan den riktiga träningen börjar.

Nästa ”steg” är Judan, 10 dan. För att erhålla Judan krävs rekommendation från 3 andra Judan. Som Judan brukar man också bli kallad Shihan 師範, En översättning av Shihan är ”modell” eller ”förebild” (role model).  Kort och gott kan man säga att ju högra grad, desto mer ansvar har man. Ansvar för att vara en korrekt förebild, ansvar för att det man lär ut verkligen är Bujinkan så att man inte blandar in egna idéer och påhitt. Det är vid Judan den riktiga träningen börjar.

Den sista grad man kan få är Jugodan, 15 dan, eller som den officiellt heter 10 dan Kugyo Happo Biken. Det är egentligen 10 dan med lite ”påhäng”, men faktiskt så skriver Hatsumi sensei 15 dan på diplomet. Det är vid Jugodan den riktiga träningen börjar.

När det gäller Shihan så har Hatsumi sensei börjat dela ut diplom för Dai-Shihan (Stor-Shihan) och Yuushu-Shihan (utmärkt eller viktig Shihan). Dai betyder stor och under samma frågestund med Nagato sensei som frågan om grader kom upp, så frågade någon också om skillnaden mellan Dai-shihan och Yuushu-shihan. Det korta svaret blev ”Dai-Shihan is better”.

Shin Gi Tai Bufu Ikkan 心技体賞武風一貫är ett diplom som kan tilldelas de som har fått Jugodan. Betydelsen är ungefär ” Understands the unity of spirit/technique/Body through enduring years of hard training”

Ett par andra viktiga ord att känna till….Sensei – lärare. Sensei är ingen titel utan det är ett vanligt japansk ord för lärare. Används likväl för lärare i en skola som för en lärare i dojon. Jag har inget behov av att man springer omkring i dojon och kallar mig ”lärare”. För mig går det alldeles utmärkt med namnet. Ingen av de andra titlarna är något man sätter på ett visitkort eller skriver under ett brev eller mail med heller.

Detta var en liten inblick i några av de begrepp som vi frotteras med i Bujinkan Budo Taijutsu. Det viktigaste är dock träning, träning och åter träning. Det är på mattan man ser vilka som är där och har hjärtat med. Sen vad som hänger kring midjan eller hur många papper man har spelar mindre roll.

 

Mvh

/PC

Kvällens träning kom att bestå av Sanshin no kata och Kosshi Kihon Sanpo. Tanken med att gå igenom dessa grundligt är att man skall kunna ta teknikerna med sig hem för hitori keiko, egenträning.

När det gäller just Sanshin, så är jag ute efter att man skall få en så ren rörelse som möjligt. Inga onödiga “ticks” på vägen. Utförandet skall vara mjukt men ändå krispigt på så sätt att det inte finns några oanvändbara rörelser på vägen. Allting skall ha ett syfta, annars har det inte i tekniken att göra.

Nu är det upp till utövarna att just öva, öva och öva på teknikerna. Sen kör vi repetition nästa onsdag igen så att alla kan kontrollera att de fortfarande är på rätt spår och kan få hjälp att justera eventuella brister.

När det gäller Kosshi Kihon Sanpo, de tre tekniker i Kihon Happo som handlar om blockering, slag och sparkar, så tillkommer momentet att man kör dem mot en motståndare. Då plötsligt måste man få rätt på avstånd och vinklar också. Dock, även här går träningen ut på att ge en grund för hitori keiko så att vi kan kontrollera, repetera och justera på nästa träningspass.

På söndag tänkte jag fortsätta med Gyokko ryu på den avancerade träningen.

Mvh

/PC

Nu i helgen var Sofia, Bruno, Robin och jag från Bujinkan Malmö i Göteborg på träningsläger.

Ett väldigt väldigt bra läger där vi först ägnade halva lördagen åt taijutsu och sedan resten av lördagen och söndagen åt svärd. Vi tränade i ett ganska långsamt tempo med endast en taijutsuteknik och ett fåtal övningar med svärd, men där huvudtemat i träningen var Kaname 要. Kaname kan ses som den punkten som knyter ihop tekniken, det som gör att den fungerar. Åter igen fick vi också återrefererat för oss hur viktigt det är att ha en bra grund. Detta poängteras av det senaste Shidoshi-kai i Japan där Hatsumi sensei framförde att alla instruktörer skall lägga extra stor vikt vid Bujinkans sex skatter:

1. Kihon Happo
2. San Shin no kata
3. Muto Dori
4. Kontroll dvs. kontrollera distans, utrymme, motståndare etc.
5. Självförsvar för kvinnor, dvs, kontroll utan att behöva använda kraft och styrka
6. Bygga goda relationer i budo.

Speciellt de två första är av yttersta vikt i början eftersom allt annat i Bujinkan bygger på att man har Kihon Happo och Sanshin no kata med sig. Jag brukar säga att Sanshin är motorn i vår taijutsu, det vi använder för att skapa rörelse, medan Kihon Happo ger oss hur vi rör oss. Sanshin och Kihon Happo går igen i allt annat vi gör i Bujinkan och man kan aldrig lägga för mycket tid på att träna dessa. Bujinkan handlar inte om hur många tekniker man kan utan om hur bra man kan dem. Kihon och Sanshin är åtta plus fem tekniker. Man bör i alla fall försöka kunna dem så bra som möjligt innan man går vidare till andra tekniker.

Så åter igen, vi är inte snabbmatsalternativet utan snarare långkok med genuina råvaror 🙂

Mvh

/PC

 

Terminen har börjat och det är kul att se en del nya ansikten på mattan. Malmö Budoklubb – Bujinkan Malmö har löpande intag hela terminen. Vi bjuder alltid på ett par provträningar för att man skall få testa, men egentligen tar det minst en termin eller två innan man vet om Bujinkan Budo Taijutsu är något som passar en. Första terminerna går framförallt ut på att ge verktyg för att kunna fortsätta träna.

Mycket tid läggs på fallteknik, vilket är en av de viktigaste basingredienserna för att kunna fortsätta träna. Man måste få in i kroppen hur man skall agera när man blir utsatt för en teknik så att man inte skadar sig. Annars kan ju aldrig ens träningspartner träna på tekniker. Likaså måste man lära sig slå ett vanligt rakt slag och sparka en vanlig rak spark, för i annat fall har man ingen attack som träningskamraten kan försvara sig mot. Och även jag behöver träna grunder som slag och blockeringar efter mer än trettio års träning i Bujinkan. Det finns alltid mer att lära sig och det tar lång tid innan tekniker internaliseras i kroppen….sätter sig i ryggraden så att de blir en automatisk respons.

Vi har inga flashiga höga sparkar i Bujinkan….men det har att göra med ursprunget till stilen. Försöker man sparka högt med 30 kilo rustning på sig är risken väldigt stor att man istället blir en “ninja turtle”, dvs. ligger på rygg med benen i vädret och kommer ingenstans. Därför är hela systemet uppbyggt på naturliga rörelser som utgår från kroppens grundstruktur. Det ger kraft utan att behöva använda muskelstyrka. Det är också det som gör att det inte spelar någon roll om man är gammal eller ung, tjej eller kille, utan rörelserna skall fungera för alla.

Jag lovar inte heller att Bujinkan Budo Taijutsu är det ultimata självförsvaret. Det finns andra stilar med träningsmetoder som kanske snabbare ger en verktyg som kanske kan fungera i det sammanhanget. Däremot säger jag inte heller att man inte kan använda Bujinkan Budo Taijutsu som självförsvar. Det finns väldigt många som hamnat i situationer där träningen har hjälpt dem ut. Jag har också vänner över hela världen som använder träningen i sin profession som poliser, soldater, väktare etc. som anser att Bujinkan är helt rätt verktyg för dem. Att använda träningen till självförsvar handlar mer om personens förmåga  än om stilen i sig, och förmåga kan man bygga genom träning. Sen kan viss metodik vara mer lämpad för att snabbare nå resultat inom just det området, medan metodiken i Bujinkan som vi tränar det i Bujinkan Malmö kanske är lite långsammare i just det avseendet. Man skulle kunna jämföra det med en snabbhiss till 20:e våningen där Bujinkan mer är som en fraktihiss till 50:e våningen. Det går långsammare, men den rymmer mer och kommer högre.

Däremot är träningen i Bujinkan en resa som aldrig behöver ta slut. Man hittar hela tiden nya utmaningar. Även vår Soke Hatsumi, mer än 85 år gammal säger själv att han hela tiden lär sig nya saker. Så Bujinkan är en utmaning för livet….om man är envis nog att ge sig ut på den resan.

Mvh

/PC

 

 

 

Gårdagens träning blev en ren instruktörsgenomgång med 4 av våra instruktörer för att ha likformig träning för nybörjare och fortsättare denna terminen. Vi tittade bland annat på följande ur Ten Chi Jin Ryaku no Maki:

• Taihenjutsu ukemi (fallteknik), tobi (hopp) och gångmetoder
• Sanshin no kata
• Kihon Happo
• Hajutsu kyoho
  • Tehodoki
  • Taihodoki
  • Happo keri
  • Koshi Kudaki

Jag bygger Sanshin på träning som jag fått via Noguchi sensei och Duncan Stewart som bott många år i Japan (elev till Nagato sensei). Kihon Happo kör jag efter hur jag har fått lära mig den av både Someya sensei och Nagato sensei. Jag hade nämligen förmånen för några år sedan att hamna på en träning med Someya sensei i Bujinkan Hombu med bara tre andra tränande (det var lite småvarmt ute…närmre 40 grader). Han frågade då vad vi ville köra och jag bad vänligast om Kihon Happo, eftersom det är en av de viktigaste grundpelarna i Bujinkan Budo Taijutsu. Jag ville ha rättat och korrigerat hur jag gör Kihon så att de som tränar med mig i Malmö får en så korrekt version som möjligt. Några dagar senare på en träning med Nagato sensei, också i Bujinkan Hombu, så av någon anledning kör han också Kihon Happo. Normalt sett brukar han hänvisa till just Someya sensei för grunder eftersom Someya sensei är känd för sin “rena” grund i Taijutsu. Likheterna mellan Nagato senseis och Someys senseis Kihon var så slående, så jag finner ingen anledning att göra något annat än vad de gör. Därför är jag också mån om att de som tränar i vår dojo kör på det sättet, eftersom det ger just den stabila bas som man behöver för att kunna gå vidare i det “flow” och den “rörelseekonomi” som Nagato sensei visar i sin träning.

Mvh

/PC

Igår körde vi igenom Chu ryaku no maki från Gyokko ryu. Det blir repetition på de två sista teknikerna imorgon.

Dock, huvuddelen av passet imorgon kommer ägnas åt att gå igenom Ten Chi Jin Ryaku no Maki, den av Rikard Sundelius nyutgivna versionen. Det vi kommer fokusera på är genomgång för instruktörerna av Chi ryaku no maki, “de jordiska principerna”, vilket kommer utgöra grunden för höstterminens fortsättningsträning. Det innefattar bland annat Hajutsu Kyoho, Gyaku waza och annat smått och gott. Nybörjarträningen kommer som vanligt fokusera på Ten ryaku no maki, “de himmelska principerna” som innefattar fallteknik, slag och sparkar, Kamae (ställningar), Sanshin no kata och Kihon Happo, vilket utgör grunden för all träning i Taijutsu.

.

Mvh

/PC

Som rubriken säger, “no pain – no gain!”…men jag vet egentligen inte vilken som gör mest ont. Att få en medalj av Soke, eller att få “dalj” av en instruktör eller träningskamrat. Jag återkommer till vad jag menar, men först lite bakrund till bilderna. Den första är från slutet av 80-talet eller början av 90-talet i Malmö när Sveneric Bogsäter och Mariette V.D. Vliet höll träningen här. Den andra bilden är 2015 i Japan när jag erhöll Shin Gi Tai Bufu Ikkan av Soke. Tredje bilden är efter en träning något eller några år tidigare i Japan när jag tränade med en tuff dam från Texas, USA och fjärde bilden är från ungefär samma tid när jag erhöll Bujinkans guldmedalj.

Så, tillbaka till rubriken igen, utan smärta kommer man ingenstans. Inom Bujinkan har vi ett begrepp som heter Shigoki 扱き som betyder “hård träning”. Ibland kan träningen vara hård och det gör ont. Det är trots allt en stridskonst vi sysslar med i Bujinkan Budo Taijutsu. Dock, på träningen måste vi ha en oerhört stor respekt för varandra, för vi lånar faktiskt ut våra kroppar till våra träningskamrater för att de skall kunna träna sina tekniker på oss. Ibland gör det ont, ibland gör det rent utan in i helsike ont. Det är dock ingen på träningen som försöker skada den andra av rent sadistiska orsaker, utan man tränar för att lära sig något. Men det är också en träning för den som tar emot tekniken. Ett alldeles ypperligt tillfälle att träna något som heter Fudoshin 不動心, ett orubbligt hjärta. Åter till den tredje bilden som är min högerarm efter den här träningen med den tuffa damen från Texas. Det var nämligen som så att hon råkade få se min arm ett par dagar efter och frågade hur jag hade fått de blåmärkena. “Det var du som gav mig dem på senaste träningen med Soke” svarade jag. “Men du visade ju ingenting?!”. Nej, varför skulle jag visa att det gjorde ont. Det var ingen “farlig” teknik på det sättet, utan grepp av lite skinn. Det gör ont som attan, men det är inget som skadar i längden, så jag ägnade mig det passet åt att öva på just Fudoshin, orubbligt hjärta för att inte visa något. I en riktig fajt kan man inte springa hem till mamma bara för man får en smäll och det gör ont, som Sveneric brukar uttrycka det. Dessutom kan det vara en taktisk fördel med att inte visa att man får ont….motståndaren kan få lite myror i huvudet av det.

Men då till de andra två bilderna….belöningarna…hur kan de göra ont? Naturligtvis är jag oerhört hedrad av att ha fått erhålla dessa utmärkelser av Soke. Men samtidigt så gör de ont. Inte fysiskt, men de tynger så tillvida att varje erkännande av det här slaget, oavsett om det är en grad eller en medalj eller någon annan typ av diplom också är ytterligare ansvar som läggs på ens axlar. Att stå upp för Bujinkan, att vara korrekt och ärlig mot de som tränar tillsammans med en. Att göra sitt bästa för att förmedla den kunskap jag kan om det vi tränar på ett för Bujinkan så korrekt sätt som möjligt. Detta var också en läxa som jag fick lära mig av den gode Larry Jonsson som skällde ut mig efter noter en gång 🙂 och det är jag idag oerhört tacksam för!

Alla vi som fungerar som sempai (äldre elev) eller sensei (instruktör) inom Bujinkan har ett ansvar för att lära ut Bujinkan på ett så korrekt sätt vi bara kan. Satt för något år sedan eller två med två goda vänner i Stockholm, Steven och Anna, där Steven precis öppnat egen dojo. Jag blev djupt imponerad av den seriositet Steven visade när han berättade att han funderade på vad som hans signum skulle vara på träningen, det som han ville att hans elever skall bära med sig från den träning som de bedriver i hans dojo. Så jag har tagit till mig den frågan och funderat på vad vill jag att Bujinkan Malmö skall ge till de som tränar där….

Det finns ett par saker som jag upplever är väldigt viktiga för att få någonting ut av Bujinkan Budo Taijutsu. Det är bland annat följande:

• En korrekt kroppsstruktur så att man kan röra sig på rätt sätt, i rätt riktning och med rätt balans.
• korrekta grundtekniker!
  Eftersom all träning i Japan utgår från att man har en bra bas och kan sina grunder, så ser jag den här som väldigt viktig. Skall man kunna gå vidare och helst också passera mig som instruktör ;-), så måste man träna med andra instruktörer och för att kunna ta till sig vad de gör så behöver man förstå basen. Det är också ett av skälen till att jag förespråkar att nybörjar- och fortsättningsträning arbetar med grunder och bland annat Ten chi Jin Ryaku no maki, för att vi på den avancerade träningen skall kunna arbeta med rörelse, variationer, redskap etc.
• Att man trivs på träningen! Om man inte tycker det är kul och man inte känner för att gå till träningen, då lockar kanske soffan eller andra aktiviteter mer, och det är inte genom dem man blir bra på Bujinkan Budo Taijutsu. Så även om vi också har Shigoki på träningen, så har vi också leende och skratt. Det ena utesluter nämligen inte det andra 🙂

Det blev lite för långt för en söndagskväll. Nu drar vi snart igång träningen för hösten i Bujinkan Malmö. Närmare bestämt den 21 augusti kl 19:00 i dojon på Ystadvägen 46 i Malmö. Det är då den officiella terminsstarten är. Naturligtvis har vi aldrig något längre träningsuppehåll, utan vi har hållt igång över hela sommaren, men man behöver ändå en återstart då och då. Måndagen den 21 augusti är en särdeles lämplig återstart för oss som alltid är igång och förhoppningsvis ser vi en del nya ansikten också som är villiga att ge sig in i ett oändligt äventyr utan slut.

Mvh

/PC

 

 

Ytterligare en dag då vi fick bra väder för att kunna köra ute-träning i Beijers Park här i Malmö.

Fokus för dagen var åter igen Gyokko ryu kosshijutsu. Vi har nu gått igenom Moto Gata, dvs grunden eller Kihon för Gyokko ryu och hela nivåerna Joryaku no maki och Churyaku no maki och tittat lite på Geryaku no maki. Vi kan börja skönja ett mönster för rörelserna och teknikerna i Gyokko ryu. Men det är nu jobbet börjar. Enligt modern idrottsvetenskap så krävs det ca 10000 repetitioner av en rörelse för att den skall “sitta i ryggmärgen” som vi säger på svenska. Det som det handlar om är att arbeta in rörelsen så att den neuro-muskulära reaktionen och responsen blir automatiserad. Detta är en väldigt naturlig del i träningen i en traditionell japansk stridskonst. Men här gäller det att ta till sig det som Nagato sensei sa på en träning i Japan för några år sedan när jag var där:

“Det är som en dator, man måste ladda upp operativsystemet sakta och korrekt. Skit in – Skit ut”.

För att kunna förändra den neuro-muskulära responsen måste man göra rörelserna korrekt och många gånger. Bäst blir det när man börjar sakta så att man verkligen skalar av och gör rörelserna så rörelse-ekonomiskt och exakt som möjligt. Inga onödiga saker på vägen, utan endast den rörelse som hör till tekniken. Teknikerna, eller kata som vi brukar benämna dem, är verktyg för att föra in rörelsemönstret i kroppen och automatisera det. Kata i sig har inget egenvärde. Därför måste man träna grunden grundligt så att den sitter innan man kan bli fri i sitt rörelsemönster. Hatsumi sensei tränade under 15 år med Takamatsu sensei under helgerna. Hatsumi sensei lämnade sitt jobb på fredagen och reste till Nara för att träna med Takamatsu sensei under helgen. Sen tillbaka till sitt vanliga liv med jobb i veckorna. Men om man lyssnar till flera av de Shihan som var med på den tiden, så ägnade Hatsumi sensei många timmar åt hitori keiko, egenträning för att få rörelserna att sitta i ryggmärgen. Sen tränade han dem om och om igen med sina egna elever.

Vi har alltså en lång lång väg att vandra innan vi har laddat upp “operativsystemet” för Gyokko ryu, så att vi kan slå oss fria och utnyttja essensen i det vi har lärt oss.

Vi kommer nu fortsätta lägga tid på att gå tillbaka och verkligen träna teknikerna innan vi tittar vidare på Geryaku no maki. Fördelen är att eftersom det finns en röd tråd genom teknikerna och de olika nivåerna i skolan, så kommer de rörelser vi får in i kroppen genom Joryaku no maki och Churyaku no maki göra att vi lättare kan ta till oss teknikerna i Geryaku no maki, eftersom det är samma neuro-muskulära idéer vi arbetar med.

Mvh

/PC

Ett par år sedan som jag höll ett seminarium för anti-terroristpolisen, DINOES, i Peru. Först demonstration av traditionell Bujinkan Budo Taijutsu och sedan mer anpassad CQC-träning med bland annat fokus på weapon retention, att visa farorna med hur man kan “råka” bli av med sitt eget vapen och få det använt mot sig och hur den egna skyddsutrustningen kan användas mot en själv om man inte är medveten om nackdelarna. Vi tittade bland annat också på reaktionstid och även om förövaren är kanske 20 meter bort, så hinner denne fram innan man hinner dra sitt eget vapen. Dock, dessa poliser lever i en annan verklighet än vi har i Sverige. En av de mest gripande saker var när vi under lunchen gick runt området och kom till en minnestavla över stupade i strid och min vän som är officer för DINOES och även shidoshi i Bujinkan pekade ut ett antal namn och sa att dessa hade varit hans elever. När jag avslutade seminariet sa jag till honom “var rädd om dig!”. Hans svar var “det är min plikt och för mitt land”. På något sätt för det tankarna tillbaka till vad Momochi Sandayu skrev på 1600-talet:

Ninjutsu är inte avsett för att tillfredställa personliga begär. Det är till
för ens land, sin ledare eller när det inte finns någon annan möjlighet när
man står inför fysisk fara. Om man använder det bara för att uppfylla sina
egna själviska begär, kommer man med säkerhet förstöra den ursprungliga
sanna grundmeningen med arten.
Iga ryu karate, Koto ryu koppojutsu
Momochi Sandayu

Mvh

/PC

 

Idag blev det “gör om – gör rätt”….inte för att det var de tränandes fel, utan för att jag upptäckte att jag gjort fel. Och vad gör man om man gör fel i Bujinkan….back to basics och leta upp grundprincipen för rörelsen, träna den igen och igen och applicera den korrekt i den kata där den hör hemma.

I detta fallet var det tekniken Shien från Gyokko ryu Churyaku no Maki. När jag körde den senast på träning så var det något som inte stämde. Mina anteckningar var inte tillräckligt noggranna utan det var en del som jag kände att det saknades. Det blev helt enkelt en lucka som inte får finnas mot en motståndare som viftar med kodachi/shoto.

Så hem och studera igen, kollade några andra anteckningar och källor, och jo visst saknades en liten men avgörande bit. Det var bara att gå tillbaka till Moto gata igen och träna Ura gyaku igen. Sen rekapitulera Renyo, eftersom samma rörelse går igen i den kata. Och plötsligt föll bitarna på plats för att kunna utföra Shien så som den bör utföras för att inte försätta sig själv i fara på vägen i rörelsen.

När vi hade kört de teknikerna, så blev det lite tid kvar för att gå in på Shun U och Shunsoku från Geryaku no maki. Från tekniker mot kort svärd till tekniker med långt svärd. Gäller dock att man har basen med sig när det gäller att hantera svärdet, allt ifrån Toho, alltså hur man uppför sig med svärd till att veta hur man drar svärdet och hur man utför ett grundläggande hugg. Alltså en kata är aldrig bara träning för tori, utan även uke kan jobba på sina delar.

Mvh

/PC