Dai-Shihan, Yuushu-Shihan, Shihan, Shidoshi, Shidoshi-ho, Sensei, Sempai och Kohai… Kyu och Dan…. Jugodan, Judan, Godan och Shodan… Shin Gi Tai Bufu Ikkan….     (sista bilden var precis efter Andreas klarat godan-testet och blivit licensierad instruktör) Det florerar många grader, diplom och olika titlar i Bujinkan och det kan väl vara bra att försöka förklara lite hur det hänger ihop. Kyu 級 betyder grad (rank och brukar referera till lägre grader eller juniora grader). Det är här man börjar. Allra först har man 10:e kyu eller som det också heter, mu kyu 無級, ingen grad. Under den här tiden bär man vitt bälte. Efter första graderingen byter man till grönt bälte för killar och rött bälte för tjejer. Fråga inte varför, men det är så Hatsumi sensei i Japan har bestämt att det skall vara. Detta bälte har man sedan med sig ett ganska bra tag. Graderna märks istället ut med ett emblem på vänster sida av bröstet och med stjärnor i silver eller guld. Exakt hur finns beskrivet i klubbens nybörjarkompendium. Träningsmässigt handlar de lägsta kyu-graderna om att lära sig träna. Det är här man börjar lära sig gå och stå, rulla och röra sig. Det man fokuserar på här är att få till ett fundament att bygga vidare på. Det kallas Kiso 基礎 (foundation) och är de byggstenar som de grundläggande teknikerna, till exempel Kihon Happo 基本八法, baseras på. Efter att ha gått igenom kyu-graderna kommer man så småningom till dan-grader eller svart bälte. Dan 段 har också betydelsen grad/rank, men brukar användas för seniora grader. Egentligen är det fel att skriva kyu-grad eller dan-grad för betydelsen blir grad-grad i båda fallen. Många tror att dan-grader är mästargrader, men det är ett stort missförstånd. Tittar man på betydelsen av Shodan 初段, den första dan-graden så betyder den första eller lägsta graden, eller helt enkelt början. Kyu-graderna är helt enkelt ett förstadie för att kunna börja lära sig och det är vid Shodan den riktiga träningen börjar. Något som också är viktigt att känna till är att i Bujinkan delas alla grader ut enligt ett koncept som heter Sakizuke 先付 け (givet i förväg). Man får inte en grad för att man kan något, utan för att man har möjligheten att komma dit om man kämpar vidare. Det är alltså ingen belöning, utan mer som en piska på ryggen att försöka bli bättre. Detta är ett väldigt japanskt sätt att se på det och där är det naturligt att försöka förbättra sig själv för att bli värd den graden man har fått. Alla grader är också personliga. Det betyder att man kan inte jämföra grader mellan två personer. Hatsumi sensei skrev i boken Hiden Togakure ryu ninpo följande: ”Whenever I give rank to my students, I say ‘I am the one who gave you this dan, but it is you who must keep its worth.’ Rank is given to keep harmony among students training in martial arts.” Under en träning med Nagato sensei I Kita-Asaka 2015 höll han en paus med frågestund. Då kom också frågan om grader upp och han uttryckte det kort och gott ”grades are for happiness”. Dock, en grad som är lite viktigare i Bujinkan är Godan, 5:e dan. Det är då man går igenom Sakki-testet och om man klarar det får den första ”titeln” i Bujinkan, nämligen Shidoshi 士道師– instruktör. Det är som Shidoshi man är licensierad instruktör i Bujinkan med rätt att öppna en egen dojo. Förr i tiden fanns det även en titel som var Shidoshi-ho, assisterande instruktör. Det var för de som fortfarande inte hade klarat Godan, men gav rätt att driva en dojo under en Shidoshi. Dock denna titel togs bort för rätt många år sedan då Hatsumi sensei ansåg att det fanns så många Shidoshi så att man gott kunde träna under en licensierad instruktör till dess att man hade klarat Godan och själv blev licensierad. Det är vid Godan den riktiga träningen börjar. Nästa ”steg” är Judan, 10 dan. För att erhålla Judan krävs rekommendation från 3 andra Judan. Som Judan brukar man också bli kallad Shihan 師範, En översättning av Shihan är ”modell” eller ”förebild” (role model).  Kort och gott kan man säga att ju högra grad, desto mer ansvar har man. Ansvar för att vara en korrekt förebild, ansvar för att det man lär ut verkligen är Bujinkan så att man inte blandar in egna idéer och påhitt. Det är vid Judan den riktiga träningen börjar. Den sista grad man kan få är Jugodan, 15 dan, eller som den officiellt heter 10 dan Kugyo Happo Biken. Det är egentligen 10 dan med lite ”påhäng”, men faktiskt så skriver Hatsumi sensei 15 dan på diplomet. Det är vid Jugodan den riktiga träningen börjar. När det gäller Shihan så har Hatsumi sensei börjat dela ut diplom för Dai-Shihan (Stor-Shihan) och Yuushu-Shihan (utmärkt eller viktig Shihan). Dai betyder stor och under samma frågestund med Nagato sensei som frågan om grader kom upp, så frågade någon också om skillnaden mellan Dai-shihan och Yuushu-shihan. Det korta svaret blev ”Dai-Shihan is better”. Shin Gi Tai Bufu Ikkan 心技体賞武風一貫är ett diplom som kan tilldelas de som har fått Jugodan. Betydelsen är ungefär ” Understands the unity of spirit/technique/Body through enduring years of hard training” Ett par andra viktiga ord att känna till….Sensei – lärare. Sensei är ingen titel utan det är ett vanligt japansk ord för lärare. Används likväl för lärare i en skola som för en lärare i dojon. Jag har inget behov av att man springer omkring i dojon och kallar mig ”lärare”. För mig går det alldeles utmärkt med namnet. Ingen av de andra titlarna är något man sätter på ett visitkort eller skriver under ett brev eller mail med heller. Detta var en liten inblick i några av de begrepp som vi frotteras med i Bujinkan Budo Taijutsu. Det viktigaste är dock träning, träning och åter träning. Det är på mattan man ser vilka som är där och har hjärtat med. Sen vad som hänger kring midjan eller hur många papper man har spelar mindre roll.   Mvh /PC

Tsune, vardagsvanor eller ”the usual state of things” som är en mer exakt översättning. I japanskan används det ordet för att beskriva något som man gör regelbundet, som har blivit en del i ens sätt att leva. En som har beskrivit detta väldigt väl är författaren Dave Lowry i boken ”Moving Toward Stillness”. De flesta av hans böcker är väl värda att läsa om man är intresserad av budo. Några fler titlar att nämna är ”Autumn Lighting”, ”Persimmon Wind” och naturligtvis ”Sword and Brush”.

Åter till Tsune 常, något man gör så att det har blivit en vardagsvana. Något man inte tänker på utan bara gör för att det hör hemma i ens liv. Har man husdjur, så hör det till vardagen att ge dem mat eller gå ut med dem. Inom Budo så handlar det om att göra träning till en daglig vana. Att gå till träningen är något som man bara gör ett antal gånger i veckan, och hemma kör man igenom sina Sanshin no kata och Kihon Happo som en del i den dagliga rutinen. Om ni läser under www.bujinkanmalmo.se/traningen/ ser ni begreppet hitori keiko 一人稽古. Det är något väldigt viktigt om man vill bli bra på Bujinkan Budo Taijutsu. På de instruktörsledda träningspassen är det ofta så många nya intryck, inte bara när man är alldeles ny, utan där är hela tiden nya infallsvinklar och ett informationsflöde på det som sker på träningen. Det är när man går hem och tränar det på egen hand som man börjar processa informationen och föra in tekniker och rörelser i kroppen så att de sätter sig i ryggmärgen. Jag kommer ihåg för många herrans år sedan, i början av min egen träning på 80-talet när jag jobbade ensam kvällstid som nattoperatör på ett dataföretag. Jag hade 10 minuters arbete och sedan 20 minuters väntan på att banden skulle snurra färdigt innan nya 10 minuters arbete tog vid…så höll kvällarna på i ett antal timmar….vad gör man under väntetiden….jo, en lång lång korridor med hårt golv…många ukemi (fall) blev det. Både fram och tillbaka och på sidan….kväll efter kväll. Det var kanske det som räddade mig den gången framhjulet på cykeln fastnade i ett hål och jag for rätt över styret, rullade runt, kom upp på fötter och blev överlycklig för att falltekniken fungerade.

Långt senare, på hotellrum ute i världen då jag reste mycket med jobbet….Sanshin no kata och Kihon Happo. Så även nu, så många kvällar i veckan jag hinner. Tänk bara på att det är viktigt att man hela tiden, regelbundet går på träningarna i dojon för det är där man får hjälp av instruktören och sempai, äldre elever att justera och rätta till så att man inte hamnar på fel spår, för då har man tyvärr lika lång väg tillbaka innan man har ”tränat ur” de felaktiga rörelserna och innan de korrekta rörelserna börjar sätta sig. Alltså, hela tiden balans mellan dojo och hitori keiko.

Mvh

/PC

Kvällens träning kom att bestå av Sanshin no kata och Kosshi Kihon Sanpo. Tanken med att gå igenom dessa grundligt är att man skall kunna ta teknikerna med sig hem för hitori keiko, egenträning.

När det gäller just Sanshin, så är jag ute efter att man skall få en så ren rörelse som möjligt. Inga onödiga ”ticks” på vägen. Utförandet skall vara mjukt men ändå krispigt på så sätt att det inte finns några oanvändbara rörelser på vägen. Allting skall ha ett syfta, annars har det inte i tekniken att göra.

Nu är det upp till utövarna att just öva, öva och öva på teknikerna. Sen kör vi repetition nästa onsdag igen så att alla kan kontrollera att de fortfarande är på rätt spår och kan få hjälp att justera eventuella brister.

När det gäller Kosshi Kihon Sanpo, de tre tekniker i Kihon Happo som handlar om blockering, slag och sparkar, så tillkommer momentet att man kör dem mot en motståndare. Då plötsligt måste man få rätt på avstånd och vinklar också. Dock, även här går träningen ut på att ge en grund för hitori keiko så att vi kan kontrollera, repetera och justera på nästa träningspass.

På söndag tänkte jag fortsätta med Gyokko ryu på den avancerade träningen.

Mvh

/PC

Nu i helgen var Sofia, Bruno, Robin och jag från Bujinkan Malmö i Göteborg på träningsläger.

Ett väldigt väldigt bra läger där vi först ägnade halva lördagen åt taijutsu och sedan resten av lördagen och söndagen åt svärd. Vi tränade i ett ganska långsamt tempo med endast en taijutsuteknik och ett fåtal övningar med svärd, men där huvudtemat i träningen var Kaname 要. Kaname kan ses som den punkten som knyter ihop tekniken, det som gör att den fungerar. Åter igen fick vi också återrefererat för oss hur viktigt det är att ha en bra grund. Detta poängteras av det senaste Shidoshi-kai i Japan där Hatsumi sensei framförde att alla instruktörer skall lägga extra stor vikt vid Bujinkans sex skatter:

1. Kihon Happo
2. San Shin no kata
3. Muto Dori
4. Kontroll dvs. kontrollera distans, utrymme, motståndare etc.
5. Självförsvar för kvinnor, dvs, kontroll utan att behöva använda kraft och styrka
6. Bygga goda relationer i budo.

Speciellt de två första är av yttersta vikt i början eftersom allt annat i Bujinkan bygger på att man har Kihon Happo och Sanshin no kata med sig. Jag brukar säga att Sanshin är motorn i vår taijutsu, det vi använder för att skapa rörelse, medan Kihon Happo ger oss hur vi rör oss. Sanshin och Kihon Happo går igen i allt annat vi gör i Bujinkan och man kan aldrig lägga för mycket tid på att träna dessa. Bujinkan handlar inte om hur många tekniker man kan utan om hur bra man kan dem. Kihon och Sanshin är åtta plus fem tekniker. Man bör i alla fall försöka kunna dem så bra som möjligt innan man går vidare till andra tekniker.

Så åter igen, vi är inte snabbmatsalternativet utan snarare långkok med genuina råvaror 🙂

Mvh

/PC

 

Terminen har börjat och det är kul att se en del nya ansikten på mattan. Malmö Budoklubb – Bujinkan Malmö har löpande intag hela terminen. Vi bjuder alltid på ett par provträningar för att man skall få testa, men egentligen tar det minst en termin eller två innan man vet om Bujinkan Budo Taijutsu är något som passar en. Första terminerna går framförallt ut på att ge verktyg för att kunna fortsätta träna.

Mycket tid läggs på fallteknik, vilket är en av de viktigaste basingredienserna för att kunna fortsätta träna. Man måste få in i kroppen hur man skall agera när man blir utsatt för en teknik så att man inte skadar sig. Annars kan ju aldrig ens träningspartner träna på tekniker. Likaså måste man lära sig slå ett vanligt rakt slag och sparka en vanlig rak spark, för i annat fall har man ingen attack som träningskamraten kan försvara sig mot. Och även jag behöver träna grunder som slag och blockeringar efter mer än trettio års träning i Bujinkan. Det finns alltid mer att lära sig och det tar lång tid innan tekniker internaliseras i kroppen….sätter sig i ryggraden så att de blir en automatisk respons.

Vi har inga flashiga höga sparkar i Bujinkan….men det har att göra med ursprunget till stilen. Försöker man sparka högt med 30 kilo rustning på sig är risken väldigt stor att man istället blir en ”ninja turtle”, dvs. ligger på rygg med benen i vädret och kommer ingenstans. Därför är hela systemet uppbyggt på naturliga rörelser som utgår från kroppens grundstruktur. Det ger kraft utan att behöva använda muskelstyrka. Det är också det som gör att det inte spelar någon roll om man är gammal eller ung, tjej eller kille, utan rörelserna skall fungera för alla.

Jag lovar inte heller att Bujinkan Budo Taijutsu är det ultimata självförsvaret. Det finns andra stilar med träningsmetoder som kanske snabbare ger en verktyg som kanske kan fungera i det sammanhanget. Däremot säger jag inte heller att man inte kan använda Bujinkan Budo Taijutsu som självförsvar. Det finns väldigt många som hamnat i situationer där träningen har hjälpt dem ut. Jag har också vänner över hela världen som använder träningen i sin profession som poliser, soldater, väktare etc. som anser att Bujinkan är helt rätt verktyg för dem. Att använda träningen till självförsvar handlar mer om personens förmåga  än om stilen i sig, och förmåga kan man bygga genom träning. Sen kan viss metodik vara mer lämpad för att snabbare nå resultat inom just det området, medan metodiken i Bujinkan som vi tränar det i Bujinkan Malmö kanske är lite långsammare i just det avseendet. Man skulle kunna jämföra det med en snabbhiss till 20:e våningen där Bujinkan mer är som en fraktihiss till 50:e våningen. Det går långsammare, men den rymmer mer och kommer högre.

Däremot är träningen i Bujinkan en resa som aldrig behöver ta slut. Man hittar hela tiden nya utmaningar. Även vår Soke Hatsumi, mer än 85 år gammal säger själv att han hela tiden lär sig nya saker. Så Bujinkan är en utmaning för livet….om man är envis nog att ge sig ut på den resan.

Mvh

/PC