Ett av de grundläggande koncepten i Bujinkan Budo Taijutsu är ninjutsu. Sex av de nio skolor för stridskost som ingår i Bujinkan har sitt ursprung i eller kan helt eller delvis klassificeras som ninjutsu. På japanska skrivs ninjutsu som 忍術. Just tecknet 忍 är väldigt intressant. Den rena översättningen till engelska är ”endurance; forbearance; patience; self-restraint” (Jim Breen’s wwwjdic). Om man delar upp tecknet i sina två beståndsdelar, så är det tecknet för svärd 刀  (To) och tecknet för hjärta 心 (Kokoro). Man använder svärdet för att skydda hjärtat (spirit). Det ger lite av bakgrunden till det jag tänkte skriva lite mer om nu, nämligen uthållighet. För nyckeln till att komma långt i Bujinkan och träna Budo Taijutsu är just uthållighet. Varför har då dumjäkeln lagt in en bild på ett hus??? Många av de som reste till Japan för att träna i Bujinkan under 80-talets senare hälft och början på 90-talet kommer känna igen det. Stället med de många namnen, Old Apartments, Heartbreak Hotel, The Shithole….de två fönstren på gaveln närmst var mina under 6 veckor sommaren 1989. Och uthållighet var något man tränades i när man bodde där. Toaletten var en porslinsskål med ett rör rakt ner i en tank. Regnade det mycket och blev för fuktigt så kom maskarna uppkrypande. Duschen….som inte hade uppfunnits när jag var där sommaren 1989, men som väl någon kommit på till augusti 1990 när Jörgen och jag kom dit för att dela mittenrummet på ovanvåningen i nästan 10 veckor, det var en stril till en vattenkanna som man satt i kallvattenslangen till tvättmaskinen. Jätteskönt i August när temperaturen ibland var över 40-gradersstrecket, men i oktober när det bara var runt 10 grader på nätterna var det inte lika angenämt. Uthållighet var ett signum…speciellt att bo på mindre än 10 kvadratmeter i nästan 10 veckor….vi pratade inte med varandra på flera månader efter vi kom hem…tränade tillsammans varje vecka för Sveneric Bogsäter, javisst, träningen kan man inte undvara….men prata med varandra, nej, vi hade fått så det räckte av varandra för ett rätt bra tag då. Den andra bilden var tagen 1990 på Shanghai, stamstället där vi hängde nästan varje kväll…utom onsdagar då det var stängt. Då var det Coco’s som gällde istället. Till och med den kvällen som en Taifun kom in och väl hemma igen efter en promenad på Nodas gator mitt i natten, barfota för vattnet stod nästan 10 cm högt av allt regnande, så drack vi en del whisky för att somna tryggt….det blåste bara så huset rörde sig sisådär 10 cm i sidled på andra våningen den natten. Uthållighet….Hatsumi sensei har två favorituttryck…Gambatte Kudasai…ungefär ”var vänlig och kämpa på” och ”Keep on going”. Det är nämligen det som är nyckeln. Nästa bild är från en träning med Shiraishi sensei i Kasukabe en lördag under sommaren 1997. Ytterligare 10 år senare var Jörgen och jag tillbaka i Japan tillsammans igen. Vi hade båda gjort några resor innan dess också, men var för sig. Men 2007 lyckades vi släpa med oss Sofia också…hint till Sofia, dags igen snart…chop chop!!! Det har blivit ytterligare ett antal resor till Japan efter det, och planering är påbörjad för ytterligare en. Dock, det finns en prioriteringsordning som man inte får glömma. Familj, arbete och sedan träning. Därför måste man också inse att ibland blir det inte träning som man tänkt sig, resan som man så gärna vill göra till Japan för att träna får skjutas på framtiden. Något med jobbet kommer emellan. Such is life…忍…nin – tålamod. Det viktiga är att inte ge upp utan att ”keep on going”. Men det handlar inte bara om när man kan åka till Japan eller inte, när man inte kan åka på ett träningsläger med en väldigt bra instruktör som man väldigt gärna vill lära sig av…för ibland måste man prioritera annat…忍…nin – tålamod – ge inte upp! Det är även så i Taijutsu. Jag skrev i något inlägg att som nybörjare känns det ibland som att man har två vänsterfötter  och hjärnan fattar kanske men kroppen vill bara inte göra det hjärnan vet precis hur man skall göra. Ibland känns det bara hopplöst. Ingenting fungerar….忍…nin – tålamod – ge inte upp! Vi hamnar på platåer i träningen. Vi tycker att det står still, vi utvecklas inte. 忍…nin – tålamod – ge inte upp! Man känner sig som en nybörjare. Inte bara när man är nybörjare, utan även de som varit med längre kan stå som gapande fågelholkar på något träningsläger. Hur attans gjorde instruktören den tekniken? Även, eller kanske speciellt när man är i Japan och tränar för Hatsumi sensei, eller purple magic som ett par goda vänner i Stockholm kallar honom (på grund av hans lila-färgade hår). Man står som en liten lallande barnunge och undrar ”hur attans gjorde han det där?”. Det spelar ingen roll hur länge man tränat, för han har ändå tränat ännu längre…忍…nin – tålamod – ge inte upp! Men det är ju det som är inspirationen i att träna. Hur länge man än hållit på, hur många tekniker man än tycker sig kunna, hur många träningsläger eller resor till Japan man än gjort….så finns det mer att lära! Man blir helt enkelt inte färdig. Det är det som är utmaningen i Bujinkan Budo Taijutsu, att inte sluta utan som Hatsumi sensei säger, ”fortsätt och kämpa på”, för det finns alltid mer att bli bättre på. Och Dojon är ju platsen där man kan förbättra sig själv, om man kämpar på! Så mitt råd till alla tränande, nya som gamla, kämpa på! (Jörgens och min träningsdräkt på tork efter en träning i Japan 1990) Mvh /PC  

Den 20 augusti klockan 19:00 kör vi igång höstterminens nybörjarträning.

Alla är välkomna, gammal som ung, tjejer och killar.

Vi tränar en traditionell japansk stridskonst, Bujinkan Budo Taijutsu. Det är en komplett kampform med både slag, blockeringar och sparkar, men också grepp, kast och frigöringar, fallteknik och rullningar i ett integrerat system. Det är alltså inte att man plockat lite från olika stilar och satt ihop, utan stilen är utformad att innehålla alla delar från början. Dessutom tränar vi en mängd olika traditionella japanska vapen och redskap, precis som samurajer och andra krigare i Japan gjorde under tidens gång. Det är allt från stavar till svärd och spjut och allt däremellan. Även vapenträningen är en integrerad del i rörelsemönstret där allting hänger ihop på ett logiskt sätt.

All träning, oavsett sport eller en traditionell stridskonst handlar om att utmana sig själv och utveckla sig som person och sina förmågor. Fördelen med att träna Bujinkan Budo Taijutsu är att det är en resa som aldrig tar slut om man inte själv vill. Det finns alltid mer att lära och varje steg på vägen är egentligen bara en förberedelse för vad som komma skall.

Bujinkan Malmö har ett flertal instruktörer med lång erfarenhet. Själv började jag 1985 och försöker åka till Japan regelbundet för att träna med Hatsumi Masaaki och många av de andra instruktörerna där. De flesta av de andra instruktörerna har långt mer än 10 års träning bakom sig i Bujinkan och flera av dem har också varit i Japan och tränat. Vi hjälper dig att komma igång och vi har som målsättning att det skall vara roligt att komma till träningen. Även om vi använder moderna hjälpmedel som mitsar och säck, så ger vi inte avkall på den traditionella träningen.

Första terminen behöver man ingen träningsdräkt, utan långa byxor och t-shirt eller långärmad tröja går alldeles utmärkt. Det som är absolut viktigast är dock att man tar med ett glatt humör och viljan att lära sig!

Mvh

Peter Carlsson

Nu går vi över till sommarträning!

Först ett stort tack till Robin, Peter, Andreas och Sofia för väl utfört arbete med träningen under den gångna terminen.

Nu kör vi alla tillsammans, nybörjare som avancerade, måndagar och onsdagar, klockan 19:00 till 21:00 under sommaren. Vi försöker hålla igång det mesta av sommaren, för träna bör man, annars dör man…

Jag hade ju förmånen att få instruera på Svenska Bujinkanförbundets Sverigeläger i Göteborg nu i början av juni tillsammans med Jim Berglund från Stockholm och Daniel Bodin från Norrköping. Tillsammans tittade vi på olika delar av Kukishin ryu. Både Dakentaijutsu och Bojutsu.

Jag blev väldigt inspirerad av det och tänkte att det är kanske det som vi skall ta som tema över sommaren här i Malmö också. Då får vi en väldigt blandad träning med både redskap och taijutsu.

Vi kommer dels att titta på teknikerna i de olika nivåerna och hur de hänger ihop….för det gör de!

Sen är alltid långa redskap som Bo och Yari intressanta. Fokus kommer även bli på detta, men för de som är nya måste vi kanske köra en del vanliga hugg med svärd/bokken så att vi har något att öva de långa redskapen mot.

I möjligaste mån så sker träningen utomhus i Beijers Park så att vi alla får jobba med lite ojämnt underlag under fötterna, i uppförs- och nedförsbacke osv. Håll koll på vår facebook-sida, för det är där vi skriver ut under samma dag som träningen är om den blir ute eller inne. I några få fall kommer vi sammanstråla med resten av Malmö Budoklubb på Ribersborgsstranden och träna där istället. Men det annonseras också ut på vår facebook-sida när det blir.

Mvh

/PC

ps. som ni kan se har vi redan tjuvstartat ute en del redan!

En händelsefull vecka med mycket träning. Jag har tränat alla pass som går att träna med Nagato sensei, Noguchi sensei och naturligtvis Hatsumi soke. Nu har jag bara två pass kvar som jag kommer att träna innan flyget hem bär av på onsdag förmiddag.

Om vi börjar utanför träningen, så är buyu ett centralt begrepp. Kan väl närmast översättas till ett begripligt språk med ”martial friend”. En gemenskap och ett kamratskap för alla oss som vandrar på den här vägen. Man träffas, knyter nya kontakter, lär känna nya människor, tar del av deras vandring på vägen. Det erfarenhetsutbytet är minst lika viktigt som det som sker på mattan.

 

När det gäller träningen så fortsätter det som det brukar. Nagato sensei fokuserar hela tiden på placering och hur man täcker så att man inte har några luckor. Träningen där sker i ganska långsamt tempo och mjukt för att kroppen verkligen skall ha en chans att ta till sig rörelsemönstret. Noguchi sensei rasar däremot på i ett oerhört tempo. Grundteknikerna måste finnas på plats för att man verkligen skall ha något ut av hans träning där han hela tiden visar möjligheter och varianter.

Sokes träning är dock på en helt annan nivå där konceptet är kontroll manifesterat via mutodori. Det kan se ut som soke petar lite med fingrarna, men pratade med en god vän häromdagen som kommit till Bujinkan Hombu office på kvällen då där fortfarande hade varit reportrar som filmat för en youtube-kanal. En av reportrarna hade tydligen varit lite tveksam till det här med fingrarna varpå soke hade visat handgripligt på honom. Min gode vän beskrev att journalisten var närmast gråtfärdig…En annan god vän som bott i japan sedan 1980-talets slut kommenterade det hela med att där är inget mjukt bakom sokes fingrar, för han applicerar hela sin kroppsstrukturs styrka i de punkter han kontrollerar.

Idag började det med ett träningspass för Nagato sensei och därefter Hatsumi soke. Det utdelades ett antal Dai Shihan till olika personer som varit med väldigt länge i Bujinkan. Mot slutet av träningen genomfördes också fem stycken godan-test där Phil Legare var den som utförde huggen. Jag har varit med och sett många godan-test. Det första redan 1989 när jag var i Japan och tränade första gången, och en svensk gick upp för det. Det var Hatsumi soke själv som genomförde testet den gången. Numera överlåter han den rollen till personer med jugodan, ofta från samma land som den som tar testet. Dock måste jag säga att jag har aldrig varit med om så mycket energi som idag när Phil högg. jag satt ett antal meter bort och hade ett par rader människor framför mig, men det här var något som helt saknade motstycke.

Tyvärr vet jag att många slutar träna efter att ha klarat godan-testet, för man har haft det som mål. Man klarar testet, men upptäcker att man fortfarande inte kan flyga eller utföra magiska under. Jag skulle vilja säga att godan-testet öppnar dörren för en ny form av träning som gör att man kan gå än djupare i sin taijutsu. Så för alla som någon gång aspirerar på att klara godan, se det inte som ett mål, utan som en station på vägen. Då blir ni heller inte besvikna när ni upptäcker att det inte kommer blå blixtar ur ändan på er när ni går på toaletten 😉

Det var en liten sammanfattning av senaste veckan. Som sagt, två pass kvar här i Japan för denna gången. Sen kommer det verkliga arbetet. Det som sker i Japan när man är här och tränar är att man lär sig en massa saker. Men, för att det skall bli en del i ens taijutsu, krävs att man går hem och gör sin hemläxa. Helt enkelt tränar på det man lärt sig. Det vill säga, det är nästa vecka som det verkliga arbetet börjar….och även om ni kan tycka det verkar tråkigt, när Phil värmde upp gruppen idag i väntan på soke, så körde han….Sanshin no kata och Kihon Happo det vill säga grundbultarna i Bujinkan Budo Taijutsu och det som gör att alla magiska tekniker som visas här har ett sammanhang och fungerar. Så utan bra grunder, ingen magi.

Mvh

/PC

 

En liten sammanfattning av de första dagarnas träning i Japan denna gången.

Jag landade på Narita i tisdags morse (3 april), och efter en stund i kö för att komma igenom passkontrollen hämtade jag mitt bagage och tog mig ner till JR Line station på Narita (Japanese Railways). Fick vänta en stund där men hann få min första flaska grönt te ur en automat och en onigiri för att inte förgås av hunger. Därefter en kort tur med tåget till Narita station där jag bytte till Narita line mot Ueno som stannar i Kashiwa.på vägen. Lämnade in väskorna på hotellet och passade på att äta Sushi på en ”rullbands-sushi” här i Kashiwa i väntan på att få rummet. Sen på kvällen till första träningen i Hombu dojo med Hatsumi soke.

Som vanligt så är träningen med soke på en väldigt hög nivå, och man får försöka ta till sig det lilla man kan av de koncept han arbetar med. Utgångspunkten är mutodori (obeväpnat mot vapen) men temat är hela tiden kontroll och nivån på kontroll är att han kontrollerar uke med hela kroppen genom fingrarna. Mycket handlar också om att han sätter upp en ”spånning” eller ett ”tryck” mot uke som han sen låter försvinna för att sedan på nytt sätta spänning och tryck och låta det försvinna, vilket gör att uke hela tiden fås att leva i ett ”missförstånd” om vad som händer.

Onsdagen började med ett pass för Nagato sensei. Som vanligt ber Nagato sensei någon som precis klarat godan-testet att visa en teknik som han sedan bygger vidare på. Nagato sensei är ett under av rörelse-ekonomi. Han är på rätt ställe vid rätt tillfälle i rätt vinkel och gör aldrig mer än nödvändigt. Hela tiden täcker han sina luckor så att det inte finns några öppningar.

Nagato sensei brukar också ha en paus för dricka och med en frågestund. Denna gången handlade det dels om Gakorai Tosha Akuma Fudou, men något som också är väldigt tydligt när man lyssnar på Nagato är hur han värdesätter Hatsumi soke och att man måste följa den väg som soke visar på. Bujinkan är ingen demokrati. Vill man bli bra på Bujinkan Budo Taijutsu, så får man ge avkall på sina egna idéer och tankar och följa den väg som soke stakar ut. Det är också ett ansvar för alla instruktörer, shidoshi, shihans osv. att följa detta, och där är Nagato sensei en rollmodell att ta efter. Eller som han enkelt uttrycker det ”whatever soke says is ok” 🙂 .

På kvällen blev det ett träningspass för Noguchi sensei. Träningen för Noguchi sensei utgår oftast från någon av Densho, den här kvällen Gyokko ryu. Som vanligt går det fort, det är sällan man hinner öva mer än ett par gånger var på något av det han visar, och ibland visar han tre, fyra, fem varianter samtidigt. Har man en god grund i basteknikerna så har man i alla fall lättare att hänga med på de varianter han visar.

Torsdagen var väldigt lik onsdagen. Först ett pass med Nagato sensei och sedan ett med Noguchi sensei, fast denna kvällen körde Noguchi sensei tekniker från Takagi Yoshin ryu. Däremellan han jag följa med Steven och Anna från Bujinkan Gyokuryu dojo i Stockholm till en liten familjerestaurang på ”Hatsumi street” (vi kan kalla den så eftersom Hatsumi soke innan bodde där, men där nu Bujinkan Community Center och Bujinkan Office ligger). Väl där åt vi fantastisk hemlagad mat, och mitt i alltihopa travar en gentleman med lila hår in på stället….Hatsumi soke. Soke tog notan för alla Bujinkan-medlemmar som var där och det var dels vi från Sverige, men sedan en grupp på kanske tio personer från latinamerika också.

Fredagen började med ett träningspass för Noguchi sensei, varpå vi denna gång gick igenom ett otal tekniker med varianter från Koto ryu. Därefter en stunds väntan för att återigen träna för soke. Här hade jag den stora förmånen att få träna med den instruktör som varit den som gav mig min riktiga grund i Bujinkan. Temat var en fortsättning på tisdagens tema. Soke återkommer hela tiden till ett par nyckelkoncept, och det betyder troligtvis att han tycker vi suger väldigt på dessa saker så vi behöver träna mer på dem.

Rent generellt skall man vara väldigt försiktig i sin tolkning när någon instruktör i Japan säger att man är duktig på något. Det ingår inte i den japanska kulturen att skapa konflikt och ofta döljer man att man tycker någon suger genom att säga till dem att de är ”duktiga”, kanske i förhoppning att man som i Japan oftast reagerar på detta genom att försöka uppnå den ”duktigheten”. Ett beröm är alltså enligt det synsättet mer en piska på ryggen än ett verkligt beröm. Jag råkade själv ut för en sak för ett par år sedan då jag under ett träningspass för Nagato sensei tränade tillsammans med Duncan, en som bott och tränat många år i Japan. Nagato sensei kommenterade då något jag gjorde med ”ma ma”. Det betyder ungefär ”sisådär”. Duncan sa att det var ett väldigt högt omdöme för att komma från Nagato sensei. Jag frågade Duncan om det var ungefär som ”gå hem och träna på det tio år så kanske du begriper och blir bra på det”, vilket enligt Duncan var precis så man bör tänka. Därför blir jag också väldigt skeptisk när Nagato sensei på en av träningarna nu i veckan sa ”you are all very good”. Min tolkning är att, ok, det är något kapitalt vi har missat så det gäller att träna ännu hårdare och ännu mer för att förstå vad det är vi borde ha kunnat vid det här laget.

Så kontentan är att det gäller att ligga i för vill man bli duktig så är det bara mer träning som gäller…

Mvh

/PC